Jag sitter kvar efter frukosten. Håller ett sovande barn i famnen. Hennes huvud vilar tungt mot min vänstra underarm, näsan har hon kurat in i min mjuka ylletröja. Min högra hand omfamnar hennes ben och rumpa. Det är här och nu. Inget annat kan jag göra, än att sitta här och känna värmen från hennes kropp och titta ut på snöfallet som vräker ner och lägger sig i drivor över landskapet. Några tankar på saker jag planerat göra får fladdra genom huvudet men trängas undan. För det enda som är viktigt i detta nu, det är att hålla i det sovande barnet och uppleva stunden. Den här stunden kommer aldrig tillbaka. Och att se på det sovande barnets olika ansiktsuttryck i sömnen är en ynnest. Jag ska hålla dig, lilla Majken, så ofta jag kan ska jag hålla dig.
Men hunden måste ut. Och jag måste till biblioteket för att lämna tillbaka böcker och låna nytt. Så vi pälsade på oss och pulsade iväg. P U L S A D E!!! Det hade på senare förmiddagen kommit säkert 25 cm nyfallen pudersnö, som på platta gärdet lagt sig i drivor av den hårda blåsten. Så den utflykten var en bedrift!
Nu ska jag ägna eftermiddagen åt att baka saffransbullar innan det är dags att bege sig ut igen. Har lovat passa lite äldre barnbarn en stund i kväll när det kört ihop sig för föräldrar med jobb och föräldramöte på förskolan.
I morgon ska jag och dottern bila till Insjön.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar