Under våra kajakfärder i sommar har vi sett otaliga fågel-familjer. Svanar, doppingar, änder, knipor, gäss m fl. Mamman och pappan håller ihop sin, ofta stora, barnaskara och är vaksamma och beskyddande. Ju längre sommaren gått, desto större ungar och desto längre avstånd mellan föräldrar och ungar. Snart måste dom klara sig själva. Tuff kärlek.
Här i huset är det lite omvänt. Otaliga är de tillfällen när våra vuxna barn flyttar hem igen! Nu handlar det inte så mycket om kärlek som om olika former av knipor. (Och då syftar jag inte på fåglarna)!
Missförstå mig rätt. Jag är väldigt tacksam för att ha så god relation med barn, respektive och barnbarn, att dom inte drar sig för att komma hem, och visst är dom välkomna. Men ibland kan det kännas lite som i texten ovan. Särskilt med den familj som nu lämnat oss efter fyra dagar. Dom köpte ett hus för fem år sedan, som skulle renoveras, men fortfarande har inget hänt. Under tiden hankar dom sig fram med tillfälliga boenden och emellanåt hamnar dom hos oss, och jag ser inget slut på det hela.
Men jag slår ifrån mig och tänker att dom är vuxna människor som självklart måste ta sitt ansvar och få ordning på sin situation.
Under tiden städar jag hus, tvättar sängkläder och bäddar om. Och jag är just nu förkyld, har herpes och är tung i huvudet, så det bidrar såklart till mina lite tunga tankar.
Det blir bättre!
Imorgon kommer dottern och yngsta barnbarnet hem.
Sen händer det grejer, men om det berättar jag en annan gång.
Nu blir det skrivaruppehåll för ett tag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar