Och att "sätta på pannan", det betydde att man kokade kaffe. För bryggare, det fanns inte när jag var liten. Vi hade en vissel-Johanna, en kanna som visslade när det kokade upp. Så måttade man i kok-kaffe och som fick stå och dra. Hade man bråttom, ja då drack man kaffet på fat, för att det skulle svalna snabbare.
I morse när jag vaknade skickade jag ett mess till brorsan och frågade om han och svägerskan inte ville titta in och fika på eftermiddagen. Det ville dom.
Jag bakade vaniljbullar och drömmar, jag blandade flädersaft. Jag dukade med mammas broderade duk och svärmors tunna finkoppar, mjölk hällde jag upp i mormors gamla gräddsnipa. Jag plockade ett fång rosor och vek servetter. Kaffet blev bryggt och hällt i termos. Vi satt ute i trädgården och juli-solen sken. Vi hade väldigt trevligt!
Och det blev ju ändå ganska så spontant.
Min spontanitet var dock inte lika uppskattad av dottern.
Dom håller för fullt på med att måla huset. Ett sekelskifteshus med snickarglädje kräver sin omvårdnad. Dottern har bara 3 veckors semester och hon tyckte inte det var jättekul att behöva ägna en av de veckorna åt målning.
Jag fick igår, på instagram, se att dotterns kusin med familj var i närheten på sin semester, varpå jag skrev; -Ska ni inte åka förbi Karin o Nicklas på vägen hem? Det tyckte kusinen var en bra idé, och tog kontakt med Karin. En familj med två barn och en hund.
Att jag saknar tiden med spontana besök, behöver ju inte betyda att dottern gör det......
Och självklart vill hon väl i så fall stå för det spontana själv.
Jag erkänner att jag var lite obetänksam där.
Men innerst inne vill jag ändå tro att dom båda tyckte det var lite kul att träffas.
Man ska vara rädd om sin familj och släkt!
Och jag vill vara en sån som alltid blir glad när någon kommer på spontanbesök.
Jag vill säga; -Kom in, så sätter jag på pannan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar