Dygnens timmar har liksom flutit samman. Jag har sovit mer än jag varit vaken. Jag har knaprat febernedsättande och sippat vätskeersättning och fr om igår har jag äntligen fått hostmedicin. Den där starka med morfin, som är den enda som hjälper. Samtidigt gör den att jag sover ännu mer.
Jag har legat under dubbla täcken och frusit samtidigt som jag svettats. Jag har känt mig galet äcklig, då det stått en doft av sur svett, urin och gamla sopor om mig!
Har tvingat mig upp och duschat, bytt nattkläder och vädrat sovrum med jämna mellanrum. Jag köpte inkontinensskydd samtidigt med hostmedicinen, eftersom jag tokhostar så att jag kissar på mig. Försöker trösta mig med att jag faktiskt gått igenom fyra förlossningar och med tanke på min ålder så har väl tyngdlagen och den minskade muskelmassan sin inverkan. Jag borstar tänderna stup i kvarten eftersom tungan är som ett strävt sandpapper med unken smak.
En vecka skulle jag räkna med, sa vårdcentralen.
Idag var febern inte hög på morgonen och jag gör ett försök att sitta vid köksbordet och dricka te.
Besviken blev jag också eftersom barnen skulle ge oss vår "julklapp" i lördags. Äldsta dottern, pojkvän och vovve dök oväntat upp i fredagseftermiddag. Nu fick dom avklara sina aktiviteter utan mig. I lördags bjöds det finfrukost, bowling och lunch på stan, föreställning i Stockholm och sen middag med avslutande spelkväll hemma hos äldste sonen.
I söndags var det 4-årskalas hemma hos äldsta barnbarnet.
Men jag låg under täcket och hostade och sov.
Hälsningar från Självömkansträsk.....
Någon som dock "tagit sig an" mig med allt vad moderskänslor en sådan lite kropp kan innehålla, det är lilla vovven. Hon viker inte från min sida, varken dag eller natt. Det är så att hennes matte fått hämta henne ibland för att hon inte ska känna sig bortglömd!
Avslutar med en "Alla hjärtans dags-bild", tagen för 8 år sedan, 3 månader senare fanns hon inte mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar