Gottegris

 Det var längesedan jag fick något påskägg! Och det är inget jag saknar heller, men nog tycker jag om sötsaker alltid. I alla fall i form av fikabröd och kakor.

Nu har jag avhållit mig från socker, eftersom jag har mina munproblem och det är fortfarande lite av en plåga att borsta tänderna sedan jag var hos käkkirurgen.

Men nu är det ju faktiskt påsk och igår på vår familjesammankomst, tillika 3-årskalas, så bjöd sonen en citronmarängpaj till dessert, och det är nog bland den godaste dessert jag kan tänka mig!

Mördegsbotten fylld med en frisk, syrlig och söt citronkräm, toppad med italiensk maräng, lätt färgsatt av gasolbrännaren. Jag skar mig en liten smal skärva och tog små bitar som jag lyckades få in i munnen och de bara smälte mot gommen. Fantastiskt mumsigt.

Och det var som att jag satte fart på sötsuget, för i dag ställde jag mig och bakade kalljästa citronbullar, fyllda med lemon curd.

Tillsammans med en kopp nybryggt kaffe, ute i solskenet, så bröt jag små, små bitar och stoppade i munnen och det smakade alldeles förträffligt.

Smaklökarna har väckts till liv, och fördelen med att inte kunna gapa som vanligt, är ju att jag kan äta väldigt långsamt och njuta av varje bit. Slow-food, automatiskt liksom. Men det får ju vara lätt-tuggat fortfarande. I ugnen står nu en Janssons Frestelse och sprider väldoft, det får bli påskaftonens middag!

Så Glad Påsk hälsar jag, från min del av världen!

Min lycka är inte en slump. Jag gör jobbet!

 My joy is never a coincidence.

I do the work.

Det var det första jag läste i morse, utlagt på Instagram. Så sant som det är sagt! Absolut! Till 100 % håller jag med!

Men i detta nu, så är jobbet så pass mycket svårare, eftersom smärtan tar lite udden av allt. Det är svårt att se bortom den, även om jag vet att jag måste. Kan inte låta mitt mående gå ut över andra. Jag vet, jag vet. Men jag är rädd att maken får ta lite stryk dessa dagar, jag är inte så pratbar och lättsam att vara med. Det är inte det att jag vill att man ska tycka synd om mig, det är bara det att värken suger orken ur mig, och utan ork så är det svårt att uppbringa glädje. 

Men jag ser framåt och hoppas, hoppas att jag snart ska vara återställd. 

Och idag har jag planterat dahlia- och luktärtsfrön, Jag har köpt påskliljor och satt vid vår entré och på svärföräldrarnas grav. Och så har jag sytt ett pennfodral till 3-årskalaset imorgon, vi köpte tuschpennor som ska stoppas i. Och maken köpte lite påskpresenter till alla barnbarn, så då sydde jag små påsk-tupps-hjärtan att sätta på paketen. Ikväll ska jag nästa ihop stopphålen, sy på ögon, en liten bjällra och fästa i snören. Lagom pyssel framför teven. Imorgon blir det familjesammankomst med påsklunch och 3-årsfirande hos äldsta son med familj.

Vinterns Grande Finale!

Vi kom hem en dag tidigare, eftersom vi åkte direkt från Grövelsjön till Uppsala, istället för att övernatta i Insjön, som vi från början  tänkt!

Och jag må då säga, att nu när jag fått andats lite stärkande fjäll-luft och glida fram på skidor över kalfjället med vita, vida horisonter, då är jag så nöjd med årets vinter!

Det blev en grande finale!

Se här utsikten från vårt sovrumsfönster i magnifik solnedgång, efter en dag med slösande sol och två timmars sittning i bivack med utsikt över de norska fjällen.

 

Så hade vi två dagar med mulet väder, men även det har sin tjusning. När horisonterna suddas ut och man knappt vet om man glider fram på snö eller på moln. Man känner sin litenhet i den mäktiga naturens värld, och det är bara magiskt vackert och alldeles underbart.

Inte har orken varit som den brukar, och inte blev det ngn bastu-öl, men jag är så glad att vi tog oss dessa dagar.

Och nu är jag så redo för att det ska bli vår!

Vila i frid vintern, vi ses i november-december igen!

Jo, jag misströstar en smula.....

 ....jag misströstar för att läkningen av den förbaskade tandutdragningen tar en sådan tid. Det står bara still nu och jag är så less.

Men imorgon bitti är det vi som åker till;

Jag ringde för ett par veckor sedan och fick 4 nätter i en stuga på Grövelsjögården, där vi bott flera gånger förut. Maken har känt sig tveksam, och i ärlighetens namn, faktiskt jag också. Kommer jag att orka stå på några skidor? Jag har ju varken ätit ordentligt, sovit ordentligt eller är värkfri, och i går slogs dessutom magen ut rejält pga penecillinet. 

Men jag tänker inte låta tandeländet vinna över min lust till lite stärkande fjäll-luft! Så nu har jag kokat två olika sorters soppor att varva med och lös havregrynsgröt provade jag att äta i morse. Det går, med liten sked och om jag inte gapar för mycket. 

Kanhända blir det inte någon gastronomisk upplevelse, men fjäll-miljön kan nog lindra själen i alla fall.

Det gjorde att jag pyntade mitt björkris med fjädrar och hönor och hängde upp den gamla påsk-kärringen i köksfönstret, för vi kommer hem skärtorsdagen och då vill man ha det färdig-pyntat.

På återhörande

Vårdagjämning 2024

"Denna dag, låt mörkret jag har bakom mig bli en språngbräda in i våren. Gör mig generös när jag planerar mina dagar. Påminn mig om att jag varje dag får en ny chans att följa mitt hjärta. Låt mig välkomna"  förändring och förnyelse."

Ovanstående ord är Sofia Sievertsdotter, vem annars kan uttrycka sig så fint om dagen idag; vårdagjämningen!

När jag nyss ställde ut soppan för svalning på altanen, så kvittrade fåglarna för fullt, trots att mörkret fallit på. Dom känner väl hopp och livsglädje nu i den tid som vi har framför oss!

Själv har jag tagit ett litet myrsteg mot förbättring. Är fortfarande sjukt svullen och har svårt att äta, men har inte tagit någon värktablett sedan klockan 03.00 i natt, och det känns skönt. Det värker fortfarande, men är uthärdligt. Och jag har, tack och lov, varit feberfri, så jag har orkat sitta uppe. 

Och så blir man så glad för små överraskningar. Fick ett sms från en kär gammal kollega som ville ses för en vårpromenad och föreslog några datum, och så kom ett brev från en f d kursare och vän med en påse Dahliafrön. Sådana små trevligheter känns extra bra när man känner sig "lite under isen"!!

Liksom känslan av att sätta frön. Då när man gör just det, så känns allt möjligt och man riktigt ser prunkande rabatter framför sig.

Det brukar väl inte alltid gå så bra, men i detta nu, så tänker jag bara positivt och tror !!

Jag tog idag också bort mössan och vantarna från blockning. Det här ska slås in till ett 3-års födelsedagskalas om en dryg vecka.

Så jag känner mig nöjd med dagen och vill tro att jag snart är som vanligt igen!

Tiden läker alla sår - men låt det gå fort!

Igår var det äntligen dags för att gå till tandläkaren, Jag har en ny nu, sedan maken gick i pension, han har skött om mina tänder sedan 1981, så det kändes såklart lite olustigt att byta. Men nöden har ingen lag! Den här tandläkaren tog röntgenbilder och konstaterade att hon inte tänkte dra ut tanden, utan hon ringde till käk-kirurgen på Akademiska sjukhuset och med en remiss i handen promenerade jag dit.

Och det gick inte direkt till som på bilden ovan, men det kändes väl lite så, för tanden var envis och eftersom jag var så infekterad så hade bedövningen svårt att ta. Det var inte en rolig upplevelse, ska jag säga!! 

Men jag gick ändå med lätta steg hemåt, bitandes på bomullstussar med tre paket olika sorters penecillin i fickan. Nu var tanduslingen borta, nu skulle det nog bli bra!

Natten var hemsk! När bedövningen släppte värkte det hundra gånger värre, trots värktabletter. Jag gick upp en timme och satt och broderade, mitt i natten, för att få annat att tänka på, innan jag kunde ta nya värktabletter. Och timmarna kröp fram, i dvala, vakenhet och helvetesvärken.

I morse, när jag stapplade ner till dottern och maken vid frukostbordet så utbrast dottern;

-Men gud, du ser ju inte klok ut!

Och den andra dottern som messade och frågade hur jag mådde, fick en bild på mitt ansikte och hon skrev tillbaka; 

-Du ser ut som en sådan där jordekorre! 

Trösterika ord......

Jag har legat hela dagen, jag har feber i kroppen och ansiktet är rött och ilsket svullet, värken lika tung och jag har fortfarande inte kunnat äta, druckit lite äppeljuice genom sugrör bara.

 Så min förhoppning om att "bara tanduslingen är borta, så blir allt bra" den stämde inte riktigt. Men jag hoppas att "tiden läker alla sår" och att det går fort!!

Spontan slanke-kur....

 

Lördagkvällens barnvaktande blev det en hel del ritande. Tänk vilken utveckling som sker från det att man börjar rita bara streck och krumelurer till att man faktiskt ser och förstår att rita en människa, ett hus eller en sol. Teckningen ovan hade 5-åringen redan ritat när vi kom, och jag tycker den är helt underbar. Texten har han skrivit av framsidan på en barnbok som fotbollsklubben Sirius gett ut. 3-åringen håller fortfarande på med streck och krumelurer och när vi skulle göra en snigel tillsammans så var det mycket huvudbry. Kroppen fick hon till-jättestor och ganska tjock, snäckan blev fyrkantig, men var spröten skulle sitta, det fick hon inte till. Man skulle vilja hoppa in i det huvudet för att se vad hon ser.

Kvällen fortsatte med lek i badkaret och när tre-åringen somnat spelade vi Försvunna Diamanten med de äldre. När dom sedan somnat skickade jag hem maken och lilla vovven, jag sover ändå så dåligt nu med tandvärken, så jag kunde lika gärna sitta kvar och sticka och vänta in föräldrarna. Utanför husknuten blåste snöstormen så det riktigt pep och ven om husknutarna. Det var galet halkigt att ta sig hem sedan, strax efter 1.

I morse när jag vaknade upp såg jag ut som jag fått påssjuka! Halsen är alldeles tjock under den förbaskade tanden som värker och värker, det nya idag var att jag har svårt att öppna munnen, så jag fasar för att sätta mig i tandläkarstolen imorgon när hon ber mig; Gapa stort!

Men jag försöker förtränga och håller mig sysselsatt. Idag tog jag mig för och återbrukade en gammal vaxduk till ett förkläde/haklapp till lilla Majken, som i detta nu sitter med sin mamma och hund i bilen påväg hit. Dessutom kommer äldste son med familj hem på middag ikväll. Maken hade köpt en biffrad som han håller på att tillaga och den var alldeles för stor till två personer, så när sonen ringde så passade han på att bjuda in. När yngsta dottern kom för att hämta hunden nyss, så undrade hon varför inte hon blivit bjuden, men med tanke på att hon kom i säng kl 04.00 i morse och fortfarande hade gårdagens smink på sig, så var hon ganska nöjd med att få åka hem och bara slappa tillsammans med pojkvännen.

Själv sitter jag väl med en kopp te och tittar på när dom andra smörjer kråset med kött, rödvinssås, rotfrukter i ugn, sallad, goda ostar och italienskt vin.

De här tandvärksdagarna blir till en kombinerad "slanke-kur"....