Bullfarmor med extra allt.....

-Nu känns det verkligen som höst, utbrast dottern ikväll.
Först cyklade hon, efter tågresan, hem i spöregn från en granitgrå himmel. Där hemma hade jag tänt stearinljus och dukat fram köttgryta till middag. Nyss drack vi te och åt  krydd-skorpor med marmelad framför Aktuellt, och eftersom det fortfarande var regnmoln på himlen, så fick vi lov att ha lampor tända.

Det var en perfekt dag att ägna åt att baka bullar och skorpor. Däremellan var jag och fixade mina fransar med s k lash-lift, dvs man permanent-böjer fransarna och färgar dom, så ser det ut som att man jobbat med både mascara och böjtång.
Som om inte det vore nog, så var jag och fixade mina naglar nu ikväll. Nu är dom ljuvt glittriga i pärlemoskimmer.
Dessutom fick jag hämta barnbarn på förskolan och leka en dryg timme, jag var mycket populär eftersom jag tagit med nybakta bullar.
Jag kände mig verkligen som en bullfarmor med extra allt!

I morgon förmiddag bär det äntligen av till Södermanland, återkommer söndag kväll!

Middagsbjudning

Så härligt att vara ledig och kunna anordna en liten middagsbjudning mitt i veckan!

Visserligen står jag här, strax före midnatt, helt själv med disk och undanplockning, men det var det värt!

Vi började med cava och "tandpetsplock", bestående av oliver samt salladsost marinerad i olivolja och rosépeppar tillsammans med solmogen honungsmelon.

Vi fortsatte med tonfisk med tillbehör och en ljuvligt god Chardonnay (Chateau Ste Michelle, nr 6447). Den här rätten har jag lagat flera gånger i sommar, tycker den är supergod! Gör den inte direkt efter receptet, utan väljer att mjuka upp grönsakerna i lite olivolja och sedan kallna innan jag häller på dressingen. Och det här vinet kommer jag definitivt att köpa igen, det smakar precis som en Chardonnay ska!

Som avslutning bjöd jag på en kardemummaglass med jordgubbs-och rabarberkompott, ovanpå hackade pistagenötter.

Och vi kunde sitta ute hela kvällen. Hundarna var inte jättesams (våran lilla Majsan och så 3 1/2 mån Rottweiler-valpen Brorsan), men det kändes ändå mysigt.  Och människofolket var sams och det dryftades om stort och smått. 

Fram för fler sådana kvällar!

Flower Power

Vad vore livet utan blommor?

Bra mycket tråkigare!!

Idag har jag rensat ut bland gammalt och visset, plockat, köpt och pysslat med nytt och fräscht!

Först knäskurade jag altanen med såpa. Det behövdes verkligen. Där på bordet fyllde jag mitt Höganäskrus med Renfana.

Urnan med begonia och det vita skira, behövde bara plockas lite med, dom har blommat och trivts här sedan i juni.

Gjorde mig en ljung-krans, som en välkommen-hälsning bredvid ytterdörren. (Fast varken dottern eller maken la märke till den.....)

Inne i hallen bytte jag de vissna Hibiskusarna mot två, rikligt blommande Krysantemum.

Och så fick de korallfärgade Gladioluserna pryda vasen på hall-byrån. En otroligt ståtlig blomma, så här års.

Som om inte det vore nog, så kom det blombud på eftermiddagen. Dotterns pojkvän, som är i Kurdistan och jobbar, skickade en fin bukett med en kärlekshälsning. Så romantiskt.

Kom att tänka på när jag fick en bukett  med bud, från maken för sisådär 43 år sedan. Han gjorde lumpen i Umeå, jag gick på folkhögskola i Dals Långed.  På den bukettens kort stod det; "Jag hänger mig på tåget!" 

Jag visste inte hur jag skulle tolka det något makabra budskapet.....

Han hade hastigt fått ledigt och skaffat en tågbiljett ner till mig och ville förvarna. Det skulle stå; Jag slänger mig på tåget! Frågan är vad blomsterförsäljaren trodde.......

Långt ifrån mig...

Jag satt på en stol. i vinbärsbusken på förmiddagen idag och ömsom skrattade högt och ömsom grät.
Om någon granne sett eller hört, måste hon/han trott att jag blivit tokig.

Jag plockade av de sista svarta vinbären, samtidigt som jag lyssnade på Sommar i P1 med Marie Nilsson Lind, och jag blev så berörd. Jag tänker på alla som dras med psykisk ohälsa, så oerhört tragiskt, på det här livet som vi fått, att inte kunna njuta och ta till vara det.

Själv njuter jag i fulla drag, och enda smolket i bägaren är väl att min tid krymper. Jag vill ju inte missa något!

Av vinbären kokade jag sylt. Sen gräddade jag våfflor och  bjöd in sonhustru och barnbarn till lunch.

Psykisk ohälsa, depression eller nedstämdhet, är långt ifrån mig, och det är jag så tacksam för. Jag tror inte heller jag är den sort av människa som blir sönder-stressad eller utbränd.

Jag läser Karin Boye;

"När morgonens sol genom rutan smyger, glad och försiktig likt ett barn som vill överraska tidigt en festlig dag. Då sträcker jag full av växande jubel öppna famnen mot stundande dag, ty dagen är du, solen är du, och våren är du. Hela det vackra, väntande livet är du."

