Maken har köpt sig en aktivitetsklocka. För andra gången. Den första ledsnade han på och gav bort till yngsta dottern. Sen har han börjat fundera på om det inte ändå är bra att ha en, med funktionen att den känner av hjärtrytmen.
Sedan en vecka tillbaka har han alltså en ny aktivitetsklocka i sin ägo. Det har blippat och pipit och han har muttrat och läst instruktioner, ställt in och ställt om. För några nätter sedan var det ett evigt pipande på natten, men nu är -tack och lov- den funktionen borta.
Plötsligt igår, när han satt med sin lunch och löste korsord, började klockan varna för hög puls. Han stängde av den, satt kvar och så plötsligt varnade den återigen för att pulsen var för hög. Då försökte han ta sin puls, men hittade den inte!! Behöver jag säga att den där klockan gör mig mer nervös än trygg.......
Nu ikväll har han tagit blodtrycket och påstår att det bara är lite för högt.
Ett är i alla fall säkert, JAG kommer INTE att skaffa mig en sådan där klocka!
Men våra hjärtan behöver vi vara rädda om! Oavsett klocka eller ej, och det kan man nog vara på flera sätt!
Själv har jag varit snäll mot mig själv idag. Efter veckohandling och hundpromenad cyklade jag ner på ett yoga-pass och efteråt hade jag stämt träff med en f d arbetskamrat för en fika. Vi hade inte setts på ett bra tag så ett par timmar över en kopp kaffe och en bulle gick snabbt och var väldigt trevligt. Nu har vi bestämt att dra ihop gamla syjuntan (som "rann ut i sanden") för "Bubbel och Babbel" i januari. Dvs inte så mycket av sy, däremot cava och prat! Sådant tror jag är väldigt bra för hjärtat!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar