Det snöade hela natten, världen var vackert vintervit i morse. Det blev nybakat frukostbröd och vi satt kvar länge vid bordet. Sista kvarten fick jag äran att ta upp bulldoggen Frasse i mitt knä. Han är inte så liten, men lyckades rulla ihop sig och somna. Det var så himla mysigt, tror det är oxytocin som utsöndras när man mår så där bra. Sen blev han tung, men eftersom jag inte hade hjärta att lyfta ner honom, så lurade dottern honom att någon kom. Hon gick ut i hallen och ropade; -HEJ!, då vaknade han, voffade och skulle ner och kolla. Sen fortsatte vi med pusslet innan vi tog en långpromenad. Gårdsplanen skulle skottas, vi drack starkt kaffe och sen måste jag passa tåget som skulle ta mig tillbaka till Uppsala.
Jo det var såklart skönt att komma hem till maken. Han hade städat hela huset och fixat med fin-middag. Jag kunde packa upp och duscha medan han fixade iordning allt. Borta bra, hemma bäst? Ja, jo, men det är något med det där huset på Vintergatan som får mig att känna mig mer hemma än borta! Delvis beror det såklart på att jag har min kära dotter boendes där också. Jag lämnade mina sängkläder, mitt nattlinne och min handduk. För jag tänker snart återvända!
Vi ska bara klara av första arbetsveckan.
Vilket i denna stund känns himla onödigt......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar