Vi har haft finbesök i dagarna 3! Dottern, lilla Majken och bulldoggen Frasse dök upp i måndagsförmiddag.
Hon som är 5 veckor gammal får stort fokus, med all rätt. Att hennes mamma är så lugn och trygg, det är verkligen fantastisk. Nog minns jag vaknätter, ömma bröstvårtor, ständigt ammande, lukten av sur mjölk, att inte få sova utan ett litet knyte på bröstet och hur bebisgråten stundvis kröp inunder skinnet på en. Känslan av otillräcklighet.
Men mamman till det här barnet verkar ta allt med jämnmod.
Fast jag vet att hon är oerhört tacksam för att få lite avlastning så att tid finns till en hundpromenad utan bebis, en dusch och ett toabesök. Så enkla små sysslor (utan sällskap av en bebis) kan bli rena guldkanten i hennes situation.
Att nu sitta ensam i ett alldeles tyst radhus (förutom Norah Jones i högtalarna), känns nästan märkligt!
Jag har idag njutit av en lång, cykeltur. Det var magiskt vackert vid Gamla Uppsala Högar när dimman bäddade in kullarna och gärdena runt omkring. Dimman lättade senare och det blev varmt och skönt och jag kunde sitta ute i trädgården och sticka klart ett par bebisbyxor, som påbörjades för exakt en vecka sedan. Nu har jag lagt dem på blockning och så ska dom levereras på måndag, när jag tar tåget upp till Insjön.
Vi är i slutet av september, och jag undrar var den här månaden tog vägen?? Men jag bara andas lugnt och läser Sofia Sievertsdotter;
När oktober är på väg, låt mig klargöra vad som gladde och berörde mig mest i september. Hjälp mig att se mitt liv utifrån och att vara uppriktig när jag utvärderar hur jag bäst tar hand om min stund på jorden.
Hjälp mig att se höstens annalkande mörker som en vila för själen. Låt mig vara stilla och tystna så att jag hör mitt hjärtas oförställda röst. Påminn mig om att vilan är en väg för skaparkraften. Låt hösten omfamna hela den jag är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar