Lär oss att leva för de levande den tid vi har kvar

 Idag tog jag itu med garderoben. Tänkte det var dags att hänga undan de somriga plaggen och ta fram de höstiga, september är ju i antågande. 

Det blev en del plagg som hamnade i "skänka till loppis-högen" och eftersom jag har en stor kartong med prylar från sommarens förråd-städning,som också ska till loppis, så beslöt jag mig för att fortsätta rensa i den gamla chiffonjen som fungerar som duk-förvaring. 

Sorterade bort en del, vek och organiserade om en del. Så fick jag broderade bonader över och bestämde mig för att det kanske vore på tiden att kasta min mammas gamla dagböcker som tar upp en hel låda i chiffonjen. Jag har ögnat igenom en del, mamma hade en förmåga att skriva i punktform, precis vad hon gjort varje dag, och vilket väder det varit. Inte så mycket tankar och känslor, som man ju velat läsa om. Men något höll mig tillbaka och jag började bläddra i en dagbok från 1997, då var min mamma 75 år. Hon var en hel del barnvakt, och hon skrev om sina barnbarn med en sådan värme. Hur roligt hon tyckte det var att ha dem på besök. Mellan raderna förstår jag hur betydelsefullt det var för henne att få "vara behövd". För vissa dagar förstår jag att hon hade det ganska tråkigt och långsamt. Det slog förstås an mitt vemod och saknad. Och så föll en lös lapp ned på golvet. Det var ett sönderrivet kvitto, på vilket mamma med gammeldarrig handstil skrivit "Lär oss att leva för de levande den tid vi har kvar". Lilla mamma, var det någon som levde för alla andra så var det väl du! Du levde alldeles för lite för bara dig själv! Vad var det som fick dig att skriva de orden? 

Så om någon inbillar sig att jag kunde slänga hennes dagböcker efter den känslostormen, så tror ni fel!

Mer höstförberedelser idag! Jag cyklade ner på stan mellan regnskurarna och inhandlade te och pocketböcker. Nu kan jag möta de kommande höstkvällarna med hög mysfaktor!