Idag tände vi ljus på kyrkogården för våra nära och kära som inte längre finns ibland oss. Jag blev ståendes och tänkte; -Om ändå mamma och pappa fått se vad det blivit av våra barn. Sen tittade jag upp mot himlen och funderade på om dom på något sätt inte ändå vet hur vi har det. Finns deras själar ibland oss och ser hur vi lever våra liv?
Det blev påtagligt igen, när vi hade svåger och svägerska här på middag, och vi kom att tala om närstående som drabbats av olika livshotande sjukdomar. Hur sårbart vårt liv är. Att vi aldrig kan ta det för givet.
Men som jag skrev i årets julbrev; även om vi inte kan fira jul i "verkliga livet", med alla dom vi älskar, så finns dom i våra hjärtan. För där finns plats för alla som man vill och behöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar