My joy is never a coincidence.
I do the work.
Det var det första jag läste i morse, utlagt på Instagram. Så sant som det är sagt! Absolut! Till 100 % håller jag med!
Men i detta nu, så är jobbet så pass mycket svårare, eftersom smärtan tar lite udden av allt. Det är svårt att se bortom den, även om jag vet att jag måste. Kan inte låta mitt mående gå ut över andra. Jag vet, jag vet. Men jag är rädd att maken får ta lite stryk dessa dagar, jag är inte så pratbar och lättsam att vara med. Det är inte det att jag vill att man ska tycka synd om mig, det är bara det att värken suger orken ur mig, och utan ork så är det svårt att uppbringa glädje.
Men jag ser framåt och hoppas, hoppas att jag snart ska vara återställd.
Och idag har jag planterat dahlia- och luktärtsfrön, Jag har köpt påskliljor och satt vid vår entré och på svärföräldrarnas grav. Och så har jag sytt ett pennfodral till 3-årskalaset imorgon, vi köpte tuschpennor som ska stoppas i. Och maken köpte lite påskpresenter till alla barnbarn, så då sydde jag små påsk-tupps-hjärtan att sätta på paketen. Ikväll ska jag nästa ihop stopphålen, sy på ögon, en liten bjällra och fästa i snören. Lagom pyssel framför teven. Imorgon blir det familjesammankomst med påsklunch och 3-årsfirande hos äldsta son med familj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar