35 000 steg!

En lördag med ihållande regn. En söndag med snö och nordliga stormvindar.

Så var den här helgen vädermässigt.

Men vad är det man säger. Det finns inget dåligt väder.......

...bara dåliga kläder. Nåja, man kan inte gardera sig. Sekunden efter att den här bilden togs, kom en bil och körde fort genom en vattensamling, varpå äldsta dottern blev totalt nerstänkt. Den beiga kappan fick lerstänk och dottern liknade mest en skitig dalmatiner. Dessutom rann det vatten ner i hennes skor.

Men sura var vi bara fysiskt. Inte mentalt. 

Kanske berodde det delvis på vårt botaniserande bland kristaller för att boosta vår mentala hälsa!

Eller den fantastiska pizzan på 800 grader?

Eller utsikten från Himlen?

Inklusive de goda drinkarna vi intog där på 24 våningen?

Den galet goda middagen på Bistro Sud gjorde också sitt till för humöret!

Yatzy-spel och glass direkt ur Ben & Jerry-kartongen strax innan midnatt blev också en boost.

Liksom hotellfrukosten.

Och dagens kultur-upplevelse på Fotografiska inklusive den trevliga lunchen med chark- och ost-bricka och en bättre Pinot Grigio.

Och nu, tillbaka i radhuset, står handbollsmatchen på för full volym i vardagsrummet och jag står och lagar till en oxfilé- och gorgonzolapasta, som får avsluta den här helgen. Hundarna står och dreglar vid mina fötter, döttrarna är kvar, liksom en pojkvän som har fullt fokus på matchen. Maken sneglar och löser samtidigt korsord.

En bättre söndagkväll helt enkelt!

 

En släng av hypokondri....

Den här pandemin -som för övrigt aldrig tycks ta slut- den har verkligen fått en att ändra beteende! Man har blivit lite av en hypokondriker. Känner efter vid minsta lilla nästäppa, snuva eller skrovel i halsen. Oj, måste jag testa mig nu? Måste jag vara hemma?

När man möter någon som nyser eller hostar så backar man och håller andan.

Det är helt galet!

Och som man tvättar sig och spritar sig oavbrutet!

Just nu är det extremt många som är sjuka, både bland elever och bland kollegor. Sjuka eller med biverkningar efter vaccin, precis som jag själv i förra veckan.

Äldste sonen testade positivt i morse. Han skulle egentligen vara påväg till Klövsjö för några dagars skidåkning, men hade i måndags träffat några som nu ligger hemma sjuka, så han testade sig för säkerhets skull i morse, och det visade sig alltså att han var positiv. Den är lite lurig den här varianten, eftersom den i många fall bara liknar en lindrig förkylning.  Nu är hela familjen satt i karantän. Två vuxna och tre barn. Jag åkte och handlade åt dom på mina håltimmar.

Inte helt lätt att vara hemma, instängda med friska barn som ska underhållas....

Min andra son med familj var ju hemma en sväng efter nyår, och till slut klättrade väl i princip hela familjen på väggarna pga överskottsenergi och uttråkning!

Kommer det någonsin att bli som före pandemin? Det kan man ju fundera på utan anledning, för svar får vi inte förrän i framtiden. Bättre då att tänka och fundera över trevligare saker!

Som t ex att det är fredag i morgon, och i helgen väntar trevligheter.

Dvs om vi fortfarande är friska.......
 

A dream is a wish your heart makes

 När jag nu ikväll sitter och tittar på "Renées brygga" så tänker jag att jag nog vill ha en sommarstuga ändå.  På en sjötomt, en med fönster-veranda, en liten sjöbastu, ett gammaldags, fyrkantigt kök, en kamin, en balkong på övervåningen. En brygga, en klippa, några stora träd på tomten, gärna skogstomt men också en liten krydd-trädgård. 

Jo då, jag ser det framför mig. Kommer förmodligen aldrig att få uppleva det. Men drömmen kan väl få finnas där. Ibland är drömmen bättre än verkligheten. För i drömmen slipper jag ju allt jobb. Det där med att skaffa ett till hus att sköta om. En trädgård till att sköta om. 

Eller är det ett försvar för att inte orka ta tag i själva drömmen tro?

Flower-power....

 Idag kom han hem med blommor igen, maken. Alltså, inte till mig, utan från patienter till honom själv. Jag tror aldrig någonsin vi haft så mycket snittblommor hemma tidigare. Inte ens i samband med en jämn födelsedag!  Förra veckan räknade jag till 100 tulpaner i 4 olika buketter, det doftade som i en blomsterbutik när man öppnade  ytterdörren. 

Men jag är lycklig, för jag älskar blombuketter. Och det gäller att njuta medan tid är, för nu är det bara fyra arbetsdagar kvar innan han ska sluta. Vilket kommer att kännas oerhört konstigt. Tänkte på det när jag vinkade hej då till honom i morse, att nu är det snart slut med det.  Han sa det själv vid middagen ikväll; -Tänk att man ska vara ledig resten av livet!!! 

Det kommer att bli en omställning. Blir det som när man tar sommarlov liksom på och av? Jag är redan, för egen del,  i tanken "av" och är mentalt redan på väg. Ser fram emot det med glädje! Där är inte maken ännu, han behöver "landa" och skapa nya rutiner i en ny vardag. 

Vi får hjälpas åt! I kärlek och icke-våld, precis som flower-power. Passande i detta blomstrande hem!

Tid....

 Det är hela 10 år sedan jag startade skriva på den här bloggen. 10 år! Hur gick det till. Ja, det har hänt mycket saker på tio år, samtidigt som det nästan känns som ett ögonblick. Det är märkligt med tid. Så svårt att greppa och förklara vad det är. 

Jag läser Sofia Sievertsdotter;

Ett av människans största problem är att vi förmodar att vi har obegränsat med tid. Vi utgår från att morgondagen kommer. Att vi kan säga förlåt sedan, påbörja byggandet av vår dröm en annan dag, skapa vanan som får oss att leva fullt ut i morgon.

Livet är kort. Dagen är det enda som räknas. Säg orden, skriv boken, sälj huset eller boka resan. Låt oss fråga oss själva varje dag; mellan nuet och vår sista dag, vad vill vi åstadkomma? Låt oss använda dagen, och sluta hoppas på morgondagen.

Låt mig minnas att denna dag är ett nyår i miniatyr. Påminn mig om att lågor fortfarande brinner och att hoppet vilar som en stjärnhimmel över mig. Gör mig produktiv i nuet, ärlig inför framtiden och generös medan jag släpper taget om rädsla och bekvämlighet.

Jag läser Malin Berghagen;

Om du sover i 20 år och en dag vaknar och tittar tillbaka på allt du kunde ha varit om du bara hade öppnat ögonen och gett dig själv chansen, fasiken vilken ångest.

Lika bra att möta det som mötas skall nu, städa ut vad som än blockerar oss från att leva ut  i vår fulla potential. Acceptera det. Omfamna det. Och sedan...

Släppa taget och gå precis vart vi än drömmer om att gå. Vara naken, vaken, ren och full av nyfikenhet och livslust. En spännande inspirerande tid väntar. 

Jag läser Fröken Frida;

Och jag såg du skälvde till och orden kom  så snara.

Hur vacker får en morgon bli och hur länge får den vara.

Och vem är jag att mena att till skänks den just mig sänder.

En gåva av förgänglighet, som sand i mina händer.

Och jag menade vart gryningsljus är en viskning, skynda svara.

Dess mening drar så fort förbi, en smekning är den bara.

Tre olika sätt att beskriva tid. Alla så vackra och sanna på sitt eget sätt. Och inte blir jag klokare över vad tid är eller hur den ska förklaras. Det är därför jag läser och tar till mig andras ord. Och jag tänker att det viktiga nog är att göra sitt allra bästa försök i att vara precis bara här och nu och att känna tacksamhet för det!

Hoppet vilar som en stjärnhimmel över mig, jag är vaken och full av nyfikenhet och livslust. En gåva av förgänglighet.

Laddat batterierna!

 Efter en vecka med två sjukdagar som jag i princip sov bort och så två jobbdagar som innehöll så mycket tokigheter att det kändes som en hel jobbvecka, så var det underbart med helg! Fredagkväll var det först ett trevligt födelsedagsfirande för sonhustrun och i lördagsmorse satte jag mig på tåget till Insjön. Nu har jag varit där så frekvent att det känns som att komma hem! 

Och vilken helg sen! Långa hundpromenader, skidåkning, matlagning på gourmet-nivå, pussel, prat och mys. Snacka  om återhämtning!

Pilgrimsmussla på en bädd av blomkålspuré täckt med brynt smör med soya och persilja.

Steak Sandwich på oxfilé, tryffelmajonäs, picklad silverlök, karamelliserad gul lök, rostad lök och smörstekt surdegsbröd.

Kolbullar med rårörda lingon.

Lättstekt tonfisk på en bädd av vitlöksfrästa tomater, oliver, sardeller och citron.

                                                            Creme Brulée

Ingen svältkost direkt, kanhända har jag hittat två kilo till.....

Imorgon eftermiddag ska jag ta tåget tillbaka till Uppsala

 

Igår hade jag tappat 2 kilo. Idag hittade jag dom igen!

Jag upptäckte i går kväll att jag efter nästan två dygns ofrivillig fasta gått ner 2 kg i vikt. 

Idag cyklade jag till jobbet. I ett för övrigt alldeles underbart vackert landskap. För när man somnar med regnet smattrande mot fönsterrutan och termometern visar + 5 grader, då förväntar man sig inte morgonens sovrumsutsikt! Det hade fallit ca 1 dm snö och alla buskar och träd var täckta med vackert vintervitt och det hade blivit minusgrader igen. Dessutom sken solen januariblekt mitt på dagen och skapade ett magiskt ljus. Jag kände mig lycklig i hela kroppen!

Lyckan berodde väl delvis på att det förbaskade giftet från vaccinet nu lämnat min kropp och jag kände mig frisk. Beslöt därför att cykla hem och boosta med massor av nyttigheter på lunchen. Det blev en stor kanna med juice på alla ovanstående frukter och rot-frukter. Men sen tog jag en kopp starkt kaffe och en saffransbulle också. Tänker att julen måste städas ut ordentligt, och det är en påse saffransbullar kvar i frysen!

Och aptiten är sannerligen tillbaka. Gjorde en grönkålsgratäng till middag och sen var jag tvungen att ställa mig och baka, eftersom vårt arbetslag har fredagsfika på jobbet imorgon. Så nu doftar det förföriskt från köket med en stor ambrosiakaka som står på svalning. Och tack och lov att känna sug och hunger istället för illamående och olust. Jag ser redan fram emot i morgon kväll när vi ska på födelsedagskalas och det ska bjudas bubbel med tilltugg!

Behöver jag säga att dom tappade kilona redan är återfunna?!!

Man är inte direkt någon viking......

Möjligen kan jag känna en smula ödmjukhet (utan att för den skull vara någon segrare) inför livet självt.

I måndags morse fick jag min tredje dos vaccin, och 10 timmar senare slog feberfrossa och värk i kropp och huvud ned som en bomb. Nu har jag sovit 39 timmar i sträck!! De sista 8-10 har jag svettats som en gris (svettas ens grisar?) så jag stod bara inte ut med min egen stank när jag vaknade, utan klev upp och tappade i badvatten. Sen vädrade jag sovrummet och bytte sängkläder och så var det dags att gå och lägga sig igen. Men om det följer tidigare mönster så borde jag vara på benen inom några timmar. Kanske är jag lite extra svag för att jag inte ätit något sedan i måndags. 

Det är ändå lite märkligt, att något som ska bidra till att göra dig frisk, först ska få lov att göra dig så sjuk!!

Snuvade på norrsken....

 Direkt efter jobbet i fredags bilade yngsta dottern och jag upp till äldsta dottern i Insjön. Det blåste rejält, det var bitvis ishalka och ovana som vi var att köra i mörkret, så tog resan 3 timmar! Trekvart längre än i vanliga fall. Det var riktigt skönt att komma fram och bli serverad varsitt glas bubbel framför brasan som sprakade i kakelugnen! Så lagade vi middag och vid 21-tiden slog vi oss ner i tv-soffan, lite lagom trötta, som man är på fredagar.

Vid frukostbordet, morgonen efter, fick vi se de mest spektakulära foton på ett fantastiskt norrsken. Tagna i Insjön efter midnatt! Vilken miss! Hur kunde vi ha missat detta, som i princip serverades precis framför våra ögon??!!

Vi ägnade dagen åt att städa bort julen. Döttrarna hade pyntat och gjort fint en hel vecka innan jul, så det fanns en del att ta tag i. Men när man är i sällskap så går det lätt, snabbt och är trevligt! Vi lyssnade på julmusik och sjöng med, allt medan pynt stuvades in i skåp och lådor och gamla hyacinter, mossbeklädda ljusstakar och dammiga pepparkakshus komposterades.

Tre stora julgranar, en minigran, massor av granris från veranda, farstubro och så tre stora kransar, det blev en rejäl hög. Tanken var att vi skulle elda upp en del, men det var svårt att få elden att ta sig, så vi gav upp tillslut.

Vi gick istället in och "hade fiskdamm" på vuxenvis. En lyxigare ansiktsmask, en trisslott och en påse med honungsdragerade nötter, istället för russin och clementiner! Vi öppnade en flaska cava och smaskade i oss lant-chips med löjrom och spelade spel, allt medan mörkret sänkte sig utanför fönstret.

Och när granen är ute ska tulpanerna in! Det är sen gammalt!! Dessutom råkade det vara tulpanens dag igår, så det passade ju extra bra.

Någon halvtimme innan midnatt tog vi hundarna på kvällspromenad för att jaga norrsken. Det fanns nämligen chans att det skulle visa sig även natten mellan lördag och söndag, folk hade lagt ut bilder. Även om det inte såg lika praktfullt ut som natten innan, så ville vi så gärna få uppleva det! Månen spred ett vackert sken och det var stjärnklart, så bara det var fint. Vi gick mot badet men stannade nedanför kyrkan och stod och stirrade mot norr, där vi läst att det skulle synas. Först tyckte vi att vi såg en ljuspelare, men sen försvann den och jag vet inte om vi inbillat oss. Grön var den inte. Tillslut gav vi upp. Lite besvikna var vi, äldsta dottern pratade om att ställa klockan och gå upp och titta genom fönstret vid 4-tiden i natt.

Jag var själv upp vid 2 och kikade ut, men det var bara mörkt, och nu på morgonen är det mulet, så det är bara att inse. Vi blev snuvade på norrskenet.

Men helgen är väldigt trevlig även utan norrsken. Vi ska strax fixa frukost och sen blir det nog till att försöka göra det sista på 1000-bitarspusslet som vi påbörjade förra helgen. Någon gång efter lunch måste yngsta dottern och jag återvända till Uppsala igen. En helg är försvinnande kort. Men vi smider planer för trevligheter till en helg längre fram i vinter. Nu när jul- och nyårshelgerna är över, så behöver vi sätta lite guldkant på tillvaron!

Lev livet fullt ut!

 "Lev livet fullt ut", så hette den här drinken. En av de jag drack på 7 Flaskor i går kväll på årets första AW.  Menyn heter "Nyårslöften".  

Cyklade hemåt och passerade Gunillaklockan precis klockan 21, när hon slog. Passerade samtidigt värsta vårfloden som strömmade nerför slottsbacken. Plötsligt har väderleken slagit om till många plusgrader och blåst, och snön försvinner i rasande fart. Trist. Det är ju bara i mitten på januari.

Och just idag är det faktiskt Tjugonda Knut, den dag som "julen ska dansas ut".

Om allt går enligt planerna, så ska jag och yngsta dottern åka upp till Insjön imorgon efter jobbet, och ha "julgransplundring" på Vintergatan i helgen!

Lyft fram det som gör dig gott!

 När dagen är lång och fylld av ansvar och åtaganden, tider att passa, ungdomar att förmana och övertyga om att göra sina uppgifter. När dessutom ens skrivbord är belamrat med förra terminens bagage och man får börja med att göra arkeologiska utgrävningar för att komma ner till skrivbordsytan. När lektionsförberedelserna halkat efter och det ska tas igen på några timmar efter sista lektionen.

Var ganska trött när jag cyklade hem efter jobbet. Försökte tänka positivt att; det här är din sista termins-start, ta dig bara igenom, och minns nästa år, när du inte behöver gå till jobbet, hur trött och less du var idag, så kan du njuta ännu mer av din fria tid.

Och nu har jag tittat igenom mina foton från nyårs-vistelsen i Grövelsjön.

Snön, tystnaden, den kompakta skogen, det klara vattnet och ljudet av den porlande bäcken, de fria vidderna, solen över fjälltopparna i solnedgången, den krispiga luften, skidorna som gled i spåren.

Kontrasterna i livet som jag är så priviligierad att få ta del av. Allt som man gör finns inom en alltid, det gäller att lyfta fram det som gör en gott!

Mina barn

Jag har nog skrivit om henne förut; Fröken Frida, som jag följer på Instagram. 

Idag skrev hon så otroligt "mitt i prick" gällande barn, att jag bara måste återge det här;

Jag var hemma med mina pojkar tills min äldste fyllde tre. 

Nattammade.

Trotsade min bacillskräck på simhallen med medhavd festis och kylskåpskalla mandariner.

Tröstade beslutsamma lintottar på cykel med motivplåster och blås på det onda.

Bar på höft och hängde på kyrkans barntimmar.

Somnade under nattningen och låg nära, nära under febriga nätter.

Jag gav allt jag hade att ge, hela mig själv och jag gjorde det så gärna.

Och liten blir stor.

Och den som en gång rymdes i min famn spränger sig axelbred för att göra plats för sitt eget.

Det är den mest naturliga del av livet och det allt egentligen handlar om.

Den där omsorgen du spiller som ett blödande sår ska bära dina barn genom barndom till en vuxenvärld där de förhoppningsvis ska vara en del av det trygga och resonliga.

Allt det där vet jag.

Men jag kan ändå sakna.

Alltså det är så precist beskrivet. Jag fick alla känslorna i min kropp, i samma stund jag läste!

Idag har jag varit och veckohandlat till min näst äldste son som är i hemmakarantän med hela sin familj, pga covid. 

Jag har pratat med min äldsta dotter på telefon och chattat med den yngsta via snapchat. Den äldste sonen pratade jag med på telefon igår. 

Mina barn. Det kommer dom alltid att förbli!

Julen varar inte till påsk.....

Så är alla tomtar och annat julpynt nerstoppat i lådor. Allt en- och tallris är kastat och krukor och vaser diskade. Julen varar (tack och lov) inte till påsk! Gardiner och en del dukar får sitta uppe januari ut.

Imorgon börjar första riktiga arbetsveckan. Jag startar den med en ledig måndag. Var ute och kollade arbetsmejl, och där stod det att man gärna fick arbeta imorgon, även om man har lediga måndagar. I så fall skulle man få kompensera detta i juni. Men jag säger nej, nej, nej. Imorgon ska jag ha en lyxdag och fixa naglar och gå på ansiktsbehandling. Och studiedagarna i juni lär jag behöva allihop till att städa ur mitt arbetsrum och min skolsal. Städa bort mig själv! 

Efter all "jul-borttagning" tog maken och jag en långpromenad. Först ner till hans klinik, där jag fick "en sista" undersökning. Det såg bra ut, tack och lov, han behöver inte fixa något med mina tänder innan han slutar. Han har nämligen mer än fullt upp! 

Vi fortsatte sedan till Berthåga kyrkogård, äntligen blev det ljus tända för svärföräldrar och föräldrar.

Efter det satt en bastu bra! Söndagsritualen är igång igen efter helguppehållet.

Landar i soffan med en kall öl, innan det är dags att ta itu med söndagsmiddagen.

Har dock inte riktigt landat i min Uppsala-tillvaro. Tankarna har hela dagen flugit iväg till Insjön, dottern och Frasse. Saknar dom! Kan inte rå för det.....

 

Tack för den här gången Vintergatan!

Det snöade hela natten, världen var vackert vintervit i morse. Det blev nybakat frukostbröd och vi satt kvar länge vid bordet. Sista kvarten fick jag äran att ta upp bulldoggen Frasse i mitt knä. Han är inte så liten, men lyckades rulla ihop sig och somna. Det var så himla mysigt, tror det är oxytocin som utsöndras när man mår så där bra. Sen blev han tung, men eftersom jag inte hade hjärta att lyfta ner honom, så lurade dottern honom att någon kom. Hon gick ut i hallen och ropade; -HEJ!, då vaknade han, voffade och skulle ner och kolla.  Sen fortsatte vi med pusslet innan vi tog en långpromenad. Gårdsplanen skulle skottas, vi drack starkt kaffe och sen måste jag passa tåget som skulle ta mig tillbaka till Uppsala.

Jo det var såklart skönt att komma hem till maken. Han hade städat hela huset och fixat med fin-middag. Jag kunde packa upp och duscha medan han fixade iordning allt. Borta bra, hemma bäst? Ja, jo, men det är något med det där huset på Vintergatan som får mig att känna mig mer hemma än borta! Delvis beror det såklart på att jag har min kära dotter boendes där också. Jag lämnade mina sängkläder, mitt nattlinne och min handduk. För jag tänker snart återvända!

Vi ska bara klara av första arbetsveckan.

Vilket i denna stund känns himla onödigt......

 

Är den redo att släppa taget om mig?

 Solnedgången lyser starkt på den översta bilden! Men det var för två dagar sedan. Idag låg dimman tjock över Insjön. Allt vara täckt av snökristaller och rimfrost och det har inte varit mycket till ljus utomhus. Vi började dagen med scones och marmelad och sen satt vi och kämpade med vårt pussel. Mitt på dagen bilade vi till Leksand. Medan dottern tog covid-test handlade jag mat och vin. Därefter tog vi en vintervacker promenad längs Siljans strand. Tillbaka på Vintergatan bryggde vi starkt kaffe och åt av muffins som jag bakade häromdagen. Sen fick vi tända alla lampor och fortsätta med pusslet. Det är svårt och ibland frustrerande, men samtidigt en sysselsättning som gör att tiden försvinner och man kopplar av och hinner prata om allt mellan himmel och jord. T ex gick jag igenom Sofia Sivertsdotters fredagsfrågor;

1.  Vad behöver du mest just nu; tystnad eller musik?

2. Vad ser du fram emot i helgen och i januari månad?

3. Vad längtar din kropp efter just nu?

4.  Vilket av dina 6 sinnen ( smak, hörsel, känsel, syn, lukt och intuition) upplever du är mest utvecklat respektive outvecklat hos dig?

5.  När kände du dig sprickfärdig av lycka och energi senast?

6.  Vad eller vem inbillar du hindrar dig från att leva exakt det liv du drömmer om?

7. Vad är du redo att släppa taget om och lämna bakom dig?

8. Vilken del av ditt hem behöver mer kärlek, omtanke och skönhet från dig eller någon annan?

9. Inom vilket område i livet behöver du förändra ditt sätt att vara och verka?

10. Om ditt 10-åriga jag såg dig nu, vad skulle hon säga?

11. Om du fick obegränsat med inre och yttre resurser, kraft, stöd och mod från och med nu, vad skulle du då skapa?

12. Hur skulle du vilja förenkla ditt liv?

13. Vem ska du be om hjälp idag?

14. Vad är du mest stolt över just nu?

15. Vilka människor inspirerar dig allra mest och varför?

För egen del tänker jag (fråga 7) att jag verkligen är redo för att släppa taget om oron som är en irriterande del i mitt liv. Den där oron som kommer på nätterna och mal i mitt huvud. Den som inte är konstruktiv bara tärande. Den som inte gagnar något, bara skänker olust och sömnbrist. Jag är så redo att släppa taget om den. 

Frågan är om den är redo att släppa taget om mig.......?

Trettondagen

Frost-rosor på fönstret i kallfarstun!

Knarr under fötterna och krispig luft att andas.

Det blev ändrade planer idag. Dottern skulle bila till Kungshamn på Västkusten, jag skulle tagit tåget till Uppsala. Båda våras packningar stod redo, men så vaknade dottern upp med halsont och värk i bihålorna. Hon skulle hälsa på två relativt nyblivna mammor, men både med tanke på RS-virus och Covid, så blev det inget av med den resan. Efter en stunds velande, så bestämde jag mig för att stanna kvar i Insjön. Har inga måsten hemmavid förrän på söndag, och rädd för att bli smittad är jag inte, jag menar, det är ju i så fall redan kört. Dessutom hemmavid så är en son och hela hans familj sjuka i covid, liksom yngsta dotterns pojkvän som väntar på testsvar i detta nu. Blir man sjuk, så blir man.

Vi köpte hem ett 1000-bitars pussel som vi ägnade resten av dagen åt.

Förutom en promenad i solnedgången,

och pizza-bak.

Vad gäller pusslet så är än så länge bara ramen och lite till lagt. Det föreställer en björkskog så alla bitar är i princip i olika gröna nyanser....Men det är en intelligensbefriande och lättsam sysselsättning en sådan här helg-dag. Fortsättning följer under morgondagen.

 

Att åldras är att blomma

Det faller ett lätt snöfall utanför fönstren, det är grått  i luften, solen orkar inte tränga igenom molnen. Huset är tyst, förutom surrandet från frysen och elementen i bakgrunden, och dottern som har teams-möten och pratar bakom stängd dörr från övervåningen, och Frasse som snarkar ifrån sin hörna i soffan.

Jag har precis dukat undan frukosten och sitter kvar med min stickning vid köksbordet.

Bra stund att låta tankarna vandra.

Det är ju ett nytt år, redan inne på femte dagen!

Mitt nya almanacksomslag blev så här. Svårt att se på den lilla bilden, men orden är utdrag från en text av min favorit Sofia Sievertsdotter och lyder så här:

Att åldras är att blomma! 

Gråa hår är bara ett problem om vi lever i det förflutna och saknar det som bara kan och ska tillhöra gårdagen.

Jag brukar ju ha ett motto för året, och inför 2022 tänker jag att jag måste lära mig bejaka ålderdomen. Som plötsligt känns att den kommer närmre, pga att jag ska sluta arbeta till sommaren. 

Jag har gått igenom många faser i livet. Somliga lite tyngre. Det här med att åldras får inte bli en "tung fas", det har jag inte tid med! Blickar jag bakåt i livet så känns det som att allt gått alldeles för fort, och med tanke på åren man -förhoppningsvis- har kvar att leva, så är dom så få. Alldeles för få för att gräva ner sig i någon "livskris".  Så jag ska lära mig bejaka mitt gråa hår, mina rynkor och kroppens förfall. När jag ibland ser min gamla trötta mamma då jag tittar mig i spegeln, ska jag bara försöka tänka snälla tankar. Jag är inte min mamma i tankar och handling, jag är min alldeles egna människa, och vissa likheter är väl inte så konstigt att man har. Jag ska behålla min nyfikenhet och livsglädje oavsett vad jag stöter på framöver. Lära mig att åldras med värdighet. Vara tacksam för varje stund. Fortsätta utvecklas. Ta tillvara tiden. Skratta och älska. Njuta och leva fullt ut. Blomma!

Som en lisa för själen!

Solen följde med oss in i 2022. 

Vi fick tre fantastiska skidåkningsdagar i Grövelsjön. Kroppen grymtade visserligen betänkligt, så gott som alla muskler i hela min lekamen ömmade, men det fick den tåla. Min plan är att jag ska testa vad den går för, och köpa mig ett Friskis & Svettis-kort i år.

, 

Men först blir det några dagar i Insjön. Vi skottade gårdsplanen, gjorde en snölykta och öppnade en flaska champagne igår kväll.

Nu är det måndag, maken har bilat hem till Uppsala men jag stannar några dagar. Har fortfarande en ledig vecka innan vårterminen kör igång.

Här i huset är det ännu julpyntat. Vi tänder ljus för att mota gråvädret. Dottern jobbar hemifrån men vi gick en lunchpromenad i tö-snö och små-dugg. Dock utan hund. Frasse är fortfarande konvalescent efter sin öronoperation och får inte anstränga sig. Vi baddar inflammerat hund-öra och igengeggad tårkanal och det är krage på. Imorgon är det återbesök hos veterinären. Vi hoppas på det bästa.

Ikväll ska vi äta het chili på älgkött som stått och kokat hela förmiddagen. Jag ska fortsätta sticka på mina vantar och kanske blir det en film.

Älskar de här kravlösa mellandagarna. 

Som en lisa för själen!