Lycka är att kunna gå!

Tänk att man kan känna sig så lycklig över att kunna gå!! Inte bara för att det är milt i luften och höst-fagert utomhus....

Natten till onsdag trodde jag nämligen att jag skulle behöva amputera min fot! Jag vet att det låter drastiskt, men min hjärna skenade iväg med tankarna. 

Hade släckt lampan och somnat strax efter kl 22, vaknade två timmar senare av en djävulsk smärta i foten. Det kändes som den vore illa stukad, eller att någon stuckit en kniv rakt igenom och vridit om, och jag kunde inte stödja på den. Omöjligt att somna om, så jag tog mig till en fåtölj och la foten i högläge. Det hjälpte inte det minsta, men jag tog min stickning och satt och försökte skingra tankarna. Googlade även på symptomen och det var då tankarna skenade. Aldrig mer skulle jag kunna vara ute och vandra, jag skulle behöva amputera och dras med fantomsmärtor och det skulle ta åratal för mig att prova in en protes. När klockan var halvfyra gick jag in på nätet och bokade läkartid på vårdcentralen. Linkade till sängen vid halvfem-tiden och lyckades somna någon timme, men maken fick gå själv på gymmet.

Inte blev jag lugnare för att dottern (ja Dala-dottern, lilla barnbarnet och bulldoggen kom hem även denna vecka) och maken förhörde mig och "ställde diagnos", förhöjda blodfetter, säkert en propp. Dottern försökte få mig att åka till akuten direkt efter frukost, men jag hade ju en läkartid bokad, om än till dagen efter. Det kändes bättre fram på dagen så jag kunde till och med följa med till lekplatsen.

Idag kände jag mig nästan löjligt bra i foten och tänkte nästan avboka läkartiden, men det gick inte familjemedlemmarna med på. Jag avböjde i alla fall bestämt att dom skulle skjutsa mig, så jag tog cykeln.

Jo så att nu har jag fått en diagnos. 

Gikt!

Kan bero på för högt alkohol-intag...... 

Jag kände mig lite smått förnärmad, det kändes som en riktigt "gammel-sjukdom". Prover är nu tagna och jag väntar på svar för att se om jag har för mycket urinsyra i blodet, då blir det till att ställa om kosten och minska på vindrickandet.

Men samtidigt blev jag lättad! Foten får sitta kvar, jag behöver inte amputera. Så efter att ha vinkat av dottern, barnbarnet och bulldoggen idag, så tog jag en promenad i det sköna höst-vädret. Jag har fortfarande lite ont i foten, den är röd och varm, inflammationen har inte helt lagt sig, men herregud, just nu känner jag mig bara befriad. Sen får vi väl se hur lång tid det dröjer innan det slår till igen, för det kan det med stor sannolikhet göra.

Men jag kan ju alltid prova att rabbla följande;

Sol-gikt, mån-gikt, du gule gikt, du blåe gikt, du gröne gikt, du röde gikt; jag besvär dig, att du genast utgår af denne Jesu Kristi tjenare Barbro Kullander, ehvad lem du vara må, i den helige trefaldighetens namn; Gud faders Sons och helige Andes. Amen, Amen, Amen.

Hittade det när jag googlade på gikt och folktro och egenvård. Kan ju inte bli värre i alla fall.

Och innan jag fått svaret på urinsyran, så får det nog lov att bli ett glas chardonnay till kantarellpajen maken lagat till middag ikväll!