Inget ont som inte har något gott med sig......

 Den här godingen kommer till oss imorgon kväll på en blixtvisit. För på fredag ska den lille stackarn åka till Danderyd för en operation. För en dryg vecka sedan så blev han plötsligt låg, fick feber och dreglade mer än någonsin. Hans matte tog honom till veterinären i Falun och där föll han ihop i ett krampanfall och det var väldigt dramatiskt. Han blev inlagd med dropp och lugnande över två nätter, skiktröntgades och fick ta en massa olika prover. Tillslut kom man fram till att han fått vätska bakom trumhinnan och hade något som liknade människans motsvarighet till "kristallsjukan". Han mådde illa och hade jättedålig balans. Tydligen faller den här typen av sjukdom på en s k "hudveterinär", vilket det inte var så lätt att få tag på. Men på fredag är det äntligen dags för en operation, så då hoppas vi att allt kommer att gå bra så att han blir frisk igen.

Det som är bra i eländet är ju att matten och hussen kommer hit och sover över och vi får en middag tillsammans! 

Återkommer fredag!

Omfamna förändring

Det har plötsligt blivit väldigt mycket höst! När jag cyklade hem från jobbet, genom skogsdungen, doftade det till och med höst. Mylla och fallna löv. Cykelbanan var som strösslad med confetti av alla asplöv och tallbarr i gul-brun-ockra-orange som prydde den. Oerhört vackert är det!

Visserligen klippte jag gräset i går och det lär väl fortsätta växa ett tag till. Rosenbusken står i full blom och lavendeln slår fortfarande ut i väldoftande knoppar. Sensommarkänsla i trädgården, men nu är det inte många dagar kvar av september. 

Sofia Sievertsdotter skriver;

Snart kliver vi in i årets sista kvartal. Tid för vila, mörker och återhämtning. Tid för introvert begrundan och tända ljus. Tid för att göra upp planer för ljuset och själva bli ljus som kan lysa upp mörker. Tid för att ställa frågor och finna svar.

Hur vill vi förvalta årets sista kvartal? Vad har vi lärt oss av de månader som vi har tillryggalagt i år? Vad lämnar vi bakom oss? Vad har vi framför oss? Vilka ljus har slocknat och vad eller vems längtar efter vår uppmärksamhet? Var vill vi vara vid samma tidpunkt nästa år?

Påminn mig om att livet pågår här och nu, och att det har ett slut. hjälp mig att inventera månaden som har gått och gör mig villig att förändra de vanor och beteenden som inte gynnar min framtid.

Omfamna förändring.

 

Vart ska det sluta??

 När dottern och pojkvännen kom hem från Kurdistan hade dom med sig nötter, honung, granatäpplen och typ tusen bitar Baklava.

Har du någonsin nöjt dig med att äta en liten bit Baklava??

Det har inte jag, kan jag tala om. Har jag tagit en bit, så är det kört! 

Du kan skylla på en massa olika saker.  -Att den bör ätas upp så färsk som möjligt eftersom den består av kilovis med smör. Man vill ju inte att dom ska härskna!  -Att det är nyttigt med nötter!  -Att det är lättare att kidnappa smala personer!  

Okej, där tog anledningarna slut.....

Så nu sitter jag här med magen stinn av Baklava, otränad och slö. Vart ska det sluta??

Så tacksam för att få vara här och nu!

 Ny-badad och ny-äten, ska strax se ett avsnitt av den spanska serien Amelia, som maken och jag betar oss igenom. Sen är den här helgen slut. Den har varit innehållsrik!

En ögonblicksbild från fredagkväll och en lång, god och trevlig sittning på restaurang Dryck och Mat, när mina syskon med respektive bjöd vår syster Agneta på avsmakningsmeny, som en födelsedagspresent.

Morgonen efter bilade jag till Strängnäs. Solen strålade från en klarblå himmel och vi "gamla textillärarfröknar" sken ikapp med solen, när vi träffades och umgicks.

Det är nu 40 år sedan vi började utbildningen, 37 år sedan vi tog examen. Det är bara jag som fortfarande arbetar i skolans värld. De flesta har slutat jobba. En jobbar fortfarande med sitt skrädderi. Jo, vi har blivit en smula äldre, men det är fortfarande lika trevligt att träffas!

Och idag var det dop i Sunnersta kyrka. Lilla Eva Karin Lizzie är nu ordentligt döpt in i svenska kyrkan. Hon skötte sig exemplariskt, grymtade bara lite när prästen tvingade ner henne på rygg och hade vatten på hennes huvud. Efteråt sa samma präst; -Shit, vad stark hon är!! Kanske inte riktigt vad man förväntar sig att en präst ska säga......

Och jag kom på att inom 3 månader så har jag hunnit vara på både begravning, bröllop och dop. Visst skulle jag önska mer av bröllop och dop och färre av begravningar, men över det råder jag inte.

Det jag önskar mig mest är egentligen en räcka av vanliga vardagar, så bekymmersfria som möjligt. Genom dom vill jag fortsätta min vandring på livets stig.

Så tacksam för att få vara här och nu!

Just nu

En liten råbiff och ett glas franskt rött,

Doft,

                Hörsel, menyns 7 drinkar byggde på temat "De 7 sinnena".

Var på AW på 7 Flaskor igår. En förrätt och ett glas rött och därefter två goda drinkar i goda vänners lag och i stearinljusens sken, med höstvindar vinande utanför dörren. 

På sin plats och extra njutningsfullt just nu, när det är väldigt turbulent i skolans värld. Särskilt i vår skola, där eleverna är mer än lovligt vilda. Det är rörigt i korridorerna på raster, det har varit gängbildningar och slagsmål. Vi har haft besök från andra skolor med stora bråk som följd. Det förekommer smällare inomhus. Det är kränkningar och smutskastningar  på sociala medier. Det har uppstått hotfulla situationer elever och lärare emellan, och jag har kollegor som går på knäna. Det är tungt helt enkelt. 

I morgon har vi studiedag, när vi ska organisera en elevdag årskursvis, vi ska ta fram och dokumentera E-betygsuppgifter i respektive ämne och vi ska ha en datagenomgång.

På kvällen ska vi ha födelsedagsmiddag på restaurang Dryck och mat. På lördag ska jag till Strängnäs på textillärarträff. På söndag är det dop. 

Återkommer söndag kväll

Det skadar ju inget att försöka.....

 Det är fullmåne ikväll! Dessvärre regnar det, så jag kan inte se den. Men igår kväll, på sista hund-kiss-promenaden så kikade den fram mellan molnslöjorna och spred sitt magiska månljus över landskapet.

Nu har jag suttit och letat på nätet och på flera "flum-sidor" så kan man läsa att fullmånens energier sprids lika starkt 3 dagar före och 3 dagar efter själva fullmånen.

Ikväll ska jag plocka fram min smaragd och lägga på fönsterbrädan för "laddning" av energi!

Min smaragd som är en tröst för hjärtat och en symbol för rikedom i alla dess former, Den påminner oss om jordens överflöd, den gröna planeten och att vi behöver vårda stort som smått, allt från oss själva till att värna om helheten. Smaragdens djupt strålande och gröna kraft bär ett budskap om harmoni, växtkraft och visdom. Den hjälper oss att känna tacksamhet och vördnad inför livets storhet.

Sådana fantastiska energier vill man väl verkligen ladda upp!!

Tron kan försätta berg och det skadar ju inget att försöka!!

Högaktningsfulla hälsningar Hösten!

Efter frukosten satt jag kvar vid köksbordet med mitt te, stickade och lyssnade på en pod. Så in i själen, där Agneta Sjödin samtalade med Vivi Linde om vikten av att meditera för att känna in sig själv.

Jag funderade en del på det där idag. Kom fram till att jag mediterar en hel del. Men inte genom att sitta i lotusställning med slutna ögon mumlandes något mantra.

Nej jag mediterar på mina alldeles egna sätt.

Varje morgon när jag sitter kvar en stund vid frukostbordet och känner tillfredsställelsen i skapandets kraft. Jag lägger maska till maska och hamnar i en slags trans när det enda som hörs är stickornas klirr, och det mjuka ullgarnet löper mellan mina fingrar.

Jag mediterar på promenaderna. En stig där jag inte ser slutet väcker många tankar. Jag tänker på visdomsordet "There is no path to happiness, happiness is the path!

Jag mediterar i naturen, 

en vissen blomställning  väcker tankar och påminner om att även det som är gammalt och uttjänt har sin egen unika skönhet, 

och den vida utsikten över åkermark och skog ger en känsla av frihet, att allt är möjligt och gör det lätt att andas.

Att stå i köket och laga mat är en annan slags meditation. Skapandet är en stor och viktig del av livet. Hösten i köket är en sann matglädje. Smakerna och dofterna väcker glädje och trygghet till vardagen.

Så mediterar jag!

Högaktningsfulla hälsningar Hösten!

 

Kroppsarbete, lättja och existensiella samtal

En minst sagt omväxlande dag! 

Efter frukost var det "trädgårdsröj" som gällde. Maken gick loss på äppelträdet och rönnen. Jag höll till på framsidan i rabatterna och med buskarna. Det blir väldigt mycket "avfall" innan man är färdig.

                                                  

Sen blev det en tur till skogen med äldste son och hans familj. Det gäller att passa på att åka tillsammans, när barnbarnen jublar över frågan om dom vill åka ut i skogen tillsammans med farmor och farfar! Och vi blev verkligen inte lottlösa idag heller. Det är nästan bara att "åka ut och hämta" svampen!                                

                                                    

Sen gick rensningen ganska lätt med varsin Strawberry Margarita och Historiepodden som sällskap.

Medan maken bytte plats i svamptorken cyklade jag iväg för att göra min plikt i kyrkovalet i närliggande Flogstaskolan. Kön ringlade sig lång utanför porten till matsalen, nästan ända bort till parkeringen. Jag ställde mig sist, precis bakom en man. 

Automatiskt skulle jag säga "farbror", men när jag tänker efter så är väl det inte ett ord jag kan använda längre? Jag som själv är tant. Och att använda ordet "äldre herre" känns också konstigt. För när är man äldre? Och i nästa ögonblick undrar jag varför jag ens måste åldersbestämma någon! 

Det var en man. Punkt. En man med ganska mycket livserfarenhet. Jag uttryckte högt min förvåning över att kön var så lång, intresset så stort. Det var upphovet till samtalet som sedan följde, den dryga halvtimme det tog innan vi var framme vid själva valbåsen. Ett mycket intressant samtal. Ett samtal om medmänsklighet, om att våga göra val, om gamla bilar och tvåtaktsmotorer, om Gotland, om vikten av studier i unga och gamla år, om nyfikenhet som aldrig tar slut och om livet självt. 

Jag kände mig faktiskt berikad när jag cyklade hem och satte mig i bastun tillsammans med maken.

Och nu ska jag svänga ihop en svamprisotto och njuta en långsam måltid till tända stearinljus. Tacksam över en omväxlande, bra helg!

Bra skörd!

Både i garnbutiken...

.. och i svampskogen!

Först en tur till Röda Ladan i Rasbo. Garnbutiken på landet. Nu hade dom fått hem en ny laddning med det isländska garnet som det är en sådan efterfrågan på. Jag stickade ju en tröja i somras, som äldsta dottern fick. Nu vill yngsta dottern också ha en. Att det, från första början, var jag som skulle ha en, det har nu hamnat längre ner på prioriteringslistan.....

Direkt från garnbutiken bilade vi mot Rasbokil och provade en ny svampskog. Med mycket gott resultat. På en knapp timme var korgen överfull.

Efter att sedan ha suttit ute på altanen och rensat i ett par timmar, var vi så genomfrusna,  att säsongens först bastubad var på sin plats!

