Det är alltid med ett litet mått av vemod, jag åker ifrån Insjön och min dotter och bulldoggen Frasse, men det är Uppsala som är min hemort och visst var det jätteskönt att komma hem till maken som mötte på stationen och dukade upp kaffe, nybakta bullar och rabarberpaj. Och solen värmde så vi satt ute stora delar av eftermiddagen. Tog bara en promenad med lilla vovven, som var alldeles till sig att få gå på sina vanliga stigar. Jag blev också lite till mig, när jag vid den lilla dammen i Ekebydalen fick höra näktergalen som höll serenad. Och då tänkte jag att det inte är så fult här i mina trakter heller. Visserligen ingen större sjö att promenera till och inga blånande, skogsbeklädda berg, men slätterna har sin egen skönhet och syrenerna blommar lika fint här.
Och maken hade gjort så fint hemma. Han hade ställt iordning uteplatserna, gjort rent och oljat in. Målat trädgårdsmöbler och byggt en ny pallkrage i samma färg där vi bestämt att sätta blommor. Han hade bakat och fyllt frysen med både kaffe- och matbröd och så hade han picklat grönsaker. Och hela tiden med den envisa halsinfektionen (eller om det är covid) så han påstod att allt gått så långsamt.
Långsamt eller ej, ikväll har han cyklat iväg för att träffa en kompis och dottern har just meddelat att hon "har planer" för kvällen, så jag blev solokvist. Om man inte räknar med lilla vovven. Hon verkar dock matvägra, antingen blev hon åksjuk på tåget, eller så saknar hon sällskapet av Frasse. Jag ska ta och laga en pasta med torkade kantareller och rester av lite entrecote och så testa de picklade grönsakerna till. Ingen matvägran för min del!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar