Njuter av höstfägring genom fönstret

 Här är min vy som jag möter varje morgon när jag kliver upp och tittar ut genom sovrumsfönstret. Det var faktiskt en av anledningarna till att vi köpte radhuset för 25 år sedan. Den fria utsikten med skogsdungen och alla träd. Lite, lite en känsla av att bo på landet.

Extra vackert är det nu med alla färger, som lyser starkt även om det är dimma och höstgrått väder.

Dimma och grått är det fortfarande i min kropp och kanske framförallt i huvudet. Jag tillbringar fortfarande den största delen av dagarna i vågrätt läge. Ringde till jobbet och sjukskrev mig igår.

Har plöjt igenom två säsonger av den tyska serien Weissensee på Svt Play, som min syster rekommenderade. Sitter och stickar eller virkar korta stunder. Sover. Läser. 

Och så har jag bokat tid för att ta ett Covid-19-test. Tänkte för egen del att det kvittar vad det är jag fått, men maken menar på att det har betydelse för när jag får gå tillbaka till jobbet. 

Försökte få skoladministratören att ställa in mina lektioner, men hon fick inte göra det för chefen, och lyckades få tag på en vikarie. Jag bad vikarien ringa mig. Det är nämligen inte helt lätt att rycka in som vikarie i slöjd. Du kan liksom inte säga till eleverna att slå upp sidan 72 i boken, läsa ett kapitel och göra övningsuppgifterna. Och det räcker inte med att "tycka att det är trevligt att handarbeta", du måste kunna lära ut. Dessutom ligger materialet utspritt på många olika ställen så det är inte lätt att hitta, eller att veta vilket material du får använda, och vilket du inte får använda. 

Hon ringde samtidigt som lektionen började. Jag bad henne gå in i mitt arbetsrum och förklarade var det låg. -Jag står här nu, sa hon, men samtidigt hörde jag massor av elever tala i bakgrunden, så jag frågade: -Är du i ett litet rum med många bokhyllor och pärmar. Finns det en kopiator där? -En vad? Jag förstår inte. Så ropade hon till sig en elev så jag fick förklara. En halvtimme hade jag henne i telefonen. Först kom hon inte in i arbetsrummet, sen hittade hon inte vad jag försökte förklara att hon behövde. Tillslut hade jag ingen röst kvar så jag önskade henne lycka till och var tvungen att lägga på. Två gånger till under förmiddagen ringde två elever och frågade saker. Jag hade också frågat vikarien om hon kunde symaskinerna. Först verkade hon inte förstå vad jag sa, men sen sa hon glatt; -Ja, jag kan både sy och stryka. Men säker på svenska språket var hon inte Så jag känner en viss bävan för vad som kommer att möta mig när jag kommer tillbaka till jobbet.

Men, men i detta nu kan jag ändå inte göra något åt det. Får vackert stanna hemma tills vidare. Och hösten får jag njuta av genom sovrumsfönstret.

Funderingar från soffhörnan

Söndagsfrid.

Fast maken far runt och är aktiv. 

Först skruvade han ner matbordet i trädgården, sen har han gjort rent grillen, spolat av utemöblerna och plockat ihop allt under tak på altanen. Sen bryggde han en termos kaffe och drog iväg ut i skogen för att leta svamp. Eller lingon. 

Torkade kantareller har vi kvar i mängd sen i fjol. Lingon har vi frysen full av.

Ekorren i honom är girig.

Själv sitter jag i soffan med en pläd runt benen. En rulle hushållspapper, en mugg vatten, nässpray och alvedon ligger på bordet.

Igår sov jag mest bort hela dagen. Idag har jag försökt halv-sitta. Virka lite. Bläddra i gamla album. Läsa lite.

Det är tungt att andas, huvudet värker, näsan rinner.

Jag ser på flickan på bilden. Hon som är 19 år och har hela livet framför sig. Önskar att jag kunnat säga åt henne att vara lite modigare. Lite tuffare. Lite självständigare. Hon skulle stått på egna ben lite tidigare. Vågat säga ifrån. Ryta lite mer. Istället för att ta till gråten. Inte alltid vilja vara alla till lags.

Så tänker jag, med ett huvud som kanske inte är helt klartänkt, den här söndagen från soffhörnan.

För om flickan på bilden varit annorlunda, vem skulle då tanten i soffhörnan vara?

 

Ynk, ynk.

 Den här bilden ser väl rätt mysig ut! Ett glas rött, tända stearinljus, en bra bok och så en tub peeling vid badkarskanten. Själv låg jag i det heta vattnet och lät kroppen slappna av efter arbetsveckan.

Det var bara det att jag inte varit riktigt ärlig i veckan.

Redan i tisdagsmorse vaknade jag med halsont. Äsch, tänkte jag, inbillning. Jag stoppade i mig Vicks blå hela dagen och på kvällen när det fortfarande inte släppt, drack jag hett te med halsmixhonung och tog en alvedon. Det fortsatte onsdag och torsdag, och på torsdag kväll kände jag mig bättre. Anledningen till det tror jag egentligen var att jag hade planer för helgen. Vi har kursträff i Västerås OCH jag hade avtalat att sova över hos bror och svägerska och t om stanna kvar till på måndag för att hinna umgås med dom. Vi har inte setts sedan adventsmiddagen i fjol. Och jag ville verkligen tillbringa min helg på detta vis. Trevligheter kan orsaka förträngning!

Idag  slog nästäppa, snuva och bihålekänningar till. Det gick inte att fejka; "Jag är frisk som en nötkärna", längre.  Det var bara att ta telefonen och ringa återbud.

Och visst har jag haft lite dåligt samvete under veckan. Jag VET att man inte ska jobba med symptom, men jag har ju inte känt mig sjuk. När jag behövt snyta mig eller har nyst, då har jag gått åt sidan och sagt;-Oj, det är visst dammigt här..... Andra kollegor är hemma direkt, jag VET det. 

Och ikväll erkänner jag; jag mår inte jättebra. Jag har huvudvärk, jag snörvlar och är täppt, jag är tjock i halsen. 

Och jag får inte var med på trevligheterna i helgen. 

Så; Ynk, ynk!

Remain calm....

I morgon har skolan en s.k. studiedag. En gång i tiden innebar det att vi fick någon form av fortbildning. Numera innebär det att vi jobbar på skolan, antingen med olika planer som ska revideras eller med institutionsvård.

Vi slöjdlärare var lite kreativa och la som förslag att vi skulle åka på studiebesök till Stockholm och två olika utställningar, en på Nationalmuseet och en på Thielska galleriet. Få lite input, ha lite trevligt i kombination med att spåna på nya arbetsområden. 

Vi la fram det för vår rektor när hon besökte vårt ämnesmöte för en vecka sedan och hon svarade varken ja eller nej.

I måndags morse fick vi ett långt inlägg på Teams om hur olämpligt hon tyckte att det var, då hon inte kunde försvara hur det hängde ihop med vår handlingsplan.

Jag blev riktigt irriterad, men sov på saken och skrev ett svar tillbaka där jag i vänlig ton  bl a skrev att det ena inte behövde utesluta det andra och att vi skulle kunna prata handlingsplan på tåget och under lunchen. Jag skrev också att det inte skulle komma att kosta skolan en enda krona, då vi tänkt betala allt ur egen ficka.

Hon svarade inte. När jag åt lunch satt hon i personalrummet och jag frågade om hon sett mitt svar. Jo det hade hon, men hon tyckte fortfarande inte att det var försvarbart att låta oss att få åka. Vi borde istället vara tacksamma över att få en hel dag till att hålla på med handlingsplaner och institutionsvård. Och om vi vill åka på studiebesök kan vi göra det på vår förtroendearbetstid.

Jag kände att det inte var en strid att ta, skulle aldrig vinna. Hon hade redan bestämt sig. 

Det blir tråkigare och tråkigare att vara lärare!

Men om det dras åt från ena hållet, så tänker jag inte bjuda till från mitt håll. T ex så tänker jag ta ut bilersättning för varje gång jag åker och lämnar symaskin på verkstan. Så har jag inte tänkt förut, men generositet ska inte vara  bara åt ett håll.

Och imorgon ska jag bara var lugn och jobba på i min sal.

 

Två halvor blir en hel!

Så här kan "dagens lunch" på jobbet se ut! Gjorde en stor kastrull rödbetssoppa igår. Hembakt bröd med västerbottenost till. En mugg med vatten, i vilken det sen blir kaffe på maten. I den lilla näverburken ligger en tablett cell-enzym, bra för matsmältningen. Och så ett garn-nystan med stickor i. Jag hade en elev som frågade om det gick att sticka en pumpa, så jag stickade upp en på lunchen för att kunna visa att det går. Påtade stjälken och satte fast ett blad i filt.

Vi har i flera år fått påpekat av vår rektor att vi har lägre medelbetyg i slöjd, än resten av Uppsalas skolor. Hon undrar förstås vad det beror på, för hennes önskan är ju att vi ska ligga bra till betygsmässigt. Ändå tycker både jag och mina slöjdlärarkollegor att vi ofta sätter "snäll-betyg". Läroplanen lämnar minsann inte utrymme för att sätta höga betyg. Det är oerhört höga krav. Egentligen är det rentav omöjligt att kunna uppnå det högsta betyget, om man ska hård-dra texten. Det gör jag faktiskt inte alltid. Men jag har ändå relativt höga krav och sätter inte jättemånga A eller B.

Och när jag gjorde den här pumpan så tänkte jag att vi faktiskt med åren har lägre krav på elevernas färdigheter. Jag hade velat sticka upp den i resårstickning, men tänkte att det är för svårt.

För eleverna kommer med betydligt lägre kunskaper. Var har handens färdighet tagit vägen? Det är väldigt många ungdomar som skriver och stavar som krattor. Som inte kan klippa. Som inte kan trä en symaskin. Som har stora svårigheter med finmotorik vad gäller stickor, virknålar och broderinålar. Som inte kan läsa och följa en enklare instruktion.

Måhända har dom andra kunskaper. Att skriva snabbt på en mobiltelefon. Att googla.

Och vem är jag att bestämma vilken kunskap som "är bäst"??

Det händer att en och annan elev frågar varför vi har slöjd. Det är oftast de elever som tycker ämnet är tråkigt, och inte har så lätt för  sig.

Då svarar jag alltid; Du har två hjärnhalvor. En mer teoretiskt  och en mer praktiskt lagd. Du behöver använda båda dina halvor för att bli en hel människa!

Och det står jag verkligen för!

Höstdagjämning

Höstdagjämning!

 Det är ny plantering i krukan utanför dörren. En egentillverkad ljuslykta av en gammal konservburk. 15 kg lingon som maken plockat.

Solmogna björnbär på en taggig buske, som vuxit över dörren till det gamla fallfärdiga torpet i Södermanland. Likt ett sovande Törnrosaslott.

Den gamla grusvägen därifrån. 

Och så äppelkakan till kvällsfikat.

 

Frågor utan svar

Vad förstår man av döden när man är snart 5 och 2 år gammal? Snart 5-åringen visste ju att familjens hund Lagotto var död. Men hur förstår man att någon aldrig kommer åter? Lite tveksam var han till att hjälpa till och gräva hål till växterna som skulle planteras. Vi hade ju sagt att farfars pappa och mamma låg nere i jorden.

När slutar man leva i stunden så som man gör när man är just snart 5 och snart 2 år? När en stig i skogen är en djungel, en större sten är ett berg att bestiga och tallkottarna blir igelkottar som flyger i luften.

Att vara 62, 71 och 74 år och få bli kallade för "barnen Österlund från Uppsala" det är en ynnest. Vi överraskade faster och farbror i Nyköping med ett besök i går. Han fyller 90 år nu till veckan. Dom blev så glada och skulle prompt kramas. Ingen corona-rädsla där. Får jag vara sådär alert och pigg om 28 år?

Och hur länge kommer vi att ha möjlighet att åka till mitt barndomsparadis Sannerby? 

Få sitta vid köksbordet och äta middag och surra om ditt och datt med kusin Åke. Få vakna i rummet med snedtak och tapeterna med styvmorsvioler. Ta promenaden ner till Urens spegelblanka vatten och lyssna på tystnaden.

Så många frågor utan svar. 

Jag måste lära mig att leva ännu mer i nuet. Lite som barnbarnen. Och det som är mitt fokus nu, är kassen med äpplen jag plockade i morse. Meloner, heter sorten, från gamla träd planterade runt 1915. Nu ska det bli äppelmos. Och det är en lycka i sig!

 

Kram på dig Fredag!

 En efterlängtad helg. Vissa veckor tar musten ur en mer än andra! Ibland tycker man inte riktigt lika som den ledning som styr jobbet och då är det skönt att få vara därifrån!!

Maken hade sin sista (?) permitterings-fredag och när jag kom från jobbet stod han ute i trädgården och rensade lingon. Han hade tillbringat dagen i skogen och det var en rejäl skörd han åstadkommit. Nu ska vi nog klara vinterns konsumtion av lingon!

Den här helgen bjuder barnvaktande och uppvaktning av 90-åring. Ungt och gammalt i skön blandning.

Återkommer måndagkväll!

En tidsmaskin!

Det är skillnad på mjölk! Idag har jag druckit ett glas mjölk som fungerade som en tidsmaskin! Alltså en enda klunk i min mun och jag slöt ögonen och förflyttades 55 år tillbaka i tiden. 

Plötsligt blev jag 7 år gammal och satt vid köksbordet hos morbror Lasse och moster Inga, på deras bondgård i Södermanland, utanför Flen. Moster Inga stod vid vedspisen, i sin blommiga klänning och gamla noppiga kofta med klut runt håret. Hade hällt upp mjölk i glaset framför mig och tog fram nybakade kardemummabullar ur ugnen. Ovanför vedspisen, som sprakade hemtrevligt, hängde morbrors stora, stoppade raggsockor på tork. Katten strök sig mot mosters ben i hopp om att få en slurk mjölk. På den stor-rutiga linoleummattan, under bordet låg hunden Zenita och snarkade. Mitt emot mig vid köksbordet satt morbror Lasse i blåställ och lantmännens keps och stoppade sin pipa med Hamiltons blandning, väderleksrapporten hördes från radion. Från taklampan mitt över bordet hängde flugpapperet och en stackars spyfluga surrade i dödskamp.

Sen svalde jag, öppnade ögonen igen och befann mig tillbaka i Josefssons lanthandel på Geijersgatan här i Uppsala. Hon säljer Elins mjölk, Mjölk med mersmak! 

Jag hade cyklat dit för att köpa en burk hjortronsylt. Jag cyklade därifrån med mjöl från Stora Hällsta kvarn och lantbruk, med Murarbiets Halsmixhonung, med en bit av Grellsbo Hereford entrecoté, med tre förpackningar Brostorps ostkaka, med inlagd dillgurka från Åkerby handelsträdgård, med stora, fina, obestprutade, djupfrysta hallon och så den där hjortronsylten.

Och den där mjölken, den ska jag köpa nästa gång jag besöker butiken!

Ett privilegierat vardagsliv

Det är vi två som delar livet. 

Morgonkramen vid frukostbordet, smekningen på ryggen när jag gör min frukost och han ätit klart, hej då-pussen i dörren och vinkningen genom fönstret.

Sen är vi på varsitt jobb fram till kvällen.

Vi dukar i köket, tänder stearinljus, delar middagen och dryftar om dagen och allt runt omkring.

Maken hade räknat ut att han spritar sina händer 53 gånger på en dag.

Vi diskuterade son och sonhustrus jakt på ny bostad.

Vi pratade om släkt-träd och ursprung, efter att maken fått ett brev från en avlägsen släkting.

Vi mejlade förfrågan om boende i fjällen till nyår.

Så pysslade vi lite på varsitt håll tills det blev dags för kvällsfikat framför teven.

Vi skrattar åt David Batras programserie om att göra karriär i Indien.

Så hamnar jag framför datorn och maken i sin favoritstol.

Snart borstar vi tänderna, tar varsin bok och kryper till sängs och läser.

Innan vi somnar ligger vi tätt sammanslingrade en stund tills det blir för varmt.

Så sover vi sida vid sida till nästa dag tar vid.

Det är vi två i ett privilegierat vardagsliv.

 

Vila i frid

If the kindest souls were rewarded with the longest lives,

dogs would outlive us all!

Idag kl 17 stannade jag upp på jobbet och höll en tyst minut för Massimo.

Det var då han fick somna in.

Tack för stunderna tillsammans med dig!

Vila i frid.

 

På låtsas och på riktigt

 Jag tänker på mig själv som en trygg och grundad människa. Hetsar inte upp mig över småsaker eller oroar mig i onödan. Har inget behov av att ha kontroll. Känner sällan stress utan tycker mig ha balans i tillvaron.

Men så händer det någon enstaka gång att jag plötsligt blir klarvaken på natten. Vargtimmarna. När jag ligger och vrider och vänder på mig för att försöka somna om, men tankarna härjar vilt i huvudet och bråkar med mig. Helt galna tankar om allt och alla. Oro och hemskheter turas om att ta störst plats. Alltså händelser som helt saknar grund. Tankar helt utan reson. Hjärtat slår i bröstet så jag tycker det hörs i sovrummet. Men maken snarkar tryggt bredvid, så han blir inte väckt vare sig av hjärtslagen eller mina otåliga försök att hitta rätt sovställning. Och det är ju bra att en av oss är utvilad när morgonalarmet går.

Idag var jag ledig, så det gjorde inte så mycket. Efter frukosten tog jag en långpromenad, behövde komma ut i naturen och fundera över nattens tokiga tankar. Varför dök dom upp just i natt? 

Blev inte så mycket klokare, men betydligt lugnare. Tänker att det är så skönt att bo med gärden och åkrar precis runt knuten. Årstiderna blir så tydliga med bondens arbete. Plöja, harva, så, skörda, och så börjar det om igen. Det är något tryggt över det. Fast just idag var bondens arbete inte bara positivt. Traktorn på bilden körde ut rötslam för att gödsla, och den stanken är svår att uthärda.

Att oroa sig är dåligt använd tid. Tids nog får man ta bekymren när dom dyker upp. Och idag blev det ett väldigt tråkigt bekymmer som dök upp. Äldste son och sonhustrus hund skulle röntgas för sin haltning. Det visade sig vara en tumör som inte går att operera. Han är bara 7 år, borde kunnat få 7 år till. Men över sådant bestämmer vi inte. Liv och död går hand i hand. Och det enda vi kan göra är att bry oss om de som lever, och ta bekymren när dom dyker upp.

Logiskt är det. Jag vet ju det, och det är ju sådan jag är. 

Jag grät över hunden Massimos öde, jag kramade honom nu ikväll och såg in i hans kloka hundögon. Jag tror han vet, det kändes så. Det är ledsamt och sorgligt. Och det är på riktigt.

Mina knasiga tankar under natten var på låtsas. I natt hoppas jag att det blir lugnt.

Söndagsutflykt med extra allt!

Det är roligt att träffa nya vänner senare i livet. Som efter september 2018 då jag och min väninna åkte till Mallorca på FAB-50-resan med Springtime travel. Fysisk och mental träning tillsammans med andra mogna kvinnor. Där stötte vi ihop med 3 kvinnor som också bodde i Uppsala. Och sedan dess har vi  faktiskt träffats och hittat på saker tillsammans. Framförallt en av dessa tre har hängt med oss på olika upptåg.

Idag gjorde vi en söndagsutflykt på cykel.

Vi hade stämt träff vid Flustret kl 11 och därifrån cyklade vi längs Fyrisån till Flottsundsbron.

Vi tog en kaffepaus på halva vägen.

Vidare längs med Ekolns strandkant till Skarholmen, där vi ställde cyklarna och promenerade bort, längs spången, till Vårdsätrabadet för ett Septemberdopp. Det var blåsigt och gick vita gäss på sjön, men temperaturen var behaglig och simbar!

Som "kronan på verket" denna dag, så beställde vi in en flaska rödvin på Skarholmens restaurang, eller Palazzo, som den heter nuförtiden! Det blåste friskt, men vindarna var såpass ljumma att vi kunde sitta utomhus och njuta, äta, dricka, prata och spana över Ekolns vatten, innan vi trampade hemåt igen.

En härlig dag!

 

Ibland är det faktiskt svart eller vitt!

Det blev en regnig lördag. Jag drog capen över huvudet och cyklade ner på stan för att leta efter en ny höstjacka. Det gick inget vidare. Tror jag besökte så gott som varenda klädbutik i hela stan utan att hitta någon jag tyckte om. Istället blev det inköp av en burk honung på Fyristorg och så en buteljgrön tröja och dito t-shirt. Av själva kulturnatten märktes inte ett spår, allt skulle ju ske digitalt. Så jag var kulturell alldeles på egen hand och besökte en utställning på kaleido och så ett vernissage på  Mollbrinks konst. 

Därefter blev det ett par timmars prat över en  eftermiddagsdrink på Plock tillsammans med en väninna. 

Och vad är det då som faktiskt är svart eller vitt?!! Jo Zorns etsningar!

Och så mina vita tänder som jag ska borsta ordentligt nu eftersom natten utanför fönstret är alldeles svart så det är dags att krypa till sängs!

Arbetsveckan är slut

En arbetsvecka är slut, och jag känner mig också rätt slut. Har insett att jag kanske tagit mig vatten över huvudet när jag utökade det teoretiska arbetet för årets niondeklassare. Det innebär visserligen att några av lektionerna är lugnare, men samtidigt innebär det att jag har massor av efterarbete,  bl a  i form av rättning av texter, vilket tar en otrolig tid och kraft av mig. Stannade kvar efter sista lektionen och gick igenom en klass, vilket tog 2 timmar. Nu har jag tre klasser kvar.

Jag sparar det till nästa vecka.

Kom hem till ett tomt hus, eftersom maken är på Marholmen denna helg. 

Jag hällde upp ett glas vin och satte mig i trädgården och ringde yngsta dottern och sen gick jag in och lagade en tryffelpasta med kyckling och parmesan.

Tände doftljus och spelade Mando Diao.

Tvättade en maskin.

Tittade på olika inspelningar av musikuppträdande på You Tube. Och så lär det bli ett tag framöver. Imorgon skulle t ex kulturnatten varit, men pga pandemin så sker den i mindre skala och enbart digialt.

Vad är då vitsen, kan jag tycka.

Vi får väl se hur det blir i verkligheten. Imorgon behöver jag ner på stan, så jag får väl utvärdera i morgon kväll. 

Det är kolmörkt utanför fönstren och dags att gå till sängs. Solen gick ned redan 19.20.

Bjuder på en sommarnattsbild från midsommarafton, tagen strax innan midnatt. Det var ljusare tider då.

Hålla avstånd

Vi var några stycken som stod och väntade på att vattengympan skulle starta när en kvinna plötsligt dök upp och började prata om bubbelbadet. Det verkade som hon pratade med de två kvinnorna som satt på bänken bredvid mig, så jag trodde dom kände varandra. Sen gick hon iväg men kom tillbaka och sög in mig med blicken. Hon ställde sig dessutom aningen för nära för att det skulle kännas bekvämt. Hörde inte vad hon sa och kände mig lite obekväm så jag började spana efter om inte min väninna skulle dyka upp. Då tog hon ett steg närmare ändå och utbrast; Har du gjort något roligt på senaste tiden då? Jag blev ju tvungen att säga något och eftersom jag uppfattat att hon pratat om corona-tiden så berättade jag att jag fortfarande arbetade och att allt var som vanligt. Själv var hon pensionär och hon pratade på om sommarstugor och resor. Sen fortsatte hon och sa att hon missat förra gången för att hon somnat, och det tyckte hon visst var väldigt roligt för hon skrattade högt och länge.

Alltså jag ville verkligen inte vara otrevlig, men det kändes inte bra, så när min väninna äntligen dök upp kände jag mig räddad och kunde flytta mig undan den här kvinnan. Som väl säkert var kontaktsökande och harmlös, men alla har vi ju våra bekvämlighetszoner. Och så ska vi ju faktiskt hålla avstånd pga pandemin också!

 

Baka, baka, kaka

En sådan här dag när jobbet bestått av möten och digitala utvecklingssamtal samtidigt som regnet strilat utanför fönstret, ja då fick jag ingivelsen att ägna kvällen åt kakbakning!

Lite knasigt egentligen, med tanke på att vi under middagen talat om människor i vår omgivning som testar olika typer av dieter. Maken hade läst om en kokbok som Tareq Taylor just givit ut, där han skriver om hur maten kan påverka vår hälsa. Och så enades vi om att vi faktiskt äter ganska bra i vårt hushåll. Väldigt varierat och förhållandevis nyttigt med vitaminer, fibrer och proteiner.

Men vad gjorde jag alltså då, efter maten.....

Hade förberett en rödbets- och getostpaj till imorgon kväll. Fortsätter med utvecklingssamtal, kommer hem ganska sent och ska iväg på vattengympa, så jag ville ha maten färdig, bara att mikra.

Och eftersom ändå ugnen var på så svängde jag ihop en kakdeg.

Ja, sån är jag. Så nu blir det te och kaka.

En special-diet!

 

A walk in nature is to witness a thousand miracles

Min vårklåda, ni vet den där som kommer med ljuset tidigt i mars-april, den har övergått i någon form av höstklåda och jag måste bara ut en sväng varje kväll. Så efter middagen, innan solen gått ned, så tar jag en rask promenad ut i det fria. Längs med Hågaån och fälten, förbi kvarnofallet och så den gamla banvallen tillbaka hem, bara fyra kilometer i rask takt. Det lindrar faktiskt klådan och skänker lugn och harmoni till kropp och själ. 

Ikväll fick jag uppleva en riktig färgexplosion!

A walk in nature is to witness a thousand miracles.

En bättre helg i september

Inte kunde jag ana att jag skulle få en dotter med så gröna fingrar! Uppe i Insjön på Vintergatan 7 rådde en överdådig blomsterprakt! 

I varje rum av huset stod vackert arrangerade  buketter med dahlior och ljuvligt doftande luktärtor. 

Och fullmånen sken upp vår väg när vi efter en härlig fredagsmiddag tog sena kvällspromenaden med bulldoggen Frasse.

Jag var egentligen bara på genomresa, för mitt mål denna helg var ju Orsa Grönklitt.

Där har min kära syster, sedan flera år tillbaka, fyra veckor i en andelsstuga, och nu skulle jag få komma upp och hälsa på. Och jag valde rätt helg, för vilket ljuvligt väder vi fått njuta av!

Vi har vistats utomhus de flesta av dygnets timmar. Besökte rovdjursparken och fick möta både järv, olika sorters björn, snöleopard, tiger och berguv. Gick långa promenader runt i landskapet och badade i Rädsjön. Och så blev det systerprat förstås. Och god mat. Och rikligt med vin.

Och till den här bilden skrev jag på instagram;  Ska vi kalla oss äldre damer numera? Vi som pratar bebisspråk med snöleopard och berguv. Vi som visslar och sjunger medan vi går på tur, Vi som utan att tveka badar i september. Och det den ena tänker, det säger den andra. Nej vi är nog bara mogna ungdomar!!

Ingen sjöjungfru direkt.....

Man kan ju i alla fall låtsas......

.... men förmodligen var jag nog inte fullt så graciös som en sjöjungfru på kvällens vattengympa.

Och så här efteråt, hemma i soffan med en kopp te, så känner jag att det nog kommer att bli en del träningsvärk i morgon. Känner mig rätt stel i axlar och skuldror.

Vi var ett 20-tal kvinnor och män som skuttade runt till olika rörelser, med och utan hantlar och flytkorvar. Allt var inte så lätt att göra, men det var roligt och det blev en hel del skratt och skvalp i bassängen. Så härligt att göra någon form av gruppträning igen!

Och nu är väskan packad. Direkt efter jobbet imorgon ska jag bila upp till Insjön och sova där en natt, för att på lördag förmiddag bila vidare till Orsa Grönklitt och hälsa på min syster som är där i sin stuga.

Återkommer här på måndag kväll.

Virk-krok eller dator?

Jag är slöjdlärare! Inte kunde jag tro att så mycket av min arbetstid skulle komma att bli vid datorn. 

Det första jag gör när jag kommer till jobbet är att slå på den och kolla närvaron och mejlen. Idag på mentorstiden skulle alla elever slå på sina egna datorer och skriva i ett formulär till utvecklingssamtalen som är nästa vecka. Dessa samtal kommer delvis att ske digitalt, pga corona. Vi kommer att träffa eleverna, men föräldrarna kommer endast att få delta digitalt på teams eller via mobiltelefoner i gruppsamtal. Sen dokumenteras samtalen på datorerna. Fr om detta läsår har jag också elevernas alla loggböcker på teams, så det blir mycket tid som går åt till att svara på allas inskick. Jag träffar 160 elever i veckan, så det tar ett tag att beta av. Dessutom måste vi lägga ut den undervisning som går på teams, så att eleverna ska kunna arbeta hemifrån. I slöjden är ju detta inte helt lätt, men jag har gjort några teoretiska delar för varje årskurs. Och då ska dessa gås igenom, rättas och bedömas. Sen ligger ju all lärarinformation ute på vår plattform i Unikum och Teams. 

Det blir många timmar i veckan. 

Jag behöver få arbeta med riktig slöjd, arbeta med mina händer. Ikväll satte jag mig t ex och virkade en liten babyleksak. Det ska bli en gåva till en kollega som är nybliven pappa.

Gissa om jag föredrar virk-kroken framför datorn......

Välkommen September

 Man börjar ha strumpor i skorna, men visst har man fortfarande behållning av att måla tånaglarna!?!! Dottern lärde mig i somras att man kan blanda olika lack och få nya färger, så det experimenterar jag med ikväll allt medan mörkret sänker sig utanför fönstret och i väntan på att tevattnet ska koka upp.

Och så välkomnar jag en ny månad med följande klok-ord;