Gott Nytt År

Ny dag, nya möjligheter - se där min första tanke, när jag slog upp ögonen i morse. Lilla vovven som låg och snarkade, ihoprullade under täcket, emot min svank, tänkte nog inte alls, utan stannade kvar. Men jag gick upp och gjorde frukost. Maken fick skotta sig fram till brevlådan för att hämta tidningen. Det har fallit ganska mycket snö och träden är fortfarande vackert snötyngda. Men nollgradigt så ingen idé att ta fram skidorna.

Så förutom hundpromenaderna, blev det en inne dag.

Jag städade huset,

och jag tog itu med ett nästan två år gammalt projekt. Har lovat sy en dyna till äldste son med familjs hallbänk, men har väntat på att dom ska skaffa tyg. Det är nu äntligen gjort och jag fick mig en liten utmaning, eftersom dom valt konstläder. Inte helt lätt att arbeta i, men jag gick i land med det.

                                                       

Vi är bjudna hem till samma familj i morgon, på nyårsafton. Och jag har fått för mig att jag ska ha med mig dubbelvirkade grytlappar. Lite för att retas. När vi var där på födelsedagskalas, brände sig nämligen sonen på en plåt, och beklagade sig över grytlapparna, när hans fru påminde honom om att han köpt dom för dyra slantar på Svenskt tenn..... Han har god och dyr smak, sonen. Så nu tänkte mamman att han skulle få hemvirkat, som garanterat är brännfria! 

 Efter städningen blandade jag till en GT och kröp upp i soffhörnet med lite skön musik och virkade och virkade. Det är en teknik som dessvärre tar ganska lång tid, eftersom det ökar så långsamt. Men jag ska jobba på i kväll. Behövde bara en paus, för nu var fingrarna trötta, så nu startade jag upp middagen. Det blir en rest-pasta ikväll. Sista slatten julskinka, bryssel- och grönkål, en skvätt grädde, en bit gorgonzola och så lite valnötter. Tror det kan bli gott.

Imorgon ska jag fortsätta virka, jag ska tvätta och rulla håret, jag ska till blomsteraffären och skaffa bordsdekorationer och jag ska förbereda lite nyårsdrinkar så då blir det inget skrivet. Dagen efter ska vi fira bröllopsdag, så då blir det inte heller något skrivet.

Därför passar jag på att visa almanacks-omslaget som är färdigställt, med kommande års motto. 

Vi kan själva välja att göra varje dag unik och bra. Att se att vi är fria att göra varje dag till ett vingslag. Och att hela tiden se till att vi har balans i tillvaron.

Där är jag nästa år. Var är du?

Gott Nytt År!

Mellandag

 Idag bytte vi skidåkandet mot pulka-åkning tillsammans med barnbarnen som behövde lite tillsyn medan föräldrarna uträttade ärenden. Snön var tung och kompakt efter plusgrader och regn, så skidföret hade nog ändå inte varit något vidare. Dessutom kände jag på gymmet i morse att både ben- och arm-muskler fått sig en ordentlig genomkörare efter två dagar med skidåkning! Nog bra med ett uppehåll, även om jag innerligt önskar att kylan kommer tillbaka och snön får stanna så att man kan fortsätta åka skidor framöver! Dottern skickade filmsnuttar från backarna i Sälen i förmiddags, och det ser också alldeles underbart ut, men eftersom jag vet att mina knän inte längre klarar slalomåkning, så blir jag inte avundsjuk, bara glad för hennes skull att hon får åka. Man vet sina begränsningar! 

Men inför kommande år, har jag ändå lovat mig själv att våga vara lite mer nyfiken utanför min bekvämlighets-zon! Inom vilka områden vet jag inte riktigt än, bara att jag ska!

Men nu ska jag skala potatis till en Janssons frestelse. Avstod att göra det till julbordet i år, tycker att den gör sig bäst som ensamrätt med en kall öl och knäcke med stark ost till. Och jag tror minsann att vi ska avnjuta den till "På spåret", vi blev lite trötta efter barnbarnens framfart i fem timmar! T om så att jag till maken sa, samtidigt som jag vek en loppa, torkade nykissad barnstjärt och förmanade att sätta på korkarna på tuschpennorna: -Jag kanske börjar bli för gammal för det här med barnbarn?! 

Men jag var nog bara lite trött, dras fortfarande med vaknätter.... 

Den som lever får se

Så har vi blivit med hund för en  vecka. I morse åkte yngsta dottern upp till Sälen med goda vänner, för att åka skidor och fira nyår. Har just fått veta att resan gått bra. Likaså har yngste son med familj anlänt till Göteborg och äldste son med familj har kommit tillbaka hem efter julfirande i Söderhamn. Så det har gått bra för alla och jag hann nästan inte oroa mig alls! 

Och maken och jag har åkt skidor även idag. Vi gav oss ut i morse och åkte fram och tillbaka till Hammarskog. Det var snö i luften på ditvägen och duggregn på hemvägen, men föret var bra och skogens träd fortfarande täckta av snö. Och lite roligt blev det, när vi på hemvägen i spåret träffade på en äldre dam som maken känner genom friluftsfrämjandet. Han stannade till precis nedför en slänt för att prata med henne, jag stod kvar på krönet och hon tittade upp på mig och sa till maken; -Har du dottern med dig?!  Jag hörde inte vad han svarade, men jag log glatt. Sen var vi tvungna att flytta oss för det kom skidåkare bakom och då kom hon upp på krönet och stack fram ansiktet nära mitt; -Du såg så slät ut på håll, men nu ser jag ju att du är rynkig. Nåja, det var roligt en liten stund....

Eftermiddagen har jag ägnat åt min årsresumé för -23 och mina önskningar och mål för -24. Jag har också jämfört med den jag gjorde samma tid i fjol, inför -23. Det är spännande att läsa vad jag skrev då och inse att jag faktiskt levt upp ganska bra till det jag tänkte och ville då. 

Så viktigt att stanna upp och reflektera över vad man gör, hur man tänker och inte tänker. Och jag inser att man faktiskt blir lite klokare, lite bättre för varje år som går. Kan det vara så att man tillslut känner sig så bra att man är nöjd, och lika gärna kan lägga sig ner och dö? 

Fast där är jag långtifrån ännu. När jag tittar på min "göra-lista" och min "önske-lista", så behöver jag oändligt många år för att hinna med allt!! 

Jag säger som min mamma ofta sa; Den som lever får se

3 minuter

 3 minuter, så mycket längre har dagen blivit, sedan vintersolståndet! Och när dagen dessutom bjuder en strålande sol på klarblå himmel och kvällen lyses upp av en magisk fullmåne, då blir det extra mycket ljus som gör att energin och humöret är på topp!

Efter gym och frukost drog vi iväg i längdspåren i Hågadalen. Det var ett fantastiskt glid och så roligt. Jag ropade till maken; -Jag känner mig som en nyfrälst! 

Hur nu en sådan känner sig..... Men allt var så vackert, med snön på alla träd och buskar som gnistrade i solskenet, luften var klar och lätt att andas, föret var perfekt och jag kände mig; "lycklig, lycklig, lycklig", som Ulf Lundell sjunger!

Lite samma känsla som när jag sätter mig i kajaken och paddlar mot horisonten. Det är dom där naturupplevelserna som gör något med kropp och själ, som är svårt att sätta ord på. Men tacksamhet är väl i alla fall en beskrivning på känslan.

Och det finns ju inget dåligt väder, sägs det. Men jag blev allt lite ledsen när jag tittade på morgondagens prognos. Det ska bli plusgrader och regn frampå dagen.....

Och så blir jag orolig, eftersom tre av mina fyra barn ska ut på vägarna och köra. Om det tycker jag inte! 

Visst brukar jag själv hävda; "-Att oroa sig är som att betala ränta på ett lån man inte tagit" och maken säger; "sluta oroa dig, du kan ändå inte göra något åt det". Men tror ni mitt huvud lyssnar på dylika uttalanden...

Nåväl, jag ska i alla fall inte börja oroa mig förrän i morgon. Nu ska jag hälla upp ett glas rött och förbereda kvällens middag!

Nu sätter vi punkt för julen!

Nu är det fjärde julen i rad vi firar på Vintergatan i Insjön. Det är ett så perfekt "julhus", som vi alla säger.

 

Och så är värdfolket så duktiga på att pynta och göra mysigt, så det blir verkligen ett riktigt julhus !

Tradition har det också blivit att efter skridskoåkning och pulka tända brasa ute och laga mat över öppen eld och dricka bubbel vid Tomtens bar. I år bjöds det rårakor med löjrom och smetana. 

 Äldste son med familj firade i år jul i Söderhamn, så vi var bara nio personer och två hundar i år. Det har varit tre intensiva och oerhört mysiga dygn. Det enda som inte var mysigt var att stackars lilla Majken var förkyld och hade en otäck hosta. Och inte kunde man låta bli att pussa på henne, så nu får vi väl se om hon delat med sig av bacillerna. Men jag sa till dottern, en sån söt liten unge kan ju inte göra något ont.....

Och här hemma i Uppsala tog jag en promenad i solnedgången och fotade den vackra fullmånen som sken så starkt över fagert vinterlandskap. Tänker att den symboliserar en punkt för julen.

Julen är här och lyser frid på jorden?

Först kom det duggregn, därefter små hagelkorn och som avslutning ett tätt snöfall i nollgradig temperatur.

Jag hade visserligen cyklat ner på stan, men ville ändå ha min dagliga "dagsljuspromenad" så det blev en sväng runt Upplands-gärden i gråvädret. Gick samtidigt och nynnade på "Julen är här" när jag plötsligt tvärstannade och tänkte på orden; Julen är här och lyser frid på jorden...

I helvete heller! Den här julen är det så mycket elände runt om i världen, inte tillstymmelse till frid.

Jag dras fortfarande med vaknätter, och i natt snurrade scener från Ukraina och Gaza i min hjärna. Jag hade uppdaterat mig och tittat på fasansfulla bilder från båda länderna i går kväll. Dessa parkerade på repeat i min hjärna, vilket inte direkt ledde till bättre nattsömn. Men skit samma. Jag har en säng och ett hem, jag har familj och vänner i livet, jag har mat på bordet och jag lever i ett samhälle där det är fred. Visserligen råder här också hemskheter med skjutningar, sprängningar, bråk och osämja. Men det är inte krig. Jul eller ej; ska det någonsin bli frid på jorden?? Inte för att jag vill tänka pessimistiskt, men nog känns det som ett ouppnåeligt mål just nu!

Men jag lyssnar till julmusik i högtalarna och förbereder lutfisk till middagsmat. Brukar göra det lite närmare julafton, men i år ska vi ha barnbarn här att sova över, och jag tror inte lutfisk är någon favorit för deras del, så i år tar vi det lite tidigare.

Och för övrigt så tänker jag ta ett juluppehåll med skrivandet.

Så nu hälsar den här snögubben;

GOD JUL

och återkommer om en vecka! 

Man måste ju tänka på julkänslan också.....

Idag har jag varit och handlat det som ska ätas och drickas under julhelgen. Vi har skalat ned väldigt mycket från de julbord som serverades i mitt barndomshem. Tack och lov. Jag är ingen älskare av julmat, och känner inte igen mig i beskrivningen att man blir så däst, övermätt och går upp flera kilo under juldagarna. En sillbit med snaps och så vår Gotlandslimpa med en bit julskinka med senap, det är mina favoriter och måsten!

Sen tycker jag det är trevligt med en gindrink frampå julaftonskvällen. Det har blivit en ny tradition sedan tre år tillbaka. Så idag inhandlades gin och en tonic med granskott, som känns lite julig.

Så ser jag egentligen mer fram emot dagen före och efter själva julafton, då jag har planerat annan mat och köpt vin att servera till.

Julklappar avskaffade vi för flera år sedan, vi köper ett paket var för en hundring och så kör vi julklappsleken för de vuxna. Till barnen blir det paket. Jag föreslog för maken att vi skulle hoppa över paket även till barnen i år, dom får så himla mycket grejer ändå och blir nästan "blasé". Men det tyckte inte maken, så han har varit i leksaksaffären och handlat. 

Själv har jag idag slagit in ett litet paket som jag tänker ge till vår gymvärd i morgon bitti. Han är så himla glad och trevlig och sprider så god energi, varje tidig morgon, så han sätter liksom ribban för dagen. Sådana paket tycker jag om att ge. De där oväntade, som inte är något märkvärdigt, men blir en överraskning. (Jag har stickat två mini-julstrumpor och fyllt med godis och trisslotter.)

Sen är det där med att jag inte gillar julmat, inte riktigt sant. Om man nu räknar kola, pepparkakor och annat sött till mat.... Där kan jag liksom inte hejda mig när jag börjar äta! Som alldeles nyss när jag kokat lingonkola och gjort en cheescake med saffran. Oj, oj vad jag har slickat bunkar och provsmakat!

Vi får väl se hur magen kommer att må, men man måste ju tänka på julkänslan också....

 

Göromål och funderingar

 Gymmat, stickat två vant-tummar, monterat nästa års almanacks-omslag,  tvättat två maskiner tvätt, gått en promenad, rullat 273 köttbullar och rivit en stor sats råkost-sallad - det är vad jag sysselsatt mig med idag. Tänk att det tagit hela dagen! Hur i all sin dagar hann jag med att jobba?!!

Dom här dagarna som rullar på-det är mitt liv som pågår. 

Jag håller på att fundera över året som gått och det som komma skall. Sofia Sievertsdotter har skickat ut fem skrivuppgifter som ska få en att reflektera över det pågående livet och framtiden. Jag bearbetar det och grubblar. Tänker att det är viktigt att verkligen fundera på hur man lever, vilka tankar man bär, vilka önskningar man har, vad man kanske vill göra sig av med och vad man behöver tänka på.

Här är skrivuppgifterna;

- På vilka sätt har 2023 förändrat dig som människa?

- Vilka 5 enstaka händelser har betytt mest för dig?

- Vad är du allra mest stolt över?

- Avsluta meningen "2023 var året då....."

- Avsluta meningen "2024 är året då ....."

Det är inget som görs i en handvändning, jag funderar och kommer så att fortsätta göra.  I  mellandagarna, när hela julståhejet är avklarat, ska jag sätta mig ner med papper och penna och skriva.

Men det är fem dagar kvar med göromål innan julafton är här, så det är bara att fortsätta med uppkavlade ärmar!

Ta tillvara livet!

Så här vacker var utsikten från hotell Rådhuset i Lidköping, där vi övernattade efter begravningen i Tranums kyrka i torsdags.  Det slog både maken och mig att huvudpersonen, dvs hans syster som vi nu hedrade med en begravningsgudstjänst, inte var samma person som vi kände. Hon flyttade från Uppsala för över 20 år sedan, och var då en yvig, rastlös och hetlevrad kvinna som inte alltid tänkte så mycket på andra. Sen har vi haft sporadisk kontakt genom åren, vi har varit ner och hälsat på henne vid ett tillfälle, hon har varit till Uppsala några gånger, men annars har vi mest hörts per telefon. Den lilla lantsortskyrkan var fullsatt och avskedet vid urnan verkade aldrig vilja ta slut. Där var många många vänner, medlemmar från hembygdsföreningen där hon aktivt verkat och ungdomar från "Garaget", ett ställe för bilburen ungdom, där hon arbetat ideellt. Vid minnesstunden efteråt var vi över 70 personer och många kom fram efter makens tal och berättade hur varmt hans syster talat om honom. Och så avslutades kaffe-stunden med uppträdande av självaste Paul Paljett i guldglittrig paljettkavaj. 

Det kändes fint att hon verkar ha funnit sig så väl tillrätta i sin nya hembygd och att hennes liv visserligen blev alldeles för kort, men alldeles perfekt för henne!

Och varje gång jag deltagit på en begravning tänker jag på hur viktigt det är att vi tar tillvara det liv jag lever, för det är NU det pågår!

Lördagen var full av aktiviteter, maken hade skridskoåkning med nybörjarkursen, jag var på julkonsert på Svamptorget där Malmaskolans kör sjöng, ett av barnbarnen deltog. Sen var vi bjudna på födelsedagskalas för barnbarnet som fyller 5 år den 22 december. Det var högljutt och glammigt, generöst med goda pizzor och rödvin, prat och skratt, och det blev ganska sent.

Skönt med tredje adventsfrukost, länge sedan det bara var maken och jag, och vi satt kvar länge, läste tidning och stickade. 

Har startat med julbaket, två olika sorters glutenfritt matbröd, barnens farin-limpor och så skurna pepparkakor. Vi hann med en promenad innan solen försvann och nu har vi badat bastu och jag ska svänga ihop en risotto.

Så nog tar jag tillvara livet på bästa sätt!

 

Som sagt, det blir väl jul ändå....

 Jag har inte adventspyntat som jag brukar i år. Hann aldrig ut i skogen för att hämta ris innan snön föll och täckte hela landskapet. Så det blev ingen dörrkrans och jag har varken tall eller enris som brukar pryda i urnor både i källar-hall och på entré-plan. Men tänk, jag tror att det blir jul ändå. Det gick ju bra att vara utan gran, som vi slutade med när vi började fira jul i Dalarna. 

Det jag börjat planera för nu, det är julmaten. Idag var jag och började handla och nu ska jag sätta mig och detalj-planera och skriva listor i familje-chatten, vad var och en ska göra eller köpa. Tänker att dom som förvärvsarbetar behöver få veta i god tid, så det inte blir någon stress. Men det blir det säkert ändå. Jag har erbjudit mig att göra det mesta, eftersom jag har tid, men jag förstår att man vill känna sig delaktig. 

I morgon blir det dock annat än jul att tänka på. Maken och jag ska bila ner till Tranum, utanför Lidköping för att gå på hans lillasysters/min svägerskas begravning. Det blir tungt, och vi har bokat hotell för att sova över natten och slippa köra fram och tillbaka samma dag. Idag köpte jag ett tio-pack vita rosor och så var jag i trädgården och knipsade av ljung och idegran så att jag kunde göra egna handbuketter. Med ett lila band runt stjälkarna tyckte jag det blev riktigt fint. Det är trevligt att leka florist ibland. Nu ska jag stryka blusen jag ska bära så att allt är färdigt, vi måste åka tidigt i morgon bitti.

Av Lucia-dagen har jag inte märkt något mer än en och annan tärna och stjärngosse på instagram. Får nog ta och sätta på lite stämningsfull musik och värma varsin mugg glögg innan middagen så att man får känslan i kroppen.

Och skulle det inte bli av, så går väl det också bra. Som sagt, det blir väl jul ändå...

Lite trött och skör

Jag har kommit in i en ond cirkel av ofrivillig nattvaka! Somnar in relativt fort, men vaknar efter några timmar och så börjar tankarna snurra och det är omöjligt att somna om. Hur jag än vrider och vänder på mig för att hitta en bekväm sovställning, hur jag än försöker tänka på andningen och förflytta mig i fantasin till en vacker plats, ofta en skärgårdsö eller en kajakfärd på havet. Men sekunden efter så är jag tillbaka i snurren igen. Jag går igenom allt och alla som jag kan fundera över.

Pratade med min frisör om det där, hon hade läst att kvinnor i vår ålder ofta får en skörhet och ett vemod över sig. Att även när man är med om något fint, trevligt och vackert, så kan man plötsligt få en humör-dipp.  Att det hänger ihop med klimakteriet.

Nu har jag nog trott att jag har kommit ur klimakteriet, men nog kände jag igen mig i det där med skörheten. T ex nu när jag varit mycket med lilla bebisen Majken, så blir jag alldeles varm av hennes leende, och strax efter så blir jag gråtmild och tänker att jag inte kommer att få se hur hennes liv utvecklar sig. Visserligen kan jag ju i bästa fall leva 20-25 år till, men vem vet i vilket skick....

Eller som när vi var på 8-årskalas i söndags och alla barnbarn var samlade och hade så roligt tillsammans. Då blev jag lite vemodig när jag tänkte på alla tillfällen vi fått vara tillsammans och göra roliga saker, men att den tiden snart är förbi och det är deras kompisar och fritidsaktiviteter som tar all tid. .

Självklart vore det värre om det inte var så, det är ju livets gång och ska så vara. Men att känslan kommer över mig, det kan jag inte rå för. Och det är så mycket värre när jag inte fått min sömn, utan har tröttheten i huvudet.

Något annat som är vackert och fint är vinterlandskapet, som inte bara var Dalarna förunnat, utan även hade pyntat Uppsala vackert. 

Och sådant här handmålat kort,

 fick fler att bli tårögda! Storasyster frågade lillasyster om hon ville bli Majkens gudmor när vi samlades och hade pysselkväll med bubbel och drinkar i fredags. Lillasyster blev glad och fällde glädjetårar. I februari blir det dop.

Men nu har vi först en jul och nyår att ta oss igenom. Jag har just vinkat av äldsta dottern som bilat tillbaka till Insjön. Maken är och skruvar dörrhandtag i yngsta dotterns lägenhet och jag har satt igång med tvätt och städ, inte gjort på tre veckor, så nu är det dags att jaga dammråttor! Fick lov att ta en liten paus när nedervåningen var färdig. Bryggde extra starkt kaffe med en dubbel espresso i, för att försöka få en energi-kick, så nu tar jag itu med resten av huset!

Är det på riktigt??

Eller befinner jag mig i berättelsen om Narnia? Termometern visar på minus 20 grader, luften är sådär krispigt klar, himlen är blå, det knarrar under skosulorna och hela landskapet; verkligen hela, varje barr, varje torkat grässtrå, varje kvist är täckt av glittrande rimfrost där varje liten iskristall är som ett helt konstverk. Jag får nypa mig i armen för att förstå att jag är i allt det här vackra. Det nästan värker i bröstet av lycka.

Eller som låten som fastnat i hjärnan den här veckan; "Det brinner i bröstet" med Danny Saucedo.

(Fast jag har gjort om texten och sjunger högt och falskt för dottern som numera alltid läcker mjölk omkring sig; Det rinner ur brösten.....)

I morse när vi tittade ut genom köksfönstret så trodde vi att syrenen var pyntad med julgranskulor, där satt flera stycken i olika höjd och lyste så grannt röda. Men det visade sig vara ett gäng domherrar som burrat upp sig i kylan. Dottern hämtade systemkameran för att komma nära, och lyckades i alla fall fånga en på bild!

Men det där norrskenet vi skulle titta på häromkvällen, det lyste med sin frånvaro! Det mulnade på och var bara mörkt. Fast dottern hävdade att det var ett ovanligt konstigt ljus över sågverket nere vid sjön, så jag tog en bild från sovrumsfönstret innan jag gick i säng. Hade läst att man ibland kan se norrskenet bättre via sin kamera, än med blotta ögat. Jag tror dock att det bara är extra upplyst med lampor vid sågverket, så att dom bättre kan se att arbeta. Däremot tyckte jag fotot blev ganska häftigt, då man ser sovrums-tapeten spegla sig på himlen, som vore den full av blommor!

 

Imorgon, efter att vi varit på babysim, ska vi bila tillbaka till Uppsala. Nu väntar frissan på fredag och två kalas till helgen, och det allra bästa blir att träffa maken igen!

Namnsdagsbarn

 Äntligen solsken och klarblå himmel! Dottern och jag går och väntar på rätt förutsättningar för att äntligen kunna se norrsken! Vi håller på att bli tokiga på alla fantastiska foton från folk som sett norrsken över hela landet, det känns som att vi ofta är i närheten, men alltid missar spektaklet. Dottern har laddat ner en app som säger att i kväll/natt finns det relativt stor chans att vi ska få se det. Så nu håller vi tummarna. Efter klockan 22 är det vi som blickar mot norr!

Det har varit rejält kallt, minus 17 grader i morse, därav de vackra rimfrostrosorna på fönstret i kallfarstun.

Då är det inte så dumt att få sätta sig vid en brasa i kakelugnen. En brasa som man numera kan se, tack vare att svärsonen gjort ett glasfönster innanför mässingsluckorna. Han är händig han! 

Och de två damerna som sitter och gosar sig i värmen på fotot råkar faktiskt ha namnsdag idag.

Den lilla Majken ska heta Barbro i andranamn. Först utbrast jag; -Stackars barn! Har väl aldrig varit så glad i det namnet. När jag var liten ville jag hellre heta Malin. Det berodde nog på min förtjusning för tv-serien "Vi på Saltkråkan", där jag både ville heta, se ut och vara som Malin, Pelles storasyster. I verkligheten var jag en kopia av Tjorven!

Och numera tycker jag nog att Barbro är mer jag än Malin. Såklart dessutom lite stolt över att barnbarnet fått mitt namn!

Lilla Majken fick ett paket av mormor i morse, julstrumpan jag sydde förra veckan. Själv har dottern erbjudit sig att laga efterrätt åt mig, men jag tror att jag nöjer mig med att värma lite av den goda glöggen, efter att jag gått en eftermiddagspromenad med hunden Frasse.

Hög mysfaktor!

Nu kommer det bästa med hela julen! Advent!

Att få pynta upp lagom till första advent och så ösa på mer och mer fram till jul, det är verkligen det bästa. Sen brukar själva julen vara mest hektisk, men den här tiden innan den har lite magi över sig!

Om ni frågar mig!

Idag har vi haft glöggprovning. Två olika sorter. Den till höger Hellström var väldigt god, men för mig inte glögg, utan mer en god varm drink att dricka efter en skidtur. Den till vänster  smakade mer som glögg ska, bara lite spritigare, vilket gör att den inte blir så söt, så för mig blev det favoriten!

Vi har också idkat lite julpyssel. Pepparkakskola, pepparkaksbak, kryddnejliks-apelsiner och så tända stjärnor, adventsstakar och julmusik i högtalarna.

Och så en brasa förstås!

Som om inte det vore nog, så är vädret det allra bästa, med tio minusgrader och snö som knarrar under kängorna.

Nu har jag precis sövt en bebis i famnen och lagt henne i spjälsängen, burit en dreglande, fransk bulldogg från min huvudkudde till sin hundkoj, borstat tänderna och gjort mig iordning för nattsömnen. 

Bebisen vaknade och gnydde efter tio minuter, så min gissning är att mamman går och vankar med henne i famnen i sitt sovrum.

I morgon är det en ny vecka, och nu håller vi mysfaktorn hög hela december!

 

Får jag lov? Ja tack!

 Jodå! Fredagskväll och jag har dansat både tryckare, foxtrot, shottis och vickat höften i lite salsamoves i åtminstone ett par timmar!

Kvällens danspartner var lilla Majken drygt 3 månader. Jag fick äran att föra och hon följde så galant och verkade helnöjd!

Mamman var för första gången iväg på eget galej. En middag på restaurang i Leksand med mammorna i föräldragruppen.

Jag fick också äran att mata med flaska, vilket var lite nervöst, eftersom hon aldrig provat det tidigare. Men allt gick smidigt och lätt.

Jag önskar att natten också kunde bli smidig och lätt för mamman. Det lilla knytet har inte alls lust att sova själv i sin säng, utan ska ligga på sin mamma. Ett 7-kg knyte på bröstet, som sparkar och fäktar, dreglar och rör sig, är inte det bästa när man behöver sin sömn. Mamman är tapper, men ack så trött och har så ont i axlar, nacke och rygg. 

Dagarna här går snabbt med inrutade rutiner. Matning, blöjbyte, hund- och barnvagnspromenader, fika och matlagning och så börjar det om och går runt, runt.

I torsdags förmiddag var vi på babysim. Betydligt lugnare och "snällare" än när vi gick med vår förstfödde 1984. Det var då "man skulle" skjutsa ner småbebisarna under vattnet emellan sig. Numera är det sång och försiktigt doppande och "simmande" i 37-gradigt bassängvatten.

'

Och Majken har börjat upptäcka sin egen spegelbild och jollrar helt bedårande gulligt mot sig själv!

Och det är så mysigt att få vara med det lilla livet!

Idag är det den första december och landskapet är vackert vintervitt, så nu känns det att man vill välkomna adventstiden. Vi startade i morse med att tända ljus och dricka morgonkaffe framför adventskalendern på tv.

Imorgon ska vi pynta!

Får jag lov att njuta advent?

Ja tack!