Stockholm, Stockholm stad i världen - Stockholm, Stockholm, världens stad

Stockholm, vår vackra huvudstad. Den här låten kändes passande idag, när maken drog iväg på långfärdsskridskor, på frost-rosad, nylagd is, från Stockholms stadshus, längs Södermalm och runt Långholmen. 

Vi paddlade här, för många år sedan, en gryningspaddling i juni. Jag hade så gärna velat åka här idag, i den lågt stående solen. Och jag hade fått. Men jag vet när jag ska säga nej. Maken skulle åka tillsammans med en av de andra ledarna i Friluftsfrämjandet. Dom är erfarna och åker fort. Det skulle få mig att bli stressad och olustig. Jag vet när jag ska säga nej tack. 

Men jag visar några bilder från snapen maken skickade idag. 

Det hade varit magiskt, och lite spännande. Båt-trafiken finns kvar, och skapade rännor i isen, så det gällde att ha koll på var man kunde åka. Plötsliga sprickor, som inte fanns på förmiddagen, uppstod på eftermiddagen. Motvinden var stundvis lite jobbig och gjorde att kylan bet i kinderna.  Men solnedgången över stadshuset var magnifik! Vår huvudstad är magnifik!

Nu är maken iväg på skridskoledarmöte, imorgon kommer han, tillsammans med några andra ledare, dra iväg till Vättern för att åka skridskor där ett par dagar.

Men på torsdag säger han att han och jag kan dra till Stockholm och åka tillsammans.

Vill man åka skridskor, så är inget omöjligt för maken!

Vilsam vinter

Det är något vilsamt över vintern! Kanhända beror det lite på att det varit en räcka av storhelger, eller så beror det på att snön lagt sig som ett stort duntäcke över världen och de många minusgraderna gör att man gärna saktar ner och ta det lugnt. 

Fast maken drog iväg i full skridsko-mundering för att leda tur på vatten utanför Lidingö. Han var så förväntansfull och glad, eftersom han längtat efter skridskoisar!

Själv satt jag kvar vid frukostbordet länge, länge. Plöjde igenom både Uppsala Nya Tidning och Svenska Dagbladet, ovanligt länge för att vara jag. Och sen satt jag kvar med min stickning och funderade över det jag just läst.

Läste om att trendprognoser är ute, men på andra håll ser jag profetior om vad som komma skall. T ex människor som försöker utnyttja dygnet maximalt och stiger upp kl 03.00 varje natt för att ta reda på om man "kan få ut mer av livet". Jag provade för många år sedan att gå upp klockan 05.00, för att göra min make sällskap vid frukostbordet innan han bilade 9 mil till sitt dåvarande arbete i nord-Uppland.  Som någon slags rättvisetanke. Dock gick jag inte i säng lika tidigt som honom, eftersom jag på den tiden pluggade och använde sena kvällar till studier. Efter några månader kände jag mig tom på tankar och hade så lätt till gråt att jag blev rädd för mig själv. Så det upphörde tvärt. Jag tror nog att man får ut mer av livet om man är utsövd...., må vara att dygnet blir några timmar kortare, men hellre kvalitet än kvantitet, tänker jag.

Så läste jag att färgen persika, aprikos (tänk ljust laxrosa), är populär som inredning och i mode. (Been there, done that....)    Men kanske kan det då få vår yngsta dotter att inte tycka att vår lilla gäst-toa är förskräcklig. Den har kvar den nyansen sedan 80-talet....

Det jag har riktigt svårt att förstå mig på är  AI och att man ser hur ungdomar förknippar AI med framtiden, att man t om har det som en assistent eller vän. För mig är det bara ett stort frågetecken och jag hoppas att jag inte kommer att behöva förkovra mig i ämnet.

Då är jag tusen gånger hellre i verkligheten!!!

Som i detta nu ser ut som ovan....

.... men förhoppningsvis om fem månader ser ut så här!

 

Färglägg livet

 Det sägs att hundar ser allt i svart och vitt, som vi gjorde i våra gamla tv-apparater. Men tydligen kan en hund, där vi bara ser två nyanser av grått uppfatta upp till åtta varianter. 

Jag är i alla fall väldigt glad över att vi människor kan se färger. Nåja, det finns ju några färgblinda också, minns tydligt elever som inte berättat om sin färgblindhet, men när jag bett dom hämta t ex grönt garn eller tyg, så kom dom med rött, eller tvärsom.

Och apropå garn, så åkte jag idag ut till "Röda Ladan" i Rasbo. Köpte garn till en tröja i augusti och startade upp halsringningen, men kände sen hur fel jag valt i färgnyanser, så idag åkte jag ut för att få hjälp. Lisa, som jobbar i butiken är väldigt hjälpsam och har god känsla för färgmatchningar, så vi stod och dividerade fram och tillbaka i en halvtimme, innan jag kände att det skulle "bli rätt". Så hemma igen blev det en stor mugg kaffe och så repade jag upp det jag börjat på och  sorterade för att börja om.

Det här blir en bra tröja;

Grönt - ger lugn i självne och förtröstan i hjärtat

Turkos och Ljusblått - handlar om att vara närvarande och kommunicera i känslor

Vitt - Klarhet, sanning och ärlighet

Och efter att ha ägnat eftermiddagen åt att väva och lyssna klart på ljudboken "Jävla Karlar" blandade jag till varsin "Lingon Sour" som är så god och vackert röd.

Rött - Attraktion och lust. En färg att pigga upp sig själv med. En färg som är liv!

Så med allt detta färglägger jag mitt liv idag, och nu ska jag steka en torskrygg, koka en rotselleripuré, steka rödbetor och brysselkål och servera med örtsmör och rostad sötmandel.

Trettondagsafton

 Idag har allt julpynt packats ner i sin kartong för att förvisas upp på vinden till nästa år. Alla advents-stjärnor och elektriska julstakar också. Sa till maken att; "dom vise männen har väl blivit tillräckligt vägledda så vi kan ta ner stjärnorna nu". Det är väl egentligen inte förrän i morgon som dom kommer fram till Jesus-barnet, men det där var ju för länge sen och jag kände mig färdig med allt pynt. 

Det röda får däremot vara kvar ända till slutet av januari. Det känns varmt och ombonat. Och den varma och ombonade känslan får stanna kvar. Glögg-te har jag t ex gott om, för det passar i den här kylan som råder! Men det hindrar ju inte att man också tar in ett fång med tulpaner! Våren möter vintern liksom. Jag vill ha både och ett bra tag till. Och den här vinterns som råder, den bara älskar jag!!

Sista "större helgen" innan påsk nu, och så här på trettondagsafton har vi blivit bortbjudna på middag.

Jag ska inte klaga.....

... för idag tog jag en 11 km lång skidtur i minus 12 grader och strålande sol. Det gnistrade vackert om snön och kylan var torr och inte alls besvärande.

Men planen  var egentligen att vi skulle vara på väg hit; Vietnam.

 Jag skulle -för en gångs skull- gå lite utanför min comfort-zone (jag är inte så förtjust i att göra långflygningar), så vi bokade en liten, intim gruppresa med privat, svensk guide 14 dagar i Vietnam. Såg verkligen fram emot det! Programmet var digert och späckat, vi skulle få se massor, men sista dagarna även få tid för bara sol och bad på en fin resort. Dock fick vi vid adventstid resa på att man inte fått ihop tillräckligt mycket folk, så resan ställdes in.

Och både maken och jag blev faktiskt väldigt besvikna!

Nåväl, jag ska -som sagt- inte klaga. Efter frukost drog jag iväg på ett skivstångspass, sen den där skidåkningen som var helt underbar och efter dusch och yoghurt-lunch och kaffe satte jag mig vid vävstolen. Maken bakade bröd och gjorde jättegoda rödbetsbiffar till middag och vi smed lite andra januari-planer. Ikväll blir det morotskaka och glöggte framför en brittisk deckarserie.

Vem behöver Vietnam......??

Något att vara rysligt tacksam för!

 Idag har jag gjort en god gärning. Och det var väl bra. Men jag blir ändå ledsen när jag tänker på det!

I somras fick maken ett telefonsamtal från min vävlärare som höll i terminskursen jag gick 1975. Hon hade letat upp mig efter att jag skrivit något om en utställning hon haft för många, många år sedan, och nu ville hon tacka och höra hur jag hade det men fann bara makens telefonnummer. Till saken hör att hon tycker lite att det är hennes förtjänst att maken och jag träffades, för han kom nämligen till vår avslutningsutställning på Upplandsmuseét. Jag hade förvisso sagt det till honom under oklara omständigheter en månad tidigare, då vi träffades på ett dansställe i stan..... Det var 1 juni 1975, och får ändå räknas som det datumet vi började ses! Nåväl, vi pratade ganska länge och jag hörde att hon var väldigt sällskaps-sjuk, så jag föreslog att vi skulle gå ut och fika någon gång, vilket hon blev jätteglad för.

Sen gick hela hösten, och nu i mellandagarna slog mitt dåliga samvete till, så idag ringde jag äntligen upp henne för att föreslå en fika. Hon blev så glad och tacksam för mitt samtal. Påstod att det gjorde hela hennes dag! Hon hade haft en sjuklig höst och inte tänkt på att vi skulle setts, men nu blev hon så lycklig, ville dock skjuta på det till vårblommorna kommer. I sommar fyller hon 90 år och hon har ingen släkt på nära håll, hennes enda barn dog för flera år sedan i cancer, och nu ångrar hon så att hon inte ägnade sin dotter mer tid, då hon var barn. Hon har hemtjänst morgon och kväll som kommer och ger henne ögondroppar, vilket hon behöver för resten av livet pga att hon drabbats av glaukom och blivit nästan helt blind på ett öga. Och så tycker hon det är tryggt och skönt att någon människa kommer varje kväll och säger godnatt och varje morgon för att kolla att hon lever.

Tänk att vara så ensam! Det kändes så sorgligt och ledsamt. Och hon delar sitt öde med många andra människor, det förstår jag. 

Visst trivs jag i mitt eget sällskap, men jag vill inte vara ensam. Vilket jag ju inte heller är. Se där, något att vara rysligt tacksam för

La dolce vita

...jag vill bada i champagne min vän, på resan emot gryningen.

Det skulle kunna vara en bra sammanfattning för den här nyårshelgen! För så mycket god mat och fina goda viner, champagne och drinkar jag stoppat i mig i dagarna två. Lyx, lyx, lyx!

Nyårsafton startade vi med Margaritha och därefter blev det champagne, ostron och små, små söta friterade hasselbackspotatisar med löjrom!

Förrätt ett var en råbiff på smörstekt levain med löjrom och pepparrot.

Förrätt två var halstrade pilgrimsmusslor med limesyrad gurka och romkorn i en utsökt sandefjordssås. Till båda dessa rätter drack vi ett krispig Alvarinho-vin.

Varmrätten bestod av sous vide torskrygg i champagnesås med broccolini, i glasen ett av mina favorit Chardonnay-viner Bread and Butter.

Innan desserten drack vi Espresso Martini.

Desserten var en vaniljpannacotta med bärkompott och kaksmulscrunch och i glasen ett fräscht isvin.

Sen var det dags att gå ut och titta på fyrverkerier, tända tomtebloss och skåla i cremant. Alla barn var vakna och glada. Det var ett årsavslut med klass!!

 Och morgonen efter blev jag serverad champagne till frukost med en smörstekt skiva levain med lax och pocherat ägg och maken hade dukat fint med tulpaner och tända ljus. 

Sen gav vi oss ut i skidspåren i tre timmar innan vi bastade och så var det dags att fortsätta med  champagne och lite goda getost-bruschetta. Några timmar senare åt vi en mör lammstek med rotfruktsgratäng och ett riktigt fint franskt rödvin som även räckte till ostbrickan efteråt.

Och jag hade mina "nya" ringar på mig. Lät fästa in en rubin i förlovningsringen och putsade upp de andra ringarna, så det glittrade och blänkte så fint. Det var ju vår rubinbröllopsdag, 40 år som gifta.

Det sägs att rubinens intensiva energi skärper sinnet och att de stärker närhet, passion och engagemang i en relation. Det låter väl bra?!!

Det har verkligen varit "det ljuva livet" hela nyårshelgen och jag tänker att det får väl sätta ribban för fortsättningen på året!! Kanske dock inte med så mycket mat och vin i överflöd hela tiden. Lagom är väl bäst.

Nu har jag precis varit ute på skidtur igen och sitter och dricker kaffe och knaprar i mig de sista pepparkakorna ur julburken. Det är inte heller så tokigt!

God fortsättning!