Blicken på horisonten!

"Låt oss starta på nytt varje kväll och varje morgon, med rötterna i hjärtat och blicken på den horisont som är vår!"

Gissa vem som skrivit det?!? 

Sofia Sievertsdotter, såklart!

Själv skrev jag inget alls i går kväll. Kom hem alldeles för sent efter en middagsbjudning som varade i över 7 timmar.....

Men igår på dagen, fick jag det där "göra/skapa-suget". Har varit alldeles för lite av den varan på sistone. Det är ju en så viktig del av mig, att få använda mina händer till att göra saker, det som är en del av min livsnerv. 

Jag började med att gå och leta fram ett fint förklädestyg i mitt tyg-förråd, sen mätte och ritade jag mönster till förkläden för en 4 och en 5-åring, och så satte jag igång med att sy.

Jag tog en fika-paus och smaskade på morotskakan som jag bakat.

Och så fortsatte jag i skaparivern att binda en krans av ljung och lavendel. Det vilar en speciell skönhet i det som är förgängligt!

Jag fick en snap i morse på barnbarnen, iklädda sina nya förkläden, gräddandes pannkakor till frukost. Och en bild på kransen upphängd på dörren till samma  barns hus.

Idag har jag "gjort" i köket. Det blev frukostbröd och granola, formfranska, frö-knäcke och blåbärspaj. Den åt vi efter fisksoppan jag lagade till middag. Och kanske drack vi sommarens sista rosé-vin ikväll? I morgon börjar maken arbeta igen.

Själv ska jag blicka mot horisonten och ta vara på min sista lediga vecka, på bästa sätt!

Liten och stor....

En liten, liten hund i en stor, stor skog!

Idag har vi plockat blåbär.

Lilla vovven var så försiktig och nästan rädd i skogen. Jag släppte henne men hon ville inte gå ur synhåll, utan höll sig nära oss. Dvs så nära som hon kunde utan att behöva gå igenom blåbärsriset,  bara hålla sig på mossan. 

Och det är klart, är man liten så kan det stora verka skrämmande.

Själv känner jag mig inte speciellt liten, har gått upp en del i vikt i sommar, och framförallt ändrat i omfång, eftersom det där med träning helt kommit av sig pga rygg och knän.

Och det är också skrämmande....

Jag gick nyss ut i trädgården för att svalka mig (har bakat och hållit på i köket hela kvällen), och när jag stod där i skymningen och tittade upp mot de molntäckta himlavalvet så kände jag mig liten. Jag mot världen.

Jag tänkte på drömmar och mål, åtaganden och måsten, oförutsedda händelser och planerade. Jag tänkte på tiden som rinner ifrån oss som sand i ett timglas. Jag tänkte på att av min sommarledighet så återstår bara en enda vecka.

Och jag tänkte; 

Ut- och Insida.....

Idag har jag haft sällskap av två charmiga pojkar! En 3 1/2-åring och en 7-månaders. Så mycket kärlek!! Som extra bonus, tittade även de två andra barn-barnen och deras föräldrar förbi på en eftermiddagsfika.
När man tar upp en 7-månaders liten människa efter middagsslummern i vagnen och får två knubbiga armar runt sin hals, en mjuk kind mot sin kind och en blöt puss på hakan-då är det lätt att känna sig älskad.

Och jag tänkte på livet/kroppen, på utsida och insida.

En sommarkropp ska ha; fräknar, solbränna, solblekt hår, myggbett, broms-bett, skavsår, blåmärken, märken efter bränn-nässlor, "riv-buskar" eller katt-klor.
Jag har allt det där utom fräknar och katt-klor. Istället har jag en massa sol-eksem......

Jag la i förrgår upp en ny profil-bild på Facebook och fick en massa "likes", och det var såklart trevligt. Men det viktiga är ju egentligen hur man är på insidan. Det yttre är ju bara ett "skal"som inte betyder något. Eller, det gör det ju, man bryr sig ju ändå om hur man ser ut. Man vill göra ett gott intryck. Sen vad det betyder?
Min mamma sa alltid (som hennes mamma sagt till henne) att man ska vara "hel och ren", det var det viktigaste! Men "hel" är ju omodernt nuförtiden när alla människor går med hål på knäna. Vilket jag för övrigt tycker är det fulast som finns..... Måhända ett ålderstecken.
Ett annat ålderstecken är ju att man slutar bry sig. Jag kan gå osminkad, med glasögon, i fula kläder - ute bland folk. Det var otänkbart för 10-15 år sedan!
Men jag tycker fortfarande att det är väldigt fult med sladdrig putmage, hängbröst, grå utväxt, kalkon-hals, mörka ringar under ögonen och nedåtgående mungipor.
Att jag sen kanske måste förlika mig med de faktum att alla attribut börjar befinna sig på min kropp, det är som det är.

Och vart vill jag egentligen komma med detta resonemang? Ingen aning.
Mer än att jag faktiskt tycker att insidan är det allra, allra viktigaste!
Och nu ska jag krypa till sängs, för sömn gör underverk med ens insida!