Det faller ett lätt snöfall utanför fönstren, det är grått i luften, solen orkar inte tränga igenom molnen. Huset är tyst, förutom surrandet från frysen och elementen i bakgrunden, och dottern som har teams-möten och pratar bakom stängd dörr från övervåningen, och Frasse som snarkar ifrån sin hörna i soffan.
Jag har precis dukat undan frukosten och sitter kvar med min stickning vid köksbordet.
Bra stund att låta tankarna vandra.
Det är ju ett nytt år, redan inne på femte dagen!
Mitt nya almanacksomslag blev så här. Svårt att se på den lilla bilden, men orden är utdrag från en text av min favorit Sofia Sievertsdotter och lyder så här:
Att åldras är att blomma!
Gråa hår är bara ett problem om vi lever i det förflutna och saknar det som bara kan och ska tillhöra gårdagen.
Jag brukar ju ha ett motto för året, och inför 2022 tänker jag att jag måste lära mig bejaka ålderdomen. Som plötsligt känns att den kommer närmre, pga att jag ska sluta arbeta till sommaren.
Jag har gått igenom många faser i livet. Somliga lite tyngre. Det här med att åldras får inte bli en "tung fas", det har jag inte tid med! Blickar jag bakåt i livet så känns det som att allt gått alldeles för fort, och med tanke på åren man -förhoppningsvis- har kvar att leva, så är dom så få. Alldeles för få för att gräva ner sig i någon "livskris". Så jag ska lära mig bejaka mitt gråa hår, mina rynkor och kroppens förfall. När jag ibland ser min gamla trötta mamma då jag tittar mig i spegeln, ska jag bara försöka tänka snälla tankar. Jag är inte min mamma i tankar och handling, jag är min alldeles egna människa, och vissa likheter är väl inte så konstigt att man har. Jag ska behålla min nyfikenhet och livsglädje oavsett vad jag stöter på framöver. Lära mig att åldras med värdighet. Vara tacksam för varje stund. Fortsätta utvecklas. Ta tillvara tiden. Skratta och älska. Njuta och leva fullt ut. Blomma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar