Igår var det äntligen dags för att gå till tandläkaren, Jag har en ny nu, sedan maken gick i pension, han har skött om mina tänder sedan 1981, så det kändes såklart lite olustigt att byta. Men nöden har ingen lag! Den här tandläkaren tog röntgenbilder och konstaterade att hon inte tänkte dra ut tanden, utan hon ringde till käk-kirurgen på Akademiska sjukhuset och med en remiss i handen promenerade jag dit.
Och det gick inte direkt till som på bilden ovan, men det kändes väl lite så, för tanden var envis och eftersom jag var så infekterad så hade bedövningen svårt att ta. Det var inte en rolig upplevelse, ska jag säga!!
Men jag gick ändå med lätta steg hemåt, bitandes på bomullstussar med tre paket olika sorters penecillin i fickan. Nu var tanduslingen borta, nu skulle det nog bli bra!
Natten var hemsk! När bedövningen släppte värkte det hundra gånger värre, trots värktabletter. Jag gick upp en timme och satt och broderade, mitt i natten, för att få annat att tänka på, innan jag kunde ta nya värktabletter. Och timmarna kröp fram, i dvala, vakenhet och helvetesvärken.
I morse, när jag stapplade ner till dottern och maken vid frukostbordet så utbrast dottern;
-Men gud, du ser ju inte klok ut!
Och den andra dottern som messade och frågade hur jag mådde, fick en bild på mitt ansikte och hon skrev tillbaka;
-Du ser ut som en sådan där jordekorre!
Trösterika ord......
Jag har legat hela dagen, jag har feber i kroppen och ansiktet är rött och ilsket svullet, värken lika tung och jag har fortfarande inte kunnat äta, druckit lite äppeljuice genom sugrör bara.
Så min förhoppning om att "bara tanduslingen är borta, så blir allt bra" den stämde inte riktigt. Men jag hoppas att "tiden läker alla sår" och att det går fort!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar