Mina barn

Jag har nog skrivit om henne förut; Fröken Frida, som jag följer på Instagram. 

Idag skrev hon så otroligt "mitt i prick" gällande barn, att jag bara måste återge det här;

Jag var hemma med mina pojkar tills min äldste fyllde tre. 

Nattammade.

Trotsade min bacillskräck på simhallen med medhavd festis och kylskåpskalla mandariner.

Tröstade beslutsamma lintottar på cykel med motivplåster och blås på det onda.

Bar på höft och hängde på kyrkans barntimmar.

Somnade under nattningen och låg nära, nära under febriga nätter.

Jag gav allt jag hade att ge, hela mig själv och jag gjorde det så gärna.

Och liten blir stor.

Och den som en gång rymdes i min famn spränger sig axelbred för att göra plats för sitt eget.

Det är den mest naturliga del av livet och det allt egentligen handlar om.

Den där omsorgen du spiller som ett blödande sår ska bära dina barn genom barndom till en vuxenvärld där de förhoppningsvis ska vara en del av det trygga och resonliga.

Allt det där vet jag.

Men jag kan ändå sakna.

Alltså det är så precist beskrivet. Jag fick alla känslorna i min kropp, i samma stund jag läste!

Idag har jag varit och veckohandlat till min näst äldste son som är i hemmakarantän med hela sin familj, pga covid. 

Jag har pratat med min äldsta dotter på telefon och chattat med den yngsta via snapchat. Den äldste sonen pratade jag med på telefon igår. 

Mina barn. Det kommer dom alltid att förbli!