Efter frukosten blir jag alltid kvar med mitt te och min stickning. Maska för maska flyter ur mina händer liksom tankarna får fritt spelrum och liksom flyter genom mitt huvud. I stillhet och tystnad, lugn och ro. Här trivs jag.
Igår häpnades jag ju över tidsperspektivet. Det går inte att greppa hur försvinnande liten vår tid här på jorden faktiskt är.
Idag fastnade jag i tankar och perspektiv över vad vi gör med vår tid, hur vi förvaltar den.
Jag kan se tillbaka på min egen tid och inse hur många år jag satt fast i dåligt självförtroende och låg självkänsla. Vill inte tro att det var bortkastad tid, för kanske måste jag komma igenom det för att inse att jag faktiskt duger precis som jag är, och vara stark i mig själv. Alla tårar jag fällde över att jag inte tyckte att jag räckte till, att jag inte klarade av matematiken, kemin och fysiken i skolan, att jag var så nervös för att stå framför en grupp och tala så att jag fick problem med rösten, att jag skämdes över min dåliga allmänbildning, så pass att jag inte vågade vara med på frågesport, att jag inte tyckte att jag var tillräckligt rolig och utåtriktad i sociala sammanhang.
För nu, med perspektiv, och kanske även med ålderdomlig visdom, så känner jag ju hur dumt det var. Att jämföra sig med andra är ju bara idiotiskt, eftersom vi alla är så olika. Ska man jämföra sig med någon så måste det ju vara en själv. Att se att man utvecklats och lärt sig, det är väl den bästa måttstocken.
Och att inse att vi alla är olika och att olika är det bästa, eftersom vi då får mer utbyte av varandra.
Se på maken och mig t ex. Han har idag läst på om regentlängden på 1100-talet i Sverige, han har varit och köpt nya historiska böcker på bokrean (om stormaktstiden och andra världskriget), han har lyssnat på en föreläsning om koppar och en pod om tillverkning av olivolja.
Jag har stickat, veckohandlat och stavgått.
Och de tankar som rörde sig i mitt huvud var av lite annan karaktär;
För när jag stod här vid den brusande forsen i Kvarnbo, så tänkte jag att näcken, skulle gjort landskapet fullkomligt!
Och näcken personifierad ( i alla fall i mitt huvud ) är Thore Härdelin, spelmannen. Han som deltog i Skäggmanslaget på 70-talet. Han som var tanken om hur en dröm-man skulle se ut (också i mitt huvud, då, inte längre).
Idag är den här mannen 78 år gammal och ser kanske inte längre ut som näcken.
Men om sådant funderade jag.....
Och så till sist vill jag citera Sofia Sievertsdotter, som skriver om vikten av att skapa utrymme för att se på sin tid i ett perspektiv.
Vita mellanrum i kalendern är vardagens motsvarighet till kroppens lungor., Tid för att pausa och iaktta moln som seglar förbi utanför fönstret. Utrymme för nya idéer att rota sig. Plats för att tänka klart ofullbordade tankar och möjlighet att få perspektiv på det liv som pågår.
Kanske behöver vi bara några minuter av det vita varje dag, kanske flera timmar. Kanhända förändras vårt behov allteftersom livet fortskrider. Kanske skiftar längtan från dag till dag.Det viktiga är inte hur mycket vitt vi behöver utan att vi tar ansvar för det vita som ropar på just oss.
Hjälp oss idag att boka in vita mellanrum i kalendern. Låt oss lita på att där lugn växer, frodas också produktivitet som bär längre än stress. Gör oss modiga i de beslut som påverkar vårt välmående och påminn oss om att boka in det vi värderar högst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar