Uppskatta de små tingen i vardagen!

 Med en 6-månaders bebis på spontan-besök, så blir det inte så mycket annat gjort! Måndag-Onsdag har dottern, bulldoggen  och Majken varit här. Det är en fröjd att se den utveckling som försiggår hos en sådan liten människa,  varje gång vi ses har hon lärt sig något nytt. Nu är det kräftgång som tränas, fast det är nog inte riktigt meningen, eftersom hon försöker nå roliga leksaker som ligger framför, men kroppen är bångstyrig och går åt fel håll. Vi får se vad som hänt nästa gång vi träffas, jag tror det blir väldigt snart!

Själv går jag på två ben/fötter och just nu är det en fröjd, eftersom jag i går fick avlägsnat två envisa liktornar som behagat återkomma och smärtat under bägge fotsulorna. 

Nu ser jag fram emot att träffa kollegor på 7 Flaskor i kväll och i morgon eftermiddag ska jag och en väninna ta tåget till Karlstad för att på fredag besöka Fårfesten i Kil. Ett arrangemang som jag i flera år velat besöka, men jag har inte fått till det. Lättare nu när man slutat förvärvsarbeta. Utställningar, föreläsningar och försäljning. Flera kurser och workshops som jag ville gå, men som tyvärr blev fullbokade så snabbt att jag inte hann med. Får väl sondera terrängen i år och kanske göra ett återbesök nästa år.

Och en annan rolig händelse var att vi för första gången efter vintern, i morse inte behövde tända cykellyset när vi åkte till gymmet!

Kanske mina glada händelser inte ter sig så märkvärdiga, men jag är övertygad om att det är viktigt att vara tacksam och kunna njuta av även de små tingen i vardagen! För dom finns!

Som Sofia Sievertsdotter skriver

Vi kan fylla våra sinnen med så mycket godhet, välvillighet, skönhet och ljus att det mörka till slut tappar fotfästet!

Snö-fullmånen

Den kallas snö-fullmåne, den som hängde på himlavalvet i går kväll. Visserligen var konturerna utsuddade, eftersom dimslöjor täckte hela månen, men ljuset var ändå starkt. Stod och beundrade den en stund, medan jag vinkade av äldste sonen och två av barnen som varit här och ätit middag.

Men när jag vaknade 00.30 och sedan låg och vände och  vred på mig till framåt halvfem på morgonen. Då var min beundran inte fullt lika stor! Och hur ska man kunna öka kunskap, sanning, motivation eller kreativitet, när man mest av allt känner sig som en urvriden disktrasa??

Men efter starkt kaffe och en stunds stickning vid köksbordet, så tog jag mig ändå i kragen och gick upp i mitt arbetsrum och startade ett litet sömnadsprojekt. Lusten kröp ändå på och motade bort lite av tröttheten.

Och i går fick jag energi av de här två yrvädren, när jag tog med dom till Svandammen för att mata änderna. Dom gick verkligen in i uppgiften med allra största allvar.

Nu är min plan att jag ska sätta ett surdegsbröd och så ta en långpromenad i solen allt medan det jäser. Solen kan nog få livsandarna att vederkvickas.

 

Det är konstigt med mig, jag kan nästan allting!

Citatet i rubriken kommer från Astrid Lindgrens "Lotta på Bråkmakargatan" och det här filmklippet nedan är alldeles ljuvligt, tycker jag.

Anledningen till att jag ville titta på det i kväll är att jag varit så stolt över att jag idag lärt mig två nya saker, och jag fick ett sådant självförtroende!

Jag fortsätter jobba på temat "motverka demens", efter makens påhopp häromdagen. 

Det jag gjorde först idag var väl kanske inte så mycket ny lärdom, mer än att jag inte visste att det hette så. Jag gjorde nämligen en "hong kong finish sewing". Jag skulle sy i linningen i mina byxor, och då skulle man bandkanta inre linningsdelarna med snedslå för att det skulle se snyggt ut. Visst har jag gjort det tidigare, men nu fick jag veta vad det heter, i alla fall på engelska. Det blev snyggt. Byxorna är färdiga och dom blev riktigt bra, det var så roligt att sy kläder, så kanske kan jag komma igång med det lite mer framöver.

Det andra nya jag lärde mig, var att jag nu kan sticka "falska flätor". Har startat upp en ny stickning och det skulle vara falska flätor i starten istället för resår. Det var både roligt och blev riktigt fint!

Så när jag satt här och nynnade och var nöjd med dagens arbete, då kände jag mig lite som Lotta, när hon eftertänksamt ligger i sängen och konstaterar att "Det är konstigt med mig. Jag kan nästan allting"

Sedan säger hon ju visserligen "fast det förstås, inte slalom". Men jag låter fredagskvällen förbli i den första känslan och ska kränga till ett par lyxiga räkmackor och hälla upp varsitt glas vitt vin till maken och mig!

Ibland får man för mycket information.....

Ibland får man lite för mycket information. Som i går morse när maken läst en forskningsrapport om att folk som ofta får herpes, löper större risk att utveckla olika former av demens-sjukdomar.

Jag har hela mitt liv, ganska så ofta fått herpes kring mun och näsa.

Men vad gör jag åt den informationen, undrar jag??

Kan ju liksom inte påverka det. Det är klart, jag skulle kunna börja oroa mig för det, men det vore ju bara destruktivt!

Men såklart har jag ju googlat på "vad kan man göra för att hindra demens"....

Och jag läser följande;

1, Regelbunden motionsträning. Check

2.  Socialt engagemang, umgås med vänner, sådant som gör hjärnan glad. Check (igår kväll var jag t ex hos en god vän på middag)

3. Sluta röka. Check - eftersom jag aldrig börjat

4. Utmana hjärnan; läs, skriv, lär något nytt. Check, jag både läser och skriver och igår sydde jag en passpoal-ficka på ett för mig nytt sätt!

5. Akta huvudet. Nja, jag är dålig på att använda cykelhjälm.....

6. Sömn är viktigt. Nja, jag sover lite si och så.....

7. Tänk på vad du äter. Nja, jag är dålig på att äta frukt, jag älskar smör och grädde i matlagningen, och jag antar att medelhavskost (som är bra) inte innefattar vin, som jag är duktig på att använda.....

8. Ta hand om hjärtat, undvik fetma, högt blodtryck och diabetes. Check.

Det är bara att hålla tummarna för att jag "dragit vinstlotten" och slipper demens!

Och under tiden gör jag saker som jag tycker om att göra! T ex så klippte jag till ett par långbyxor i ett bomull/lin-tyg som jag köpte på symässan i höstas. Det har varit så roligt att sy, och som sagt, jag har försökt att lära mig lite nya tips och trix, att inte göra som jag alltid gjort utan lära nytt.

 Och tänk att snödropparna nu har tittat fram i rosenrabatten, när snön börjat smälta bort. Och minsann hörde jag inte en koltrasts sång i eftermiddags när jag kom hem från ett träningspass. Den satt högst upp i lönnen och kvittrade svagt och försiktigt, men det ingav ändå vårkänslor hos mig!

Men maken hoppas på minusgrader, eftersom han har skridskoansvar för friluftsfrämjandet i helgen, så han var och rekade is på Ekoln idag. Den är i mjukaste laget, men tydligen ska det bli blåsigt imorgon och det kan, trots plusgrader, förstärka isens hårdhetsgrad. Och jag vill påstå att inte heller jag är riktigt klar med vintern ännu. Inte heller äldsta dottern som jag nyss talade med på telefon. Hon funderar på att anmäla sig till Tjejvasan, som går av stapeln på lördag.

Men nu, vinter-eller ej, ska jag strax ta ut en rotfruktspaj ur ugnen och ropa ner maken till middagsbordet.

Godkväll!

Perspektiv på det liv som pågår

Efter frukosten blir jag alltid kvar med mitt te och min stickning. Maska för maska flyter ur mina händer liksom tankarna får fritt spelrum och liksom flyter genom mitt huvud. I stillhet och tystnad, lugn och ro. Här trivs jag.

Igår häpnades jag ju över tidsperspektivet. Det går inte att greppa hur försvinnande liten vår tid här på jorden faktiskt är.

Idag fastnade jag i tankar och perspektiv över vad vi gör med vår tid, hur vi förvaltar den.

Jag kan se tillbaka på min egen tid och inse hur många år jag satt fast i dåligt självförtroende och låg självkänsla. Vill inte tro att det var bortkastad tid, för kanske måste jag komma igenom det för att inse att jag faktiskt duger precis som jag är, och vara stark i mig själv. Alla tårar jag fällde över att jag inte tyckte att jag räckte till, att jag inte klarade av matematiken, kemin och fysiken i skolan, att jag var så nervös för att stå framför en grupp och tala så att jag fick problem med rösten, att jag skämdes över min dåliga allmänbildning, så pass att jag inte vågade vara med på frågesport, att jag inte tyckte att jag var tillräckligt rolig och utåtriktad i sociala sammanhang. 

För nu, med perspektiv, och kanske även med ålderdomlig visdom, så känner jag ju hur dumt det var. Att jämföra sig med andra är ju bara idiotiskt, eftersom vi alla är så olika. Ska man jämföra sig med någon så måste det ju vara en själv. Att se att man utvecklats och lärt sig, det är väl den bästa måttstocken.

Och att inse att vi alla är olika och att olika är det bästa, eftersom vi då får mer utbyte av varandra.

Se på maken och mig t ex. Han har idag läst på om regentlängden på 1100-talet i Sverige, han har varit och köpt nya historiska böcker på bokrean (om stormaktstiden och andra världskriget), han har lyssnat på en föreläsning om koppar och en pod om tillverkning av olivolja.

Jag har stickat, veckohandlat och stavgått.

Och de tankar som rörde sig i mitt huvud var av lite annan karaktär;

För när jag stod här vid den brusande forsen i Kvarnbo, så tänkte jag att näcken, skulle gjort landskapet fullkomligt!

 Och näcken personifierad ( i alla fall i mitt huvud ) är Thore Härdelin, spelmannen. Han som deltog i Skäggmanslaget på 70-talet. Han som var tanken om hur en dröm-man skulle se ut (också i mitt huvud, då, inte längre). 

Idag är den här mannen 78 år gammal och ser kanske inte längre ut som näcken. 

Men om sådant funderade jag.....

Och så till sist vill jag citera Sofia Sievertsdotter, som skriver om vikten av att skapa utrymme för att se på sin tid i ett perspektiv.

Vita mellanrum i kalendern är vardagens motsvarighet till kroppens lungor., Tid för att pausa och iaktta moln som seglar förbi utanför fönstret. Utrymme för nya idéer att rota sig. Plats för att tänka klart ofullbordade tankar och möjlighet att få perspektiv på det liv som pågår. 

Kanske behöver vi bara några minuter av det vita varje dag, kanske flera timmar. Kanhända förändras vårt behov allteftersom livet fortskrider. Kanske skiftar längtan från dag till dag.Det viktiga är inte hur mycket vitt vi behöver utan att vi tar ansvar för det vita som ropar på just oss. 

Hjälp oss idag att boka in vita mellanrum i kalendern. Låt oss lita på att där lugn växer, frodas också produktivitet som bär längre än stress. Gör oss modiga i de beslut som påverkar vårt välmående och påminn oss om att boka in det vi värderar högst.

Tidsperspektiv

Att man nu plötsligt har ett barnbarn som är 10 år, det känns otroligt. Var inte nyss mina egna barn i den åldern??!!

Här sitter han och läser Bellman-historier, ur en bok som farmor köpt i present. Han har också önskat sig "jeans med hål i", till farmors förtret, och det ska faster Ingrid gå ut och handla tillsammans med honom. 

Och hans mamma levererade, som vanligt, en galet vacker tårta! 

Det blir ju lite perspektiv, när man får en snap från det allra yngsta barnbarnet -som för övrigt fått sin första tand idag- att åren går så snabbt, så snabbt.

När den yngsta fyller 10 och den äldsta 20, då är farmor/mormor  76 år....

Men nu fångar vi dagen och tänker inte längre än så! Idag är en bra dag. Punkt!

Kråkspark......

Igår vid middagsbordet så frågade maken om vi skulle åka skridskor utanför Sigtuna och ta en fika, som en söndagsutflykt. Det var en skridskokompis som ringt honom och ville åka, men han ville hellre åka med mig.

Och dom orden gjorde mig såklart övertygad! Att han hellre vill släpa på mig, som åker både långsamt och kan emellanåt bli lite småsur för att jag får ont, tycker det är för läskigt eller tycker det går dåligt.

 

Medan jag gick förmiddagspromenaden med lilla vovven så hade maken plockat fram all utrustning och bryggt kaffe. Innan jag hann undra högt vad som hänt med fikat på konditori i Sigtuna, så sa han att vi istället skulle åka på Ekoln, för där var finfina isar och mycket närmre att ta sig till. På så sätt skulle lilla vovven slippa vara ensam hemma så länge också.....

Det var verkligen magiskt vackert! Och jag får väl helt enkelt bara träna mer på att bli en bättre skridskoåkare, för det tar ett tag innan jag slutar tycka att kroppen är stel och att jag helt enkelt är lite smårädd och inte törs sträcka ut som jag vill.

 Men grund till rädslan var också detta. Se bild. S k kråkspark, berättade maken. I min värld är kråkspark ett sätt att brodera..... Men i det här fallet var det så att när jag tog ett skär med skridskon så började det låta ungefär som de gamla tidernas 5-öres-smällarna och det började svikta under skridskon. Jag var beredd på att sjunka igenom och få tvärstopp! Det är överis som bildats, berättade maken. Efter fikat fick vi också erfara det, när maken plötsligt fick tvärstopp och plötsligt stod på alla fyra. Där höll inte överisen, och det var ca 2 dm djupt vatten, så han blev blöt både om vantar/händer, byxor/ben och pjäxor/fötter, då han fick gå säkert 8-10 steg innan han stod på "fast is" igen. 

Nåväl, åkningen var övervägande bra och naturupplevelsen var magisk, så summa summarum, blev utflykten njutningsbar! För, precis som maken förutspått, var det mindre kråksparkar på vägen tillbaka, när det blivit kallare, så höll överisen bättre. 

-Det blev som du sa, sa jag. -Det vet jag väl, kontrade maken.

Och nu har lilla vovven fått eftermiddagspromenaden, vi är båda nyduschade och ombytta, jag har blandat oss varsin söndagsdrink och strax ska vi cykla iväg på äldsta barnbarnets 10-årskalas, där det bjuds söndagsmiddag. 

Vanedjur

Efter gårdagens ihärdiga regnande, var det ren och skär lycka att få vakna upp till det svagt ljusblå gryningsljuset klockan 7, solen gick upp 23 minuter senare.

Och det spelar verkligen ingen roll hur gammal man blir, hur många år man fått vara med, så får man  (eller i alla fall jag), efter varje vinter den där jublande, lyckliga känslan inombords, när ljuset återvänder! Och som orden på bilden ovan lyder; inse att den stunden är en dyrbar gåva, och se till att ögonblicket varar!

De här dagarna när man skulle behöva solglasögon till lunchen, för att solen flödar in över köksbordet.  Solsidan är min plats. Egentligen är det konstigt att vi alltid sitter på samma platser! T om när barnen kommer hem, med sina familjer, på någon middag eller lunch, så ska dom sitta på samma platser dom hade, då dom bodde hemma. Vilka vanedjur vi människor är!

Jag hade varit på gympa, maken hade varit till yngsta dottern och skruvat upp en lampa och hämtat vovven. Vi är hundvakter till imorgon. Och apropå vanedjur, så är lilla vovven verkligen ett sådant!  Hon ska alltid ligga på samma plats i vår soffa, på en filt som ska vikas ihop över en kudde så det blir som en liten koja. Precis som att hon, när hon är här, alltid ska gå en särskild runda på förmiddagen och en annan runda på eftermiddagen. 

Om jag ska grubbla över detta lite, lite till, så undrar jag om jag hade vågat mer i livet om jag inte varit ett sådant vanedjur. T ex gjort slag i saken och startat det där caféet som jag pratade om i många år. Jag vet att jag sa till både kollegor och elever, när jag började jobba på Eriksbergsskolan att ; "Här tänker jag inte arbeta till jag går i pension", jag vill få ut mer av mitt liv...... Stora ord, kan jag känna nu, och av vilken anledning?  Inte trivdes jag alltid, men hade jag varit mer nöjd om jag gjort något annat tro? Jag är ju samtidigt ganska lat och bekväm av mig. Eller i mer positiva ordalag så är jag en ganska så nöjd människa. Nåväl, dylika frågor kommer jag aldrig att få något svar på. Nu är det som det är, och som sagt, jag är nöjd! Det är ändå en trygghet i att vara en vanemänniska. Kanske en smula tråkigt också..... Men då får jag väl stå för det också! Jag är tråkig och nöjd! Punkt!

Trevlig lördagkväll

Fredags-fys innan Fredags-mys!

Orden i rubriken kom från min "favorit-värd" på Friskis & Svettis häromdagen. Han berättade för en motionär om sitt Step-pass som han har varje fredagseftermiddag. Och så sa han alltså; Fredags-fys innan Fredags-mys! (Step är en otroligt rolig motionsform. Man utför fartfyllda, dansliknande koreografier upp och ner på en bräda). Tyvärr klara inte mina knän den träningsformen längre, men jag har sysslat med det för kanske 10 år sedan, så jag vet hur skoj det är!

Maken och jag cyklade som vanligt till gymmet i morse och efter en dryg timme var Fys avklarat och det blev Mys på direkten! För vad annat kan det bli när regnet vräker ner ute och man, med gott samvete, kan "grotta ner sig inne". Frukost med tända stearinljus och mitt på dagen lyxade vi med vin till lunchen.

Och jag tyckte att bakning och matlagning var en perfekt sysselsättning. Även om det till viss del inte riktigt blev som jag tänkt, för när jag hällt i hälften av allt mjöl till vaniljbullar, som jag trodde var vetemjöl special, så visade det att det var rågsikt.....

Men döm om min förvåning när bullarna ändå blev helt ok, lite "limpkänsla" kanske, men mycket smör och vaniljsocker gjorde dom ändå till bullar. Jag bakade också  limpor (som jag missade smöret i), dom har jag inte smakat av ännu. Men småbröden och lasagnen som jag gjorde därefter gick ändå enligt planen.

Och mellan gräddningarna satt jag och stickade.

Om inte det är fredags-mys, så vet inte jag!

Dimma....

 Regn och dimma utomhus idag. Och inne i min hjärna var det också dimma. Tjock dimma! Hade många vakna timmar i natt, när jag låg och vände och vred på mig utan att kunna sova.

Sen kom jag till min kära syster, dit jag bjudit in mig på 11-kaffe, eftersom jag vid 12-tiden bokat en ansiktsbehandling i huset bredvid hennes.  Jag väckte henne! Hon hade också haft en vaken-natt och tagit sig en liten tupplur på soffan. Hon såg helt förstörd ut och var alldeles vimmelkantig. Men efter riktigt starkt kaffe och en dryg timmes småprat, tror jag vi båda två kände oss lite mer alerta!

Och efter min ansiktsbehandling svävade jag på små moln. Jag fick rengöring, enzymbehandling, massage, färgade bryn och fransar, skalp- och axelmassage och en avslutande skön ansiktsmask. Det var helt ljuvligt!

Sen hann jag precis cykla hem innan det var dags att ta bilen och hämta upp maken vid tåget.

Nu ligger han i badet och jag ska värma på fisk-soppan så blir det mysmiddag med uppdateringar om varandras vecka!

Dimman utanför fönstret är kvar, men den i hjärnan har faktiskt lättat!

Kärlek till mig själv!

. 

 Förutom att jag deltog på ett skivstångspass i förmiddags så har lilla vovven varit den enda varelsen jag umgåtts med idag. Hon fick bli min Alla hjärtansdags-dejt. 

Dottern hade herrskjortsplåtning hela dagen och behövde hjälp med hundrastning. Fram och tillbaka till hennes adress blir det en mils cykling, och idag var det extra svårcyklat, då plogningen efter gårdagens snömängder inte riktigt skötts. Dessutom är det nollgradigt så underlaget var väldigt moddigt. Men promenaden var skön och jag måste säga att jag blivit så positivt överraskad över området Fålhagen/Salabacke/Almtuna. Det finns så många vackra bostadshus från 30-40- och 50-talen. Rappade i hela färgcirkelns alla färger, men ändå milda, vackra nyanser, så allt passar så fint ihop. Dessutom byggde man på den tiden "med luft", dvs stora gårdar som uppvuxna trädgårdar mellan husen  och inte högre än 3-4 våningar. 

Jag hade förberett en fisk-soppa, kylt vin, dukat,  bakat bröd och semmelbullar till ikväll, då en väninna skulle komma över på middag. Men strax före lunch ringde hon sig sjuk, hon hade vaknat med feber och hostade emellanåt så jag knappt hörde vad hon sa. Så jag hade faktiskt inte velat ha henne här, men det känns ändå lite trist, när man förväntat sig sällskap och hunnit göra iordning.

Yngsta dottern hade en bukett stora, röda rosor vid hemkomsten med en kärlekshälsning och uppmaning om att klä sig i något fint och bli upphämtad kl 18.30! Äldsta dottern skickade bild på sin stora bukett med en kärlekshälsning från maken. 

Men jag är inte bitter! Jag köpte ju rosor till mig själv igår, och nu ska jag ta och smaka av fisk-soppan och det nybakade brödet tillsammans med ett glas vin. Sen tänker jag göra i ordning en semla, åt ju ingen igår när det var fettisdag, så då får det bli en idag på Alla hjärtans dag! 

Kärlek till mig själv!

Ont-skönt!

 Att bära omkring på 7 1/2-kg bebis känns i kroppen! Så efter en vecka hos yngsta barnbarnet tog jag och bokade en helkroppsmassage idag.

Oj, som det kändes! Rygg och nacke, sätesmuskler och höft - där fanns punkter som smärtade tufft, men efter ett tags tryckning, ebbade smärtan ut och ersättes av en lättnad och skön känsla. Var som i dvala, när terapeuten sa att det var färdigt och dags att stiga upp. Då kände jag mig precis som hunden på bilden ovan! 

Ont- skönt, ja, precis så var den där timmen, och när jag cyklade hem i snömodden så tänkte jag att det uttrycket satte ribban för hela dagen!

Jag åkte och veckohandlade i förmiddags och när jag kom hem och plockat in alla varor tog jag itu med att plantera alla pelargon-sticklingar och plantera om och duscha alla andra krukväxter. Det blev blomjord lite överallt vilket gjorde att jag fick ta fram dammsugaren, Bestämde mig då för att det var lika bra att dammsuga överallt. Och, efter att ha läst en artikel i morgontidningen, (som fick mitt frukost-te att hamna i vrångstrupen) om äckliga småkryp som dyker upp i köket - ja då fick jag för mig att jag måste städa alla lådor med torrvaror. Vi (maken) har nämligen satt ut fällor för silverfisk på flera platser runt om i huset - dom lär vara oförargerliga, men är så fruktansvärt äckliga, och jag tänkte att om det kommer att dyka upp mjölbaggar också så kräks jag. 

Det blev helt enkelt en rockad med städ-aktiviteter  (+ tre omgångar med snöskottning, snön har vräkt ner hela dagen) som fick hela dagen att försvinna och jag kände mig lagom slut efter det och efter massagen, så då tänkte jag att; -Ok, det onda ska ersättas av något skönt!

Så tända ljus, mina nyinköpta rosor och en Gin Sour fick bli "det sköna"!

Dö-städnings-anda.....

Blev inget gym idag, för maken skulle med ett tåg, och jag skjutsade ner honom till stationen. Hade därför bokat ett Core-Flex-pass senare på förmiddagen. Det var så himla bra, jag kände mig flera centimeter längre när jag cyklade hem. Tog direkt min dagsljus-promenad på fyra kilometer. Tänkte det var bäst medan jag var påklädd, för det var gråväder ute och blåste otrevligt kallt. Tror det hade tagit emot att gå ut efter dusch och fika. Men jag vet ju att man aldrig ångrar en promenad! 

Dessutom smakade fikat så mycket bättre efteråt! Och sedan spenderade jag resten av dagen i mitt sy- och väv-rum, med gott samvete!

Jag började med att ta fram en påbörjad stickning av en fantastiskt vacker tröja i Fair Isle-stickning, som jag fått överta av en kursare som ledsnat. Jag sorterade och flyttade runt de olika färgnyanserna och har nu bestämt att jag nog inte kommer att fortsätta på tröjan utan sticka ur en bok jag har om just Fair Isle-stickning. Det lutar åt en mössa och en barntröja just nu, men vi får se, det måste ligga till sig lite till!

Passade också på att plocka fram garner till barnmössa och  vantar jag köpte i höstas, då jag kommer att behöva en lite mindre stickning med på en tågresa jag ska göra om ett par veckor.

Men sen tog jag fram ett gammalt möbeltyg jag fått från då min syster hade sin inredningsfirma och så en stuvbit från folkdräkten jag sydde till maken då han fyllde 30 år. Och så sydde jag kassar för glatta livet. Tre olika storlekar på vanliga "handla-mat-kassar" och så en kasse för flaskor, perfekt att ha när man ska till systembolaget. 

Det känns extra roligt att få till grejer av "det som finns i gömmorna". Det blir liksom gratis och jag betar av mitt lager i sann "dö-städnings-anda"!

Känner mig nöjd med dagen, och nu ska jag koka lite te och sätta mig framför Husdrömmar och titta på folk som "skapar" på annat sätt än vad jag kan!

 

Livets första fest avklarad!

 Dalarna har visat sig från sin bästa sida denna vecka! Krispig, kall luft, gnistrande snö, sol och stundom en trolsk dimma över vattendragen och bergen. Rejält med minusgrader ute, så kakelugnen har varit flitigt använd, så mysigt med brasa inomhus! 

Och lilla Majken har fått börja prova vanlig mat, så vi har rullat frikadeller och gjort morotspuré och fyllt frysen med små smakportioner. Det var kanske ingen jättehit första dagen, måste vara svårt att hantera fast konsistens, när man bara levt på flytande, men sen har det gått lite, lite bättre för varje dag.

Huvudanledningen till mitt besök denna vecka var att hjälpa till med förberedelserna inför dopet. Så dopklänningen fick strykas och jag sydde på "flick-tillbehören", dvs kragen och rosetten. Vi storhandlade tillsammans och så lagade dottern 30 portioner tomatsoppa, bakade två plåtar foccacia-bröd och 40 minisemlor. Hon pysslade med dekorationer och skrev menyer. Jag bar barn, bakade glutenfritt bröd och beställde blommor. Och i fredags eftermiddag och lördags förmiddag gjordes lokalerna iordning.

Majken har  varit lite otålig på dagarna och vaknat mycket på nätterna, så både dottern och jag har emellanåt varit ganska trötta. Tack och lov för eye patches!

Och den "stora dagen" gick allt enligt planerna! Alla 30 gäster dök upp, lilla Majken var på ett strålande humör i kyrkan, lunch och fika smakade förträffligt gott, alla presenter var uppskattade och eftermiddagen gick snabbt i trevligt umgänge. Fyra timmar senare kunde vi städa ur och promenera tillbaka till hemmet, där vår familj fortsatte umgänget med bubbel och middag resten av lördagskvällen. Vi fick också en gemensam frukost tillsammans med bl a överblivna semlor att njuta!

Nu är vi tillbaka i Uppsala, jag har packat upp, tvättmaskinen går och jag har gått en långpromenad och tänker strax ta ett bad. Maken sitter och läser dokument inför kommande veckas arbetsåtagande.

Det konstiga är att det nästan känns som att jag en liten smula kommer att sakna barnskrik på nätterna.....

Föraning om vår

 Februari är en vintermånad! Men idag kändes det faktiskt som en föraning till vår. Även om maken drog iväg tidigt i morse för att vara skridskoledare, isarna på Ekoln ligger spegelblanka och fina, och det är ju en vinteraktivitet. 

Jag stannade hemma och tvättade, städade och packade och efter kaffe och bulle tog jag gravljus och tändstickor i fickorna och gick till kyrkogården. Brukar alltid sätta ljus till jul och nyår, men det var så väldigt mycket snö, att hela graven var översnöad. På bara ett par veckor har snön dock försvunnit i en rasande fart!  Vid minneslundens damm var isen helt borta och det porlande ljudet från bäcken kändes härligt. Det blev ljus både på svärföräldrarnas grav och i minneslunden, pappa skulle fyllt 103 år nu på onsdag, så jag ägnade honom en alldeles särskild tanke när jag stod kvar ett bra tag för att vara säker på att ljuset tog sig i blåsten, och för att lyssna till den porlande bäcken. Sen fortsatte jag promenaden och riktigt kände hur solen värmde. Jag älskar vintern, men kände nog idag att det blir väldigt trevlig när våren kommer också!

I morgon ska jag ändå resa till vintern. Tar tåget till Insjön, där prognosen visar rejält med minusgrader under kommande vecka. Dom har också kvar snön, och det har jag inte alls något emot. Tanken är att det ska förberedas till dop kommande helg. 

Så nu ska jag laga lite extra go-middag till maken och mig, vi kommer ju inte att ses på hela veckan. Det blir en toast Skagen, Oxrullader med hasselbackspotatis och kantarellsås och så ostbricka som avslutning. 

Trevlig söndagskväll och kommande vecka. Jag tar "blogg-uppehåll"!

Friggs dag

Plötsligt var det fredag igen, och dags att få till "fredagskänslan"!

Startade som vanligt dagen med gym-besök och på förmiddagen förberedde jag en sats köttfärssås, för imorgon ska vi ha barnbarn här från morgon till kväll. Sen blev jag inkallad som hundvakt, då dottern blivit tvungen att dra till Stockholm och jobba hela dagen. På väg till henne sa jag till på Vaksala torgs marknad - som i 600 år benämnts Distingsmarknaden och hållits första måndagen och tisdagen i februari och i oktober, men som fr om i år heter Vintermarknad och går av stapeln fredag och lördag istället. Jag inhandlade tre burkar honung från Årby Rusthåll. Dom har 400 bisamhällen på olika platser i Uppland och hade mängder av olika typer, till försäljning. Jag smakade mig igenom 7-8 stycken innan jag bestämde mig och kom lagom "socker-speedad" till lilla vovven som blev så överlycklig att hon nästan fick en smärre astma-attack! Gosade med henne över en timme och gick sen en långpromenad. Det känns ändå lite jobbigt att åka ifrån henne, men förhoppningsvis blir hon inte ensam längre än 3-4 timmar. 

Så var det det där med fredagskänslan! Vad sägs om detta;

Igår fick jag se reklam för denna show som går av stapeln på Katalin ikväll. Maken var inte svårtrugad, så nu blir det till att kyla lite vin och laga en tidig middag innan vi ska svida om och bege oss! Blir skoj med lite live-musik och underhållning! 

Imorgon blir det barnbarn och förmodligen melodifestivalen och popcorn på kvällen....

(Frigg var maka till den fornnordiska guden Oden och har, enligt vissa forskare gett namn till denna veckodag-fredag)

Hej då Januari - välkommen Februari!

Tre goda drinkar fick avsluta månaden Januari, på ett värdigt sätt! 

Igår kväll var det AW på 7 Flaskor! När jag tänker tillbaka på månaden som gått, så måste jag säga att jag känner mig väldigt nöjd. Det har varit en underbar vintermånad med både skridsko- och skidåkning i vackert landskap med snötäckta träd och gnistrande gärden. (Nåväl, tills för någon vecka sedan, när det blev plusgrader, regn och blåst...) Vi har varit på flera trevliga middagsbjudningar. Jag har hunnit tillbringa en vecka i Insjön och dottern, bebisen och vovven har varit här i Uppsala fem dagar. Jag har vävt ned handduksväven och startat upp en mattväv. Inte konstigt att månaden försvann på ett litet kick!

Idag startade jag upp Februari med ett frisör-besök, och som alltid när jag kommer därifrån, är jag inte bara nyklippt och färgad utan berikad av goda samtal, jag har en väldigt trevlig frisör!  Dock låg inte håret så slätt och fint som det brukar, eftersom vi har det blåsigt värre. Jag skrattade gott åt min bästa väninna i Levanger, utanför Trondheim, där dom haft orkanbyar och stormen är döpt till Ingunn -min väninnas namn- nu är den visst påväg till norra Sverige. Och även om det inte är orkan här i stan, så är 14-15 sekundmeter inte heller så trevligt!

Men jag håller mig inne idag, har ett långkok av ärtsoppa på spisen. Torsdag idag så det blir ärtsoppa och pannkakor, en klassiker. Dock tänker jag lyxa till pannkakorna en smula och bjuda maken på Crepes Suzette. Det är flamberade små desserpannkakor som serveras med grädde eller vaniljglass.

Man vill väl starta Februari lika värdigt som man avslutade Januari!