Läbyvad, en bro som byggdes på 1600-talet. Det är en minnessten vid bro-räcket på vägen, rest på 1800 talet ; "Fosterländsk mannamod räddade här Gustaf Ericsson Wasa under striden för fäderneslandet i juni månad år 1521" Senare insåg man att det inte var här som räddningsinsatsen skedde, men stenen får stå kvar, och bron är vacker. Passerade den idag på en långpromenad.
Vacker och väldigt gammal. Och intakt.
En annan är inte lika gammal, inte fullt så vacker och inte helt intakt.
Både maken och jag har lite skavanker som vi brottas med i detta nu. Maken åkte omkull på skidor i februari och slog ner på fingret, så yttersta tippen blev liksom hängande. Jag sa direkt att han borde tejpa det rakt, men inte lyssnade han på det. Sen träffade han en handkirurg, som sa samma sak, och då blev det annat ljud i källan. Så sedan några veckor har han en träplatta och tejp runt fingret. Och värsta värken! Men det är bara att bita ihop och kämpa.
Själv överansträngde jag mitt knä för sex veckor sen, under ett yogapass. Jag har ändå kunnat gå och åka skidor, men stundvis uppstår det en valnöts-stor knöl i knävecket, och jag har emellanåt smärta. Efter att ha rådfrågat min svåger sjukgymnasten, så är diagnosen ställd till en sk Baker-cysta. Inte så mycket att göra åt, i de flesta fall går den ner igen. Sen kan den komma tillbaka. Bara att finna sig i, helt enkelt.
Små skavanker som man väl får räkna med. Även om man inte är 400 år, som bron. Men människo-år, jämfört med en bro, kanske är som hundår.....?? Vad vet jag.
Jo, jag vet att det mesta i livet är bra, och att jag är väldigt tacksam för de jag kan göra. Och det jag inte kan göra, det får jag väl låta bli!
Och så är det spännande att gå över en bro, för man vet aldrig riktigt vad som finns på den andra sidan, förrän man tordats gå över och se efter!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar