Avskedet

Det blev jobbigt i morse när jag skulle cykla till jobbet! Hade haft en mysig frukoststund med dottern och jag hade bestämt att bara vara klämkäckt glad i mitt avsked. Karin skulle göra en del ärenden bla köpa strumpor på förmiddagen. Nästa vecka är det alla hjärtans dag, och jag brukar alltid köpa några småsaker till mina flickor, t ex strumpor. Så när jag gav henne hundra kronor till "allahjärtansdagsstrumpor", så började hon plötsligt grina!! Sen skrattade hon lika snabbt medan tårarna rann. -Mamma, det här är löjligt, jag är 20 år. Vi skojade lite om att hon ju faktiskt var lite sjuk och så är det snart dags för mens. Men jag fick verkligen skärpa mig för att inte börja lipa jag ockå. Sen stod hon i fönstret och vinkade ända tills jag försvunnit med cykeln mot jobbet. Jag fick samma känsla som när hon var tre år. Jag hade börjat arbeta som dagmamma med bara små, små barn och fick för mig att Karin skulle må bäst av att få vara på dagis bland lite äldre barn på halvtid. Efter bara en månad förstod jag att det inte alls var så. När jag lämnade henne på morgnarna och sedan gick vidare med min barnaskara stod hon för det mesta med tårarna trillande nerför kinderna och näsan tryckt mot fönsterrutan och tittade efter oss. Det var verkligen riktigt hemskt, och något jag aldrig förlåtit mig själv. Jag tog henne från dagis efter bara ett par tre månader och så fick hon ingå i dagbarnsskaran. Men ibland kan jag komma på mig med att grubbla över om det har skapat något trauma hos henne. Morgonens känsla är borta nu när hon sitter på planet. Jag hörde med maken, och avskedet på Arlanda hade gått smärtfritt. Då hade hon och kompisen haft fullt sjå med att kommentera den snygga vakten vid incheckningen.... ¨Så det kanske är en annan oro man borde känna nu!!