Torslunda-slingan istället för Grövelsjöfjällen!

Planen för det här veckoslutet var egentligen att maken och jag skulle befinna oss i Grövelsjön och idka 3-4 dagars fjällvandring. Har alltid drömt om att åka upp till fjällvärlden i september-oktober, för att se landskapet i höst-skrud och inandas den rena, krispiga höstluften.

Men för knappt två veckor sedan fick jag ett "bakslag" i mitt högra knä. Det svullnade upp och gjorde så hiskeligt ont att jag i 4-5 dagar knaprade alvedon och tog mig fram med hjälp av en krycka. Sakteliga har det känts bättre, jag äter inte längre värktabletter och behöver ingen krycka. Jag har gått på gym för att träna överkroppen och jag har tagit långsamma promenader med lilla vovven. I torsdags provade jag att cykla en längre sträcka och det gick bra. 

Vi tordes i alla fall inte boka något i Grövelsjön.

Men man kan ju göra utflykter med vandring även i Uppland!

Ovanstående foton är tagna längs "Torslunda-slingan" som startar vid Vånsjöåsens naturreservat en knapp mil norr om Enköping. Vi hade tagit vägen förbi Landberga gård och inhandlat mjöl och potatis.

Turen var 7,5 km lång, över en ås med praktexemplar av enar, genom kohagar, uppför branter med milsvid utsikt över de uppländska åkrarna, på skogsstigar och gamla skogsvägar. Det blåste friskt med luften var mild och skön. En fantastiskt fin tur, och jag kände mig så nöjd att knät var samarbetsvilligt! Och matsäcken -varm choklad och smörgås- smakade lika bra här som den skulle gjort i Grövelsjön.

Nu har jag tagit ett varmbad och väntar på att en långkokt Bolognese ska bli färdig att avnjutas i stearinljusens sken med ett bättre rödvin därtill!

Trevlig lördagkväll!

 

Låt hösten omfamna hela den jag är

Vi har haft finbesök i dagarna 3! Dottern, lilla Majken och bulldoggen Frasse dök upp i måndagsförmiddag. 

Hon som är 5 veckor gammal får stort fokus, med all rätt. Att hennes mamma är så lugn och trygg, det är verkligen fantastisk. Nog minns jag vaknätter, ömma bröstvårtor, ständigt ammande, lukten av sur mjölk, att inte få sova utan ett litet knyte på bröstet och hur bebisgråten stundvis kröp inunder skinnet på en. Känslan av otillräcklighet. 

Men mamman till det här barnet verkar ta allt med jämnmod. 

Fast jag vet att hon är oerhört tacksam för att få lite avlastning så att tid finns till en hundpromenad utan bebis, en dusch och ett toabesök. Så enkla små sysslor (utan sällskap av en bebis) kan bli rena guldkanten i hennes situation.

 Att nu sitta ensam i ett alldeles tyst radhus (förutom Norah Jones i högtalarna), känns nästan märkligt! 

Jag har idag njutit av en lång, cykeltur. Det var magiskt vackert vid Gamla Uppsala Högar när dimman bäddade in kullarna och gärdena runt omkring. Dimman lättade senare och det blev varmt och skönt och jag kunde sitta ute i trädgården och sticka klart ett par bebisbyxor, som påbörjades för exakt en vecka sedan. Nu har jag lagt dem på blockning och så ska dom levereras på måndag, när jag tar tåget upp till Insjön. 

Vi är i slutet av september, och jag undrar var den här månaden tog vägen?? Men jag bara andas lugnt och läser Sofia Sievertsdotter;

När oktober är på väg, låt mig klargöra vad som gladde och berörde mig mest i september. Hjälp mig att se mitt liv utifrån och att vara uppriktig när jag utvärderar hur jag bäst tar hand om min stund på jorden.

Hjälp mig att se höstens annalkande mörker som en vila för själen. Låt mig vara stilla och tystna så att jag hör mitt hjärtas oförställda röst. Påminn mig om att vilan är en väg för skaparkraften. Låt hösten omfamna hela den jag är.

Plocka fram och stuva undan

 Hösten gör sig påmind och det börjar bli dags att plocka bort alla sommarsäsongsprylar på altaner och i trädgården. Samtidigt behöver höstkläderna släpas ned från vinden och sommarkläderna packas ner och bäras upp på vinden. Det är liksom ett evigt kretslopp, som känns tryggt och invant. Det ska vara så helt enkelt.

Idag startade jag med alla textilier som varit ute. Tvättmaskinen har gått varm och nu hänger allt på tork på linan på altanen och på tvättstugans hängställning. Samtidigt passade jag på att stryka och göra iordning babykorgens textilier, de som jag plockat ner från vinden och  tidigare tvättat rent.

Själva korgen flätade jag som 17-åring på en folkhögskola i Dals Långed. Inte visste jag då att den skulle komma att bli mina fyra barns första bädd. Träställningen som den står på, lapptäcket, vadderingen och alla lakan är 40 år gamla och fortfarande fina. Nu ska vi se om yngsta barnbarnet kan tänka sig att sova i den, när hon kommer på besök.

Barnbarn-besök fick vi även i eftermiddags. Alfred, snart 8, år ringde och frågade farfar om han ville köpa rabattkuponger för fotbollsklubbens räkning, och självklart sa farfar ja. Så då cyklade han över, alldeles själv, och stannade kvar för lite småprat över en söndagsdrink. Jag hade gjort Gin Sour till oss och Alfred fick jordgubbssaft. Han kändes plötsligt så stor där vi satt och pratade om aktiviteter, skola, hundar och kartor. 

Men nu stuvar vi undan dylika funderingar och plockar fram mascarpone och parmesan. Här ska fixas svamp-pasta!

Höstdagjämning

 Jag önskar att detta vore ett foto från min egen Syrenhortensia, men det här praktfulla exemplaret står i Ringarum. Den som jag planterat i vår trädgård för kanske 6 år sedan vill aldrig riktigt ta sig. Den får knoppar som börjar slå ut med ett par tre blommor, men sen tar det stopp. Och varför, har jag ingen aning om, jag tycker nog att den fått både kärlek, bra jord och mycket vatten....

Idag har jag varit med dottern och införskaffat en säng till hennes lägenhet. Har hon tur så kan den här levereras precis samma datum som inflyttningen är; fredag den 13 oktober. 

Jag tyckte nog hon lät lite oförskämd när expediten frågade om hon ville ha hjälp; -Jag behöver en säng, men den ska fan inte vara dyr!, som hon uttryckte det. 

Efteråt berättade hon att hennes bror (som tidigare arbetat som säng-försäljare) berättat att man alltid startade kunden vid de dyrare exemplaren, för att sedan arbeta sig nedåt i prisklass. Då köpte kunden oftast någon med prisklass i mitten. Började man nedåt och arbetade sig uppåt så slutade det ofta med att kunden valde en säng i lägsta prisklasserna. Vad vet jag om försäljnings-psykologi, men om försäljaren inte är för "gåpåig" utan allmänt trevlig och ödmjuk, då är jag nöjd och trevlig tillbaka.

Tre butiker och många prov-liggningar senare blev det tillslut en säng med gavel, täcken och kuddar och dottern verkade nöjd. Nu har hon dragit iväg på inflyttningsfest hos en god vän. Maken och jag ska strax äta middag, det blev kvar rester av den makalöst goda Coq au vin-grytan från igår, och dessutom flera av de goda ostarna som bjöds efteråt. Favorit i repris!

Kan man säga detsamma om dagen idag, höstdagjämningen.....? Nu är övergången från en ljusare till en mörkare tid definitiv!

ps; sängen dottern köpte, blev definitivt dyrare än vad hon räknat med......

Starka kvinnor

Hemma igen efter minnesvärda dagar i Orsa, Insjön och Ringarum, och det slår mig vilka fantastiska kvinnor jag fått umgåtts med. Starka, stolta, kreativa och härliga!

Först härliga dagar i Orsa med lingon- och svampplockning, vandring, god mat och fina samtal med min syster. Hon är min storasyster och jag har alltid sett upp till henne för allt vad hon gjort och gör. Hon började med en karriär i bankvärlden, hon adopterade två barn, vid 35 års ålder utbildade hon sig till inredningsarkitekt och drev, framgångsrikt, fler olika egna företag. Hon är fantastisk på språk, är oerhört social och allmänbildad, hon lagar god mat och inreder sina bostäder med stil och hemtrevnad(för hon har flyttat ganska ofta genom åren). Som pensionär är hon aktiv i flera olika styrelser, är nämndeman, arbetar politiskt och i olika kvinnliga nätverk. Hon är kulturell och går ofta på konserter och teatrar. Hon läser mycket och deltar i en bokcirkel. Hon ställer ofta upp och hjälper till att passa sina barnbarn. 

Nästa stopp var Insjön och min fina dotter. Hon som är nybliven mamma och axlar den titeln med bravur! Hon har ett lugn och en trygghet över sig som jag själv inte riktigt kände med första barnet. Trots sömnbrist och mycket ensamtid (eftersom maken veckopendlar till jobbet) så tar hon allt med jämnmod och det finns så mycket kärlek där så det riktigt lyser om henne. 

 Och det senaste stoppet i Ringarum, där jag nu har umgåtts med dessa donnor, mina kursare från 1981-1984 på textillärarlinjen i Uppsala. Här finns det kreativitet, kunskap och styrka i mängd! Så olika personligheter,  men där vi fann varandra under utbildningen. Drivkraften och kärleken i det textila skapandet var kittet. Så roligt att ha fått fortsätta följa varandra genom yrkeslivet och nu i pensionsåldern.  Och fortfarande är kärleken till det textila skapandet stor och kunskapsnivån och kreativiteten bara fortsätter utvecklas. Dessutom blir det mycket skratt och prat om både högt och lågt.

Vilken rikedom att ha tillgång till alla dessa kvinnor!

Och sen har jag en stark, trygg och kärleksfull make som det är helt underbart att komma hem till! I detta nu står han och tillagar finmiddag. Han serverade mig precis ett glas vin och det doftar förföriskt från grytorna på spisen. Män kan, också!
 

Dom där vardagarna

Tänkt så jag älskar dom där vardagarna!  Den invanda lunken. Rutinerna.

Som i och för sig ser annorlunda ut nu, mot när jag arbetade. Minns hur otroligt mycket jag uppskattade att få ha en "ledig" vardag när det någon enstaka gång inträffade. Nu har jag ledigt jämt, men tiden blir ändå uppbokad och splittrad (visserligen på ett eget valt sätt och helt frivilligt och alltid väldigt roligt). Fortfarande kan jag dock känna att det är lyxigt att ha en "ledig dag" hemmavid.

Som igår; vi gymmade, dusch och frukost. Sedan satt jag kvar vid köksbordet och stickade. Satte bull-deg, tog hundpromenad, bakade ut bullar, satte skorp-deg. Stickade. Vattnade blommor. Bakade ut skorpor och gjorde en äppelkaka. Packade. Stickade. Fikade med färska bullar. Cyklade ner på stan och uträttade några ärenden.

 Och fortsatte till 7 Flaskor, för att träffa mina kollegor som kom direkt från jobbet. Det var så trevligt att träffa dom efter sommaren, bli lite uppdaterad om vad som händer på min gamla arbetsplats, höra lite skvaller och bara allmänt småprata om livet.

Dom där vardagarna är verkligen guld värda!

Som jag skrev om igår, så packade jag också. För efter lunch idag ska jag bila upp till Orsa Grönklitt för att hälsa på min syster, som befinner sig i sitt andelshus 3 veckor.  Tänkte plocka lite lingon och umgås. På söndag eftermiddag bilar jag neråt igen, men stannar till i Insjön hos dottern. På tisdag eftermiddag tillbaka till Uppsala för att packa om, för på onsdag går tåget till Östergötland där vi ska ha textillärarträff ett par dygn.

En annan slags vardag. På återhörande.
 

Det blev paj.....

Det blev paj, ett uttryck som kanhända låter lite trist. Att "något blev paj" kan ju betyda att det blev helt fel eller dåligt. Att "idka pajkastning" betyder ju att man går till personangrepp, istället för att slå ner på vad personen uttryckt för åsikt.

Men i mitt alldeles egna fall, just idag, så blev det helt enkelt en paj.

En tomat-paj!

Makens tomatodlingar har inte gett samma rikliga skörd i år som i fjol, men den här veckan har vi fått ihop en hel del mogna tomater, och det var då jag bestämde mig för att testa receptet på en tomat-paj, jag läst om i våras.

I degen var det smör, mjöl, parmesan och vatten.

I fyllningen massor av färska tomater, vit- och gul lök, på en bädd av tomat-pesto och parmesan och så rikligt med timjan och oregano över innan den gräddades i ugnen.

Och vilken ljuvlig middag det blev! Pajen passade utmärkt till resterna av varmrökt lax och så en vit chardonnay.  

Även om socialstyrelsen i dag släppte sina skärpta alkohol-råd. Enligt dessa råd så klassas min konsumtion som riskbruk..... Om jag tänker ändra min livsföring? Nej.

Som min dotter sa när hon var liten; - Jag vet bäst om mig själv!

Eller i alla fall; Jag trivs så bra med hur jag lever mitt liv, så jag tänker fortsätta på den inslagna banan!

Fallna löv och plöjda åkrar

När vi cyklade mot gymmet i morse, 06.50, låg dimman tjock över Ekebydalen. Då kände jag verkligen att vi gjort ett rätt beslut i att komma hem från vår kajaktur i går. Att vara ute i skärgården i den här "tjockan" hade inte varit roligt.

Den höll i hela dagen, dimman, trots att SMHI lovat uppsprickande molntäcke efter lunch. Björk och lönn börjar färga och släppa sina löv, som samlas i drivor på cykel- och gångvägen. Åkrarna har blivit skördade och t om plöjda, redo för vintervila. Det är onekligen höst-känsla.

Och som jag sa till min norska väninna, när vi talades vid på telefon i dag, och hon beklagade sig lite inför det som komma skall, att jag känner förtröstan inför att årstiderna följer sitt schema. När man ständigt bombarderas med klimathot och katastrofscenario med väder, runt om på jordklotet, så känns det tryggt och lugnt att det blir höst. Att det blir svalare. Att det följer mönstret.

I trädgården frodas fortfarande rosorna, så idag, efter storstädning av huset, plockade jag in ett fång att njuta av, vid middagsbordet.

Sofia Sievertsdotter skriver;

Vi lämnar augusti bakom oss och kliver in i årets första höstmånad. Vad har vi lärt oss i augusti? På vilka sätt är vi andra människor idag jämfört med vid årets början? Vad längtar vi efter och vilka människor skulle vi vilja ge mer tid. kärlek och närvaro i september?

Hur vill vi använda de fyra månader som kvarstår av året? Hur vill vi förgylla september och hur vill september förgylla oss? Vad behöver stå överst på vår prioriteringslista? Vad måste frigöras för att september månad ska bli något speciellt?

Hjälp oss idag att stanna upp och tacka för månaden som gått. Låt oss förvalta sommarens upplevelser och gör oss öppna inför höstens klara luft.  Påminn oss om att alla övergångar behöver en bro och att vi är bryggorna från sommar till höst.

 

Hälsar Hösten Hjärtligt!!

Naturen är väl fantastisk med alla sina underverk!

Se bara på det här hjärtat, så perfekt format av lite vatten på en bergsskreva. Jag fick syn på det igår när vi slagit nattläger på Södra Gåsgrund.

Maken och jag har varit ute och paddlat i tre dagar i Gräsö skärgård. Säsongens sista utfärd, och vi är så lyckliga att den blev av, det har varit alldeles för lite kajakturer i sommar, men väderleken har varit så oförutsägbar och omväxlande, och förutsättningarna måste vara bra för att man ska vara trygg.

Nu var dom det! Varmt och inte mer än 7 sekundmeter i byarna. Vi hade tänkt vara ute till måndag, men nu slog vädret om och i morgon visades dimma halva dagen och betydligt lägre temperaturer, så vi fick nöja oss. Men är mycket belåtna med det vi fick till!

Skärgården var liksom annorlunda så här sent på säsongen. Det var tyst. Nästan ingen båt-trafik alls, inga människor, ingen mås eller skarv.

Det var maken och jag, havsörn, svan och häger.

Och stundtals en sjuhelsikes massa mygg....

                  Dagarna var betydligt kortare, solnedgångarna försvann i diset som liksom aldrig ville släppa taget om himmel och hav. Det gjorde också att ljuset på dagarna blev milt och magiskt, inte lika skarpt som på högsommaren när solen kastar hårda skuggor. 

Badvattnet var lite svalare, liksom natt-temperaturen. 

Men känslan-den där frihetskänslan, känslan av att man liksom smälter samman med naturen och verkligen lever i nuet. Den var densamma.

Tillbaka i stan, allt är upp-packat, imorgon ska kajakerna skuras rena och allt stoppas undan för den här säsongen. Men nu ska vi försöka äta och återfå balansen. Det var lite guppigt idag, med långa överfarter, vilket gör att man nu känner av lite "sjögång" på torra land.

 

Bajspåsar och blöjor.....

Fullmånen spred silverblänk i vattnet, då vi var i den lilla idylliska staden Parga, på fastlandet i Grekland.

Den gamla stadskärnan klättrade upp över berget...

....med smala, smala gränder.

Olivlundarna var täta och gav svalka för den brännande solen.

Även om det stundvis dök upp moln och ett och annat åskväder.

Medelhavet var ljuvligt, ljummet men ändå svalkande och så salt att man bara kunde lägga sig platt på rygg och titta upp i den blå himmelen.

Vi gjorde också en fantastisk vandