Jag håller ett barn i min famn

Jag sitter kvar efter frukosten. Håller ett sovande barn i famnen. Hennes huvud vilar tungt mot min vänstra underarm, näsan har hon kurat in i min mjuka ylletröja. Min högra hand omfamnar hennes ben och rumpa. Det är här och nu. Inget annat kan jag göra, än att sitta här och känna värmen från hennes kropp och titta ut på snöfallet som vräker ner och lägger sig i drivor över landskapet. Några tankar på saker jag planerat göra får fladdra genom huvudet men trängas undan. För det enda som är viktigt i detta nu, det är att hålla i det sovande barnet och uppleva stunden. Den här stunden kommer aldrig tillbaka. Och att se på det sovande barnets olika ansiktsuttryck i sömnen är en ynnest. Jag ska hålla dig, lilla Majken, så ofta jag kan ska jag hålla dig.

Men hunden måste ut. Och jag måste till biblioteket för att lämna tillbaka böcker och låna nytt. Så vi pälsade på oss och pulsade iväg. P U L S A D E!!! Det hade på senare förmiddagen kommit säkert 25 cm nyfallen pudersnö, som på platta gärdet lagt sig i drivor av den hårda blåsten. Så den utflykten var en bedrift!

Nu ska jag ägna eftermiddagen åt att baka saffransbullar innan det är dags att bege sig ut igen. Har lovat passa lite äldre barnbarn en stund i kväll när det kört ihop sig för föräldrar med jobb och föräldramöte på förskolan.

I morgon ska jag och dottern bila till Insjön.

Söndagkväll

Nyblivna 31-åringen! Vi firade med vegansk Prinsesstårta från Triller. Jag som inte gillar tårta överhuvudtaget, smakade i studiesyfte och tyckte inte att den här "smakade sämre" än en vanlig Prinsesstårta. Vacker var den oavsett!

Och "hund-kusinerna" poserade tillsammans i soffan!

Det är ju faktiskt inte  kväll, klockan är bara 15.40, men eftersom  det börjar bli mörkt så känns det som kväll!

Det är dottern, barnbarnet, vovven och jag hemma. Maken har lett säsongens första skridskotur på fina isar i Salatrakten och har fortfarande inte kommit tillbaka. Båda döttrarna och jag har varit på julmarknad i Botaniska trädgården och när vi kom tillbaka hem, sprang jag runt och satte upp all adventsbelysning i hus och trädgård. Jag har dock bara testat att det fungerar, inget kommer att tändas upp förrän till nästa söndag, första advent.

Ska strax slänga in en välkryddad fläsk-karre i ugnen några timmar och därefter sätta en pitabröds-deg så att vi kan äta Pulled pork till middag. Men det blir en sen middag. Maken ska bara hem och vända, då nybörjargruppen som han hade teori med i tisdags, ikväll ska få åktekniksträning på Studenternas. Han har energi och ork som få, min käre make.

Helgen har varit bra med födelsedagsfirande för äldsta dottern, även om jag inte kunde bjuda hem hela stor-familjen på en gemensam middag, eftersom några fortfarande fortfarande dras med sjukdom. Jag tror, att man efter coronapandemin blivit lite mer restriktiv med att träffas vid sjukdom. Tidigare tyckte jag inte att man brydde sig så mycket. Så är man nog extra försiktig när man har en tre-månaders bebis i sin närhet. 

Men december bjuder på två födelsedagar till, och så kommer julen, då jag hoppas att vi ska kunna ses! Men först har vi några ynkans novemberdagar kvar att ta oss igenom!

 

Ice-bugs, städning och raggmunk

 I förra veckan fick jag ett par "Icebugs" av min käre make! Ni vet, dom där skorna som har liksom "dubbdäck" och ska klara ishalka.  Han har tjatat på mig att jag borde skaffa, eftersom han själv haft ett par i två år och är mycket nöjd. Jag har liksom inte kommit mig för, men så när vi var ute för att införskaffa födelsedagspresent till dottern förra veckan, då körde han resolut till Team Sportia och så var det bara för mig att välja modell!

Idag var det verkligen läge för att inviga dom! Det var värsta ishalkan. Och jag -som varit inne två dagar pga feber- längtade ut, och behövde gå ut, eftersom vi passar lilla vovven ett par dagar.

Första stegen var jag lite osäker, skulle det verkligen fungera? Men vartefter jag gick så kände jag ju hur otroligt bra det fungerade på blankis! Vilken lycka!!

Och novembersolen sken och både vovven och jag var lyckliga och traskade på i 1 1/2 timme!

Sedan gjorde jag något som jag, i alla fall inte på 31 år gjort! Jag satte upp julgardiner innan den 24 november!

Den 24 november för 31 år sedan föddes nämligen min dotter, och jag  ville inte att advents-tiden skulle konkurrera ut hennes födelsedag. Hon har visserligen inte bott hemma på väldigt många år, men jag har ändå hållit i min princip. Nu verkar det som att hon kommer hem i morgon, men jag storstädade huset och passade på att byta gardiner i kök och vardagsrum och då blev det automatiskt röda dukar, kuddar och plädar. Dock inga tomtar eller andra julsaker. 

Vem vet vad som händer nästa vecka, det var lika bra att få det gjort!

Sen tappade jag upp ett varmbad och hällde upp ett glas vitt vin. Jag la en ansiktsmask och dök ner i det heta vattnet och hörde plötsligt min mammas ord; - Det är veckans bästa cigg- när man storstädat och sätter sig ute på trappen och tänder ciggen. Jag varken förstod, eller tyckte om det hon sa, då när jag var yngre. Men nu kände jag lite samma sak. Det där varmbadet, ansiktsmasken och glaset med vitt vin, det blev som en belöning!

Och nu håller jag på att steka raggmunk! Det var raggmunkens dag i tisdags, men då låg jag i feberdvala och sov. I dag tar jag igen det, så det blir det raggmunks-middag!

579 pärlor senare.....

.... nördvarning eller tålamodsträning...

Så kunde rubriken också lytt!

För idag har jag suttit vid köksbordet med nål, sytråd och pärlor och sytt fast. En och en i en båge ovanför snögubben, som att han kastar upp glittrande snöflingor i luften. P g a min skakiga högerhand, så var det faktiskt en utmaning att få pärlorna på nålen. Det frestade på mitt tålamod! 

Jag vet inte hur många timmar jag satt där. Snön föll utanför fönstret och vinden ven i stugknuten. Det var ett riktigt ruskväder. Men jag behövde ta det lugnt, för i måndagskväll slog febern till och igår låg jag däckad och sov. Kanske börjar jag ändå bli lite härdad (jag har ju alltid fått feber som en följd av covid-vaccinet) för i morse var jag feberfri. Tidigare sprutor så har det hållit i sig ett par dagar.

 När pärlorna var ditsydda och julstrumpan ihopsydd så tog jag mig an högen med barnkläder. I äldsta dotterns "spara-låda" låg en hel del av baby- och barnkläder som jag sydde-stickade-broderade för ca 30 år sedan. Nu ska det återanvändas till yngsta barnbarnet och det behövde ses över. Det var hål som behövde lagas, resårer som tappat i spänst och band som behövde fräschas upp och träs i. Det ska bli så roligt att se barnbarnet i kläder som hennes mamma haft! Och jag hoppas att vi får hit mor och barn på fredag. Då fyller dessutom mamman år. Hennes make måste jobba, så hon har funderat på att komma till Uppsala. Det är bara det att i båda sönernas hushåll härjar covid. Och maken och jag var i båda hushållen och passade barn i helgen, så vi får avvakta och se om vi nu har blivit smittade. Hoppas inte!! Det räcker med feberdygnet efter  vaccinet!!

Jag uppskattar livet!

Inte alltid blir det som vi hade önskat. Liv slocknar, mörker breder ut sig, sjukdom tar plats. Men där sorg finns, finns också möjlighet att lysa. Där dunkel existerar, kan vi bli till ljus. Det blir kanske inte alltid som vi hade önskat, men vi kan stärka vår inre sol.

Inte alltid blir det som vi hade hoppats, Dörrar stängs, avsked fullbordas, avslut sker. Men med varje farväl uppenbaras nya vidder, nya vågor, nya vyer. Det blir kanske inte som vi hade hoppats men vi kan bygga nytt hopp.

Inte alltid blir det som vi hade trott. Åren springer fort och måsten tar överhanden. Men så länge vi andas kan vi vända vår skuta, forma framtiden, omfamna livet. Det blir kanske inte alltid som vi hade trott, men det kan bli sagolikt vacker.

Sofia Sievertsdotter

Idag var jag tvungen att låna ord. De ord som inleder dagens blogg. Jag kunde inte forma egna.

Vi tog farväl av makens lillasyster i fredags, då vi tillsammans med svåger och svägerska bilade ner till Skövde lasarett och besökte henne på den Palliativa vård-avdelningen. Hon var knappt vid medvetande, men uppfattade nog ändå att vi var där. Cancern har invaderat hennes kropp och det har gått oerhört fort. Inte är det rätt, hon är alldeles för ung och borde fått vara med många år till, fått följa sina barn och barnbarn. Men det gick inte att bota eller ens bromsa.  I natt fick hon somna in. 

Det var skönt att lördag och söndag få passa livfulla barnbarn. Så mycket motsats till död. Även om det i lördags var en febrig och hängig 9-åring som somnade i soffan och som vi fick bära upp i sängen. Och i går kväll var bägge barnen förkylda, men inte särskilt hängiga.

 Och ändå. Så mycket liv och glädje. 

Jag uppskattar verkligen livet!

Frukost-stunden när jag sitter kvar med en stickning.

Och i eftermiddags började jag förbereda lite jul-pyssel.

Samtidigt som jag går och väntar på feber......

Det kanske låter konstigt, men jag tog mitt fjärde covid-vaccin i förmiddags, och eftersom jag fått feberfrossa och huvudvärk av de tre första, så förväntar jag mig inget annat av den fjärde.

Men fortfarande; Jag lever! Och jag uppskattar livet!

 

Är det skönt att vara hemma?

När jag stod och knådade bröd-deg för en liten stund sedan, fick jag ett sms från min kusin i Portugal som undrade om det var skönt att vara hemma. Jag svarade direkt: -Det är ALLTID skönt att komma hem!

Och jag menar det verkligen! Jag trivs alldeles förträffligt bra i mitt egna hem, i min egen stad och i mitt eget land. Det är tryggt och hemvant och jag älskar det. 

Visst är det grått, mörkt och kallt just nu. Men så ska det vara i November. Det var underbart att få vistas i sommarvärme och solljus en vecka, men det var ett besök. Jag vill inte leva så. Jag vill känna årstidsväxlingarna även om mörkret sänker sig så man måste tända lampor tidiga eftermiddagen. Men nu, som pensionär, så hinner jag alltid ut i dagsljus, och då går jag ut även om det är ruskväder. Sedan  tänder jag stearinljus och pysslar inomhus och trivs så bra med det.

Och visst är det underbart, priviligierat att få känna så!!

Det var så trevligt att träffa arbetskamraterna över några drinkar i går kväll. 

Och idag har jag broderat och sytt ihop ett hjärta, för att fästa på en av girlangerna jag gjort för några år sedan till barn med familjer, med allas namn på. Dom måste kompletteras när det tillkommer nya familjemedlemmar

Det börjar ju faktiskt dra ihop sig till advent. Bara drygt två veckor kvar.

Och nu håller jag på att baka matbröd och marinerar en kyckling som ska ugnsstekas tillsammans med potatis. 

Jag bara älskar det!

Så att "borta bra, men hemma bäst" stämmer, det är det ingen tvekan om.

Imorgon ska vi dock göra något tungt och jobbigt, men ett måste. På lördag och söndag är vi barnvakter. Så nu blir det ett uppehåll i skrivandet på bloggen. Återkommer i början av nästa vecka!

 

En vecka på Algarvekusten

Den här flaggan har vajat för oss i dagarna 8. Även om den mestadels hängt ganska slak pga utebliven blåst. Temperaturen har varierat mellan behagliga 18-26 grader. Maken och jag har bilat längs Algarvekusten och upptäckt riktiga smultronställen, resan avslutades med ett par dagar hos min kusin och hennes man som sedan 4 år tillbaka är bosatta i Lagos.

Vi har strosat genom gränder i otaliga små byar och städer,

beundrat vackra kakelbeklädda husfasader och gatuskyltar.

Vi har varit sugna på att palla solmogna apelsiner från alla enorma odlingar där träden dignat av frukt. (Men vi har nöjt oss med att dricka färskpressad juice på hotellfrukostarna.)

Jag har suttit under en korkek.

Vi har fascinerats över alla storkbon på smala stolpar, över enorma kolonier med flamingos och vi har njutit av måsarnas skrän och fågelkvitter, sommarljud!

Vi har vandrat längs oändliga sandstränder,

vi har klättrat och travat miltals upp- och nerför hisnande branta klippor.

Där växte rosépeppar vilt,

och den mjuka sandstenen var som konstverk, med lustiga håligheter, utsnidade trappor och stora grottor.

Vi har sett solen sjunka vid havshorisonten och stått i timtal och tittat på surfare.

Vi har lockats att botanisera bland stora fisk- och skaldjursmarknader, och visserligen rynkat lite på näsan åt dofterna,

men inte dragit oss för att beställa både bläckfisk, olika sorters musslor, räkor och tonfisk så gott som varje dag, både till lunch och middag. Till varje måltid har vi naturligtvis avnjutit delikat vin, både vitt och rött. Inte lätt att välja i det enorma utbudet, men vi har aldrig blivit besvikna. Ofta har vi valt husets vin, som varit riktigt bra.

Nu är vi tillbaka i det november som man känner igen. Dvs en minusgrad, grått och halkigt. Jag har hunnit vara och veckohandla och skakat resväskorna tomma från sand. Nu går tvättmaskinen varm och jag sitter och funderar på om jag ska ta och börja med vinterbadet igen. Det gick ju så himla bra i Atlanten i söndags....

Men först får jag ta det lite lugnt, knät protesterar efter förra veckans ansträngande vandringar.

Så när maken gick på gym, så satt jag kvar vid köksbordet med dator och stickning.

Ikväll väntar 7 Flaskor med f d kollegorna.

Det är ok med minus 1 grad också!