Och när mörkret föll så stekte jag ett par skivor oxfilé, rostade potatis, svängde ihop en svampsås och korkade upp en flaska Amarone.

Vi konstaterade under middagen att vi faktiskt älskar hösten!!

 

Det tar den tid det tar......

Nu går jag in i säsong för fredagsbad. Det innebär ett riktigt hett bad, stearinljus, ett glas kallt vitt vin, en riktigt mysig bok, en scrub/peeling och en skön mask. 

Där, i badrumsångan, lämnar jag veckans händelser bakom mig och träder in i helgkänslan!

Det är viktigt det där att skilja på vardag och helg. Man blir bättre och bättre på det.

Liksom på så mycket annat. 

Det är väl sjutton att allt ska ta sådan tid att förstå!  Du måste liksom gå igenom skärselden själv innan du förstår att bättre utnyttja din tid. 

Tänker ibland på att det är så mycket jag hade velat säga till mitt 20-åriga jag, mitt 30-åriga, mitt 40-åriga eller t o m mitt 50-åriga jag. Men jag tror faktiskt inte att det hade hjälpt.

Var och en måste upptäcka allt om sig själv, och det tar den tid det tar.

Sedan, efteråt, kan man tänka och förstå att, javisst, det var ju så jag borde gjort, borde tänkt eller borde handlat.

Men att börja älta eller ångra, det är bortkastad tid och gagnar inget alls. Det är bara att vara tacksam över att man ändå tillslut kommer till insikt. Och att då fortsätta leva i den tacksamheten och den klokheten.

Sådant där tänker jag på allt medan räkorna tinar, äggen kokar och jag förbereder för en rejäl äggmacka till fredagsmiddag!

Maken är på AW så jag och lilla vovven har huset för oss själva.

Jag tänder massor av stearinljus, häller upp ett glas vin till och hälsar höstmörkret välkommen.

 

Lärarens lott (en av dom.....)

Förra fredagen var jag tjänstledig.

När man är ledig 1 dag så kostar det 1,5 dagar i lön. Oavsett om jag har 2 eller 4 dubbla lektionspass, oavsett om det är något extra möte på eftermiddagen eller ej.

Jag förbereder mina lektioner minutiöst. Jag plockar fram allt som kommer att behövas. Jag skriver ner precis allt om gruppen, om arbetsmomenten, om start och avslut av lektionerna.

När jag sedan kommer tillbaka till arbetet, så får jag ta itu med efterarbete. Rättning, loggböcker, undanplockning osv.

Och för att inte tala om alla missöden som kan uppstå.

Den här gången sa vikarien att hon var utbildad textillärare. Om det stämmer så är det ännu märkligare med sådant som verkar ha inträffat. Det har använts fel material och elever som skriver att pressarfoten ramlade av symaskinen och dom kunde inte få hjälp att sätta dit den. Årskurs nio skulle se tre delar i en filmserie och svara på frågor. Total tid för filmen är 45 minuter, lektionen är 80 minuter, ändå hann eleverna bara se 2 filmer och dom hade ändå jobbat över. 

Två av mina elever kom upp idag och beklagade sig över vikarien. Jag brukar inte vilja lyssna till sådant prat, för det är väldigt lätt i högstadieåldern att man "skyller allt på vikarien", fast man själv ser sin chans till att "komma undan skolarbetet".

Men i det här fallet berättade dom så roligt och härmade vikariens kroppsspråk och röst att jag gapskrattade. Tydligen hade hon blivit så rörd och engagerad över filmserien (som handlade om textilarbetarnas vardag) att hon börjat föreläsa om sin egen tid som boende i Bangladesh och i Sevilla.

Jag lär väl få veta mer imorgon, för imorgon är det fredag igen!

Men jag tycker det är lite märkligt att man förväntas förbereda precis allt och ta reda på precis allt efteråt när man ska ta ledigt, eller till och med om man blir sjuk. Och ändå får man ingen lön för det, det kostar extra mycket istället......

 

Morgondimma, månsken och allt däremellan!

Det framgår inte riktigt på fotot, men månen (som var halv-full) hängde på himlavalvet och spred ett magiskt orangegult sken genom lätta molnslöjor. Solen hade precis gått ned, 19.10, när jag tog med lilla vovven på en kvällspromenad. Samtidigt i Sulaymaniya var det kolmörkt ute. Dottern hade skickat en snap med ett mäktigt fyrverkeri, det var invigning av en ny restaurang. Och här gick jag i solnedgångsljus och krispig höstluft. Hade både yllesockor, fleece och vantar på.

I morse gick jag samma runda och då följde morgondimman Håga-åns virvlar, som dansande älvor rörde den sig i det sirliga solljuset. 

Naturens skiftningar skänker perspektiv på tiden. Den skänker också frid i själen och ro i kroppen.

Och mellan morgondimma och månsken var det en lång arbetsdag. Det var lektioner och strulande teams-möten, det var rättningar av niornas teoridel om textil och miljö och det var möte med kollegor. Det var en hastig lunch samtidigt som jag avhandlade ett arbetsområde med en kollega. Det var en stående kopp kaffe medan kopiatorn spottade fram nya elev-mallar. Det var cykelsällskap hem tillsammans med en kollega och det var kycklingwok och ris tillsammans med maken.

En dag, ett liv allt emellan morgondimman och månskenet!

 

Till Sulaymaniyya

 I norra Irak, inte så långt från gränsen till Iran, ligger staden Sulaymaniyya. Den har knappt 750 000 innevånare. Dit är min yngsta dotter på väg idag tillsammans med pojkvännen, som har sin familj här.

Pojkvännen kom som 7-åring till Sverige och har all sin skolgång här i landet. Föräldrarna flyttade tillbaka när han fyllde 18 år. Nu ska dottern och han besöka föräldrar och annan släkt. Det blir en spännande och annorlunda resa. Pojkvännen ville få bort fördomar som att "vi fortfarande rider omkring på åsnor"... Det ligger väl ett litet uns av sanning i att vi tror att allt är så gammaldags där. Men titta på bilden ovan, visst är det en riktig storstad som tornar upp sig i kvällsbelysning. En universitetsstad är det också. Pojkvännens syster driver en välrenommerad laser-klinik för skönhetsbehandlingar. Pappan äger en elektrisk firma. Han har en sommarstuga uppe i bergen där han odlar granatäpplen och fikon. Där har han även en höns- och kalkongård. Resten av släkten är stor, det blir nog många som vill träffa besökarna! Så jag gissar att det blir en upplevelserik resa!!

Och under tiden resan varar, så tar vi hand om lilla vovven. 

Så nu blir det hundpromenader. Strax sista "kvälls-kissen".

Tårar...

Det blev en del tårar i lördags. Vi var många som snörvlade i kyrkan och under talen på middagen så blev både brud och brudgum rörda till tårar. 

Jag hade en tanke om att bruden-dottern skulle bryta ihop och gråta veckan efter bröllopet, när allt var över. Det som hon planerat för under två år.

Men den som bölade hela förmiddagen idag. Det var jag......

Inte alls av sorg, men jag fick någon slags mental och känslomässig krasch. Jag tittade på bilder, lyssnade på musiken och grät. Som synes på bilden här nedan gick det åt en del pappersnäsdukar under vigselakten. Fotograf Jona Granath.

Sen tog jag mig i kragen och satte igång att städa huset och tvätta lakan. Kunde ju inte sitta där och böla.

 Och för att ytterligare distrahera mig åkte jag till blomsteraffären och köpte hem lite fägring. Köpte också ett par vackra höst-buketter och åkte hem med till sönerna med familjer. Har liksom gjort tidräkning fram till bröllopet. Nu när det är över är det dags att bejaka hösten och ta itu med livspusslet i vardagen!  Kanske blir det fler tårar, men jag hoppas i så fall att de är av liknande anledning som under helgen. Glädjetårar eller känslotårar. Möjligen lite sorgetårar efter någon riktigt bra film också....

Magisk bröllopshelg!

Ibland känns det som att tiden rusar extra snabbt!!

Från fredagmorgon till söndaglunch känns det som tiden skenat!!

Förberedelser. Två systrar sida vid sida. Som ler och långhalm har dom följts åt i alla år. Det här med att den ena nu ska gifta sig. Det är stort!!

Frukost på bröllopsdagen. Sen fortsatte förmiddagen med förberedelser varvat med att dricka Mimosa!

Fast brudgummen föredrog whiskey. Det måste provknytas fluga många gånger innan det blir perfekt.

Frisören var på plats redan kl 08.00 och sen tog sminkningen vid. Lillasyster är näst intill en expert, och hon tog sig an både modern, systern och sig själv.

Leksands kyrka är stor, men idag var gästantalet corona-anpassat till 40 personer. I fjol, på bröllopet som sköts upp, var det bjudet drygt 100 gäster. En av gästerna som inte blev bjuden i år, min bror, brudens morbror. Han dök plötsligt upp ändå och satte sig vid pianot och spelade Make you feel my love som han lyckats få sonen att sjunga till.  Rysvarning på den!!

Så var det utgång genom Sabelhäck, Det var fotografering. Det var förflyttning till Tällberg där det först var brudskål och tårta vid Strandpaviljongen, därefter middagssittning med trerätters, tal, sång och lekar i  4 1/2 timme på Åkerblads hotell. Sedan vidtog festen på Strandpaviljongen, en fest som varade till solen gick upp. Full fart och värsta draget på dansgolvet med konfettikanoner, skrål, sång, skrik och tokdans. Lättklädda herrar som tillslut kastade sig nakna i Siljans kalla vatten. Men då hade undertecknad dragit sig tillbaka. Höll ändå ut till kl 3.

I förmiddags var det lugnt, tyst och stilla när städning och undanplockning vidtogs.

Och nu är vi tillbaka i Uppsala. Vi kan inte riktigt fatta att det är över nu. Det blev liksom som ett vakum. Man är uppfylld av känslor och minnen. Så rik på kärlek! Så glad för att det blev så lyckat, att brudparet var så nöjda och att dom är så lyckliga. I natt sover dom kvar i sviten på Åkerblads hotell. Imorgon är dom lediga, sen vidtar vardagen igen.

 

Förväntningar och nervositet......

Söndagen bjöd en skogsutflykt med äldste sonens familj. Vi plockade svamp och fikade. Alla tre barnen var med, sonen hade en potta hängde i ryggsäcken, minstingen fick dricka kall bröstmjölk och korgarna blev fyllda med Karl Johansvamp. Solen sken och jag fick en fästing.

På kvällen dök äldsta dottern upp med fantastiska dahlior från den egna trädgården!

På måndagen var det träff med yngsta barnbarnet när modern och farmodern turades om att göra lashlift och färga brynen inför stundande bröllop.

Det har varit hundpromenader och skönt umgänge hela veckan.

Även om så gott som all tid rört sig kring det stundande bröllopet. Det diskuteras färg på concealer och foundation, på  ögonskuggor och läpp-pennor, på rouge och high lighter. Det provas sminkningar och håruppsättningar. Det ordnas med manikyr och pedikyr. Det provas skor och bh:ar. Det gräms över väderlek och logistik kring allt. Det fixas festprogram och kartor till festlokal. Det är en stress utan dess like.

 Och jag lider med döttrar med pms och prestationsångest. Lider med brudens oro för om det ska bli bra väder, tillräckligt med alkohol, att alla gäster ska hålla sig friska och kunna delta, att folk ska ha roligt, att det inte ska dyka upp några finnar i ansiktet, att frisören ska göra ett bra jobb, liksom bröllopsfotografen. Osv, osv i all oändlighet.

I ögonblick av förtvivlan har hon utbrustit; -Jag längtar till allt är över! Och mitt modershjärta lider. Alla förväntningar om att det här ska bli "den bästa dagen i ditt liv". Var kommer det ifrån? Vad hjälper det att jag säger att hon inte har ansvar för att gästerna ska ha roligt. Att det är vars och ens ansvar att se till att det blir bra för brudparet, för det är deras dag! Att det oavsett vädret kommer bli det bästa bröllopet, det mest unika för att det är just deras! 

Men i stunder som NU, när jag hör hur döttrarna sitter uppe i badrummet och lägger sista handen vid sminkningen och jag hör hur dom nynnar på låtarna från bröllopets spellista och skrattar gott åt glow och contour, läppglans och nyfixade naglar. Då är min kärlek större än någonsin.

Oavsett vad och hur så kommer det här bli den bästa, bästa dagen. På lördag! 

Imorgon kväll ska jag handla och förbereda till middagen innan bröllopet för okänt antal människor, liksom frukosten på bröllopsdagen, också för okänt antal människor. Så nu djupandas jag och återkommer efter den stora, stora dagen!!

Skogspromenader är rena terapin!

Jag har just stigit upp från badet och nu sitter jag och slappar i soffan innan det är dags att ta itu med middagen.

Det doftar september-skog i hela huset. Dels av svamptorken som susar i hallen, fylld till brädden med bitar av KarlJohan-svamp. Dels av makens storkok på Aroniabär. En omgång sylt och en omgång marmelad.

 September är en härlig månad. Luften är lite kallare och lätt att andas, det känns friskt och det är fortfarande frodigt överallt i trädgårdar i parker och i skogar. Njutbart i flera bemärkelser.  Att gå i skogen idag fick mig att skingra tankarna som malt på i huvudet ända sedan kl 04:00 i morse. Tankar som inte gagnar något alls, men som bara ligger kvar på repeat. Vad hjälper det att maken säger att "du kan inte göra något åt saken". Det vet jag mycket väl, men det bryr sig inte tankarna om! Men som sagt, efter vistelsen i skogen så blev det lite lättare. Skogspromenader är rena terapin! 

Imorgon ska vi ut i skogen med äldste sonens familj och deras tre små barn. Då tänker jag att det mer blir en upptäcksfärd än svampletande. Och så viktigt picknick-fika förstås. På kvällen imorgon kommer äldsta dottern hit och stannar några dagar för "fin-lir-fix" inför bröllopet. Det innebär att jag gör ett litet uppehåll här några dagar. 

Nu är jag redo för att laga en kycklingpasta med KarlJohansvamp. vitt vin, salvia och en skvätt grädde!

Och medan jag lagar mat ska jag lyssna till de nysläppta Abba-låtarna på Spotify!!

Fåfängans dragningskraft......

 I våras beställde jag konsultation hos en läkare som ger injektioner och fillers. Jag ville bli av med min "arg-rynka" mellan ögonbrynen till dotterns bröllop. 

Så jag beställde tid, betalade dyra pengar och gick och sprutade. Tog samtidigt en injektion av fukt. En s k Profhilo. Det var sammantaget 3 olika behandlingstillfällen. Gick snabbt men var inte särskilt njutbart. Samtidigt som jag efteråt fick två rejäla blåmärken i ansiktet, nedanför mungiporna.  Sen väntade jag tålmodigt på att få se något resultat. Det enda resultat jag fick se, var de där blåmärkena.......

Idag hade jag bokat tid för att "reklamera" behandlingen.

Det jag fick veta var att jag "dragit nitlotten" I 90 % av fallen, så tar behandlingen Profhilo. Och vad gäller botox-behandlingen, så hade jag tydligen också otur. Ibland så hjälper inte en botox-spruta när man är 55+.

Otur var ordet (sa Bill). Dyrt var det också (sa Bull).  Men all kred till min läkare. Hon var såklart inte heller nöjd över resultatet. Idag kompenserade hon mig med en peeling med extra syra-bas. Som det sved! Efteråt fick jag en "kyl-mask" med extra fukt. Sen fick jag med mig krämer hem. Nu får vi se om det blir någon skillnad på mitt "dragspel" som hon kallade rynkorna på kinden......

När jag sa till henne att jag ångrade mitt ingrepp, ångrade att jag inte bara kan acceptera ålderns intåg så sa hon; -Måste man verkligen det?  Hon hade själv börjat med injektioner när hon hade svårt att acceptera sitt åldrande ansikte. Hon är 2 år yngre än jag, och helt slät..... Men så här efteråt tänker jag att pengarna jag la ut (på något som ändå inte hjälpte) skulle räckt till något roligare. T ex en träningsresa.

Men nu är det som det är.

Och det är fredag, vilket känns riktigt bra!

Maken hade varit ute och träningscyklat medan jag "fåfängat mig". Det håller en ung på annat sätt! Vi satt i alla fall ute och drack cava. Visserligen med infravärme och fleecefiltar, men i alla fall......

From little seeds grow mighty trees

 Tänk så olika förutsättningar olika barn får i livet! Det slår mig särskilt under varje utvecklingssamtalsperiod.  Man kommer eleverna närmare just då.  27-30 elever i varje klass och lika många olika typer av människor, hemförhållanden och sätt att leva på.  

Bland eleverna är det dom säkra, dom osäkra, dom barnsliga, dom mer mogna, dom ansvarstagande och dom som inte bryr sig alls, dom som är glada och fulla av energi, dom som är så trötta att dom faller ihop över bänken,  dom kaxiga och dom som knappt vågar se en i ögonen.

Bland föräldrarna är det dom som till fullo ger ansvaret till sina barn, det är dom som är överbeskyddande, eller dom som tycker att det mesta hänger på skolan, dom som vill lägga sig i det mesta och dom som inte orkar för att dom har nog av sina egna bekymmer, det är dom som intresserar sig för sina barns kunskapsutveckling och dom som tycker att det är viktigast att barnen har det bra socialt, dom som är tillbakadragna och försiktiga och knappt vågar ifrågasätta och så det motsatta, dom som går på och kräver.

Det är tur att man har lite livserfarenhet i bagaget när man ska möta och samtala med alla dessa olika människor. Det är också skönt att man haft egna barn som man följt genom skolåren och kan relatera till. 

Att bry sig om varje individ tror jag är viktigt. Och i den bästa av världar önskar man att varje barn fick samma möjlighet att växa från frö till träd. Både som människa och i sin utbildning.

Nu är det en del efterarbete kvar, men sen dröjer det tack och lov ett halvår innan nästa samtalsperiod, och då är det den allra sista i mitt liv som lärare! Det tycker jag känns skönt! 

Jag ska hålla mig tipp topp!

Hjälp mig idag att sakta in och möta höstens första dag. Låt mig minnas sommarens skratt året runt. Gör mig öppen för kallare vindar, röda löv och tända ljus. Låt mig leva tillsammans med naturens årstider. (Sofia Sievertsdotter)

Jag kan inte direkt säga att jag "saktat in" då dagen bestått av lektioner på förmiddagen och efter lunch fyra timmar av utvecklingssamtal. Är ganska trött på min egen röst som mal på och mal på om samma sak om och om igen. Imorgon blir det samma visa. Lektioner på förmiddagen och samtal på eftermiddagen.

Desto skönare var det att ta en riktig långpromenad efter middagen. Det var faktiskt ganska mörkt när jag kom hem. Solen går ner redan 19.50.

Så här höstens första dag har jag startat med vitaminer och mineraler och kost-tillskott. Även om jag inte slutar med kött, fisk, smör, socker och vin så kan man tillsätta sådant som gör gott för hälsan! Dessutom pressade jag en citron och rev ingefära till en shot i morse. Det är många elever sjuka på skolan, och jag är livrädd för att dra på mig något nu när det bara är en och en halv vecka till dottern ska stå brud.

Här ska allt motas och jag ska hålla mig tipp topp!!

Tankens kraft!!