Livet är en jämmerdal.....

 ....med de orden öppnade maken vår morgonkonversation!  

Det är verkligen så långt ifrån hans personlighet som det går att komma, för någon mer positiv varelse får man leta efter. Men upprinnelsen var följande; han hade väckts ur en dröm av (hade han mage att påstå) mina högljudda snarkningar. Så kunde han inte somna om utan började läsa sin bok "Tyrannens tid" om Sverige under Karl XII,  en ganska mörk tid då folks död ständigt var närvarande. Familjer bestod av många barn uppåt 10-12 stycken och kunde nästan räkna med att 2-3 dog tidigt, men att det på sätt och vis ändå var en lättnad, för att maten då räckte till fler. Och man pratade om livet som en jämmerdal.                                                                                                                                                  Se där, fick jag en liten morgonföreläsning också. Han blir rysligt beläst maken, eftersom det är det han mestadels ägnar dagarna åt, alltmedan hälsenan sakta, sakta läker.  Han har blivit av med den klumpiga "stöveln" och är något mer rörlig, även om han måste ta det väldigt försiktigt. Men idag drog han iväg på en föreläsning och ett studiebesök på en arkeologisk utgrävning i Sollentuna. Han längtar -förståeligt nog- bort från huset och ut för att träffa folk.

Själv har jag ägnat dagen åt ett besök hos min optiker för den årliga ögonkontrollen, därefter köpte jag mig ett klippkort på Centralbadet och avlade 50 längder bröstsim i 25-metersbassängen, och när jag kom hem kånkade jag ner alla sommarkläder från vinden, sorterade och hängde ut på vädring.

Sen satt jag och avnjöt mitt kaffe i sällskap med årets första nässelfjäril. Den flög omkring mig, landade på blommorna på bordet, gjorde en ny flygtur och kom tillbaka till pärlhyacinterna, om och om igen.

 Svårt att förstå att för bara tre dagar sedan var det snöstorm!

Och jag vände näsan mot den värmande solen, blundade, njöt och konstaterade att livet verkligen INTE är en jämmerdal. Inte i min del av världen i alla fall!