Får jag längta hem från jobbet? Hem till att laga till tisdagssoppa och göra semlor? Hem till att ta in tvätten från trädgården och dra in doften av kalla vårvindar kombinerat med tvättmedel? Hem till att brygga te och se ett avsnitt av Bäckström, serien på Tv 4? Hem till att krypa i myskläder? Hem till snällt småprat med maken? Hem till att "bara vara"?
Igår kväll gjorde jag misstaget att titta på nyheterna och de mest groteska skildringarna från kriget i Ukraina. Lemlästade, mördade människor lämnade i diken i marken eller i källare i tomma hus. Totalförstörda städer och byar. Överlevande människor med tomma ögon och förtvivlan i rösten.
I natt vaknade jag upp med dessa bilder på näthinnan och låg vaken med hjärtklappning och tryck över bröstet. Hade svårt att somna om.
Det går inte att ta in vad krig kan göra med människor. Människor som blir som monster, som odjur, så långt från mänsklighet som det går.
Sofia Sievertsdotter skriver;
Ibland brister hjärtat, samtidigt som våren slår ut i sin vackraste blom. Medan solen häller sina klaraste strålar över jorden, kan jorden visa vad ren ondska är. Men vad vi än ställs inför, så finns det ett före och ett efter, en första och en sista gång. Det sista vapnet kommer att läggas ned. Den första vitsippan kommer att slå ut i blom, De sista tårarna kommer att torka.
Vi kommer att bli till människor som lever i efterdyningarna av något svårt, men vi kommer också att visa våra barn och barnbarn vad godhet, hopp och medmänsklighet är. Vi kommer att lära av historien, lite på framtiden och tillsammans bygga något vackert av ondskans spillror. Vi kommer att resa oss upp, om och om igen, precis så många gånger vi behöver.
Ja, låt oss verkligen hoppas det. Och att det sker snart, snart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar