Paris is always a good idea...

Den här bilden är dagens (kommande veckans) verklighet för maken och mig!

Hussen och matten till bulldoggen Frasse, flög i morse till Paris! Äntligen, skulle jag väl säga, det var en resa som skulle gått av stapeln för två år sedan, men som ställdes in pga pandemin. 

 Jag var tvungen att leta upp mitt gamla fotoalbum och bläddra fram slutet av juli-början av augusti 1981, när jag och maken senast var i Paris. Vi hade cyklat genom Frankrike och avslutade i Paris varifrån vi skulle pollettera vår tandemcykel och själva åka tåg hem till Sverige. Jag hade precis kommit in på textillärarutbildningen. Oj så länge sedan det känns. Och är.....Men bilderna är fina och jag funderar på om det inte är dags att åka tillbaka snart.....

För "Paris is always a good idea", lär självast Audrey Hepburn ha sagt!

Flyttkartonger och tårar....

 Efter en stadig plättfrukost gav vi oss iväg och hyrde en släpkärra för att sedan påbörja flyttande av kartonger och möbler. Från ett förråd i Boländerna och från sonens renoveringsobjekt till hus. Hem hit till vår källare. Den har verkligen varit föremål för olika typer av boenden genom åren. Så bra att ha!

Det har burits, det har kånkats, det har gråtits. Det har staplats, det har möblerats, det har möblerats om, det har gråtits. Det har stuvats, det har organiserats, det har omorganiserats, det har gråtits.

Jag har hamnat under kläder, när en klädstång brakade samman av tyngden av kläder. Där blev det ändå ett befriande skratt.  Liksom när dottern gick på -en sedan länge bokad- matine med sitt gudbarn som ska fylla sju om en månad och hon sa till honom; -Om dom frågar hur gammal du är, så måste du ljuga lite och säga att du är 7 år. Han tittade allvarligt på henne och sa -Man får inte ljuga! Som tur var, frågade ingen.

Ett steg i taget, ett steg i taget. Så ska det nog gå! 

Och i morgon kommer äldsta dottern och hennes maken hit för en natt, det kommer bli ett skönt avbrott i sorgeaerbetet!

Återkommer på måndag!

Njuter av rosor

Ännu kan man plocka in rosor från trädgården, det är i slutet av oktober, men vår buskros fortsätter att leverera!

Och rosor kan vi behöva.

Yngsta dottern har brutit upp från ett 7-årigt förhållande och det ligger som en sorg över hela huset. Jag kan bara hålla om, stryka rygg, leverera pappersnäsdukar och lyssna. Allt arbete pågår i henne och i honom. Det är smärtsamt och tungt och det kommer att ta tid.

Hon är högkänslig och ser till hur alla andra mår och har dåligt samvete över en massa saker. Galet, säger mamman, stryker ännu mer rygg och sväljer sin egen gråtklump som sitter i halsen och vill ut.

Känner ju igen mig i henne, önskar att jag hade haft min nuvarande erfarenhet, när kärlekssorgen drabbade mig en gång i tiden. 

Samtidigt som jag ser det som en god egenskap att hon har medkänsla. Men man kan inte låta medkänslan till andra gå ut över sig själv. 

Det gagnar varken dig själv eller den andra parten.

Ibland fungerar det bara inte, hur gärna man än skulle vilja. För att överleva och fortsätta LEVA; så måste man bryta upp och vara stark i den känslan. Hitta sin självkänsla, sitt självförtroende och lita på det man hittar! 

Och under tiden så njuter vi av rosorna och låter tiden gå!

 

Socktober-skörd 2022

 Nu ligger årets "socktober-skörd" på blockning. Jag fick ett presentkort av en kollega när jag slutade jobba i våras, och det användes till inköp av garnet Sisu, som nu alltså blivit tre par jul-sockor i tre olika storlekar. Ska bli till tre av mina kära flickor.

Jag brukar utmana mig att testa lite olika mönster när jag ska sticka sockor. Det finns nämligen väldigt många olika sätt att  sticka sockor på.  Baby-sockorna hade häl med förkortade varv, det har jag testat förut och tycker blir bra. De stora sockorna hittade jag i en bok jag lånade på biblioteket, och den hälen tyckte jag inte alls om, den skulle sys ihop med mask-stygn, och jag tyckte det både var krångligt och blev lite osmidigt. Men nu har jag testat det, så då vet jag. 

Nästa stickprojekt är tröjan av garnet inköpt på Island. Men samtidigt har jag ett broderi-projekt som pockar på uppmärksamhet, så jag får se vad jag väljer att starta upp med. 

Det finns ju så mycket roligt som jag vill göra!!

"Skogsbadat"

Skogsbad innebär att man ska vara i naturen med öppna sinnen. Att genom syn, hörsel, smak, lukt och känsel vara mer i nuet för att komma åt hälsofördelar. Man kan t om utbilda sig till "Certifierad Skogsbadsguide"! Idén kommer ursprungligen från Japan, som en motvikt till stress och utbrändhet, Den uppstod på 1980-talet och har sedan dess spridit sig runt om i världen. Vetenskapliga studier i Japan har visat att skogsbad minskar stressnivån.

Alltså det sistnämnda behöver man väl inte direkt läsa sig till, för det känner man! Det är ljuvligt att vistas i naturen och där blir liksom automatiskt alla sinnen öppna. Du hör, du ser, du känner dofter och ibland smakar man på bär eller rötter. Märkvärdigare än så är det inte.

Idag drog vi iväg efter lunch. Ursprungligen skulle vi leta upp en del av Linné-stigen i Jumkil, men där vi skulle ställa bilen var parkeringen blockerad så vi drog till vårt svampställe i närheten och fyllde två kassar med höstkantareller.

 Närmare bestämt blev det en nätt hög på dryga 7 kg!  Då gäller det att försöka fortsätta behålla det lugn man fick i skogen, när det kommer till rensning.....

När höstlöven faller.....

 Så var det dags för veckans bad! Regnet hängde i luften, dimslöjorna svepte över Mälaren/Ekoln och i viken skränade hundratals med gäss. På väg till badet mötte jag v-formationer i skyn, gäss på väg att flyga söderut. Kanhända var det en samling i viken för att bestämma vilka konstellationer som skulle flyga ihop?! Vad vet jag? Bara att badet var ljuvligt. Jag hade lilla vovven med mig och hon satt tålmodigt och väntade. Jag gick i och doppade mig tre gånger och efter påklädning drack jag min varma choklad och satt och tomglodde ut över vattenspegeln och alla skränande gäss. Björklöven ligger nu i drivor på bryggan och gräset, snart är förmodligen träden helt kala. Det är spännande att följa höstens utveckling på nära håll, jag är så tacksam över att ha den möjligheten!

Som det stod i nyhetsbrevet från Sofia Sievertsdotter idag;

När höstlöven faller, låt oss bygga ett nät inuti som fångar allt magiskt vi får vara med om under en dag. När vi tvivlar, låt oss våga släppa taget om det vi bär med oss för säkerhetens skull. När vi tror att vi vet allt, låt det oförklarligt vackra svepa med oss och beröra oss till gåshud och tårar. När vi saknar hopp låt oss duscha bort rädslan, låt oss dansa bort oron och låt oss minnas att vi duger som vi är, precis som eklöven i höstsolen!

New York-känsla i Västerås!

Och anledningen till den känslan var det här hotellet! Järnbalkarna, de råa betongväggarna, inredningen, hissarna, de öppna lokalerna, det mörka och murriga, alla människor, stämningen. 

När jag vaknade upp i min sköna säng igår förmiddag och kikade ut genom fönstret och såg de där järnbalkarna snett över de höga fönstren, tegelväggen i vinkel med alla fönster och balkar och så den blå himlen (vi bodde på elfte våningen), så förflyttades jag för ett par sekunder till New York.

Anledningen till vistelsen där var att fira min storebror som idag fyller 80 år. Han bjöd syskon, barn och barnbarn på fin-firande, och det var så galet trevligt och lyckat! 

Och framförallt så lyxigt! Trevligt att kliva ur sina myskläder och klä upp sig. Dottern fixade min sminkning så jag kände mig lite extra fin.

Och så fick jag plötsligt en sådan lust att återvända till New York, alltså det riktiga!

Får nog skriva upp det på min "göra-lista"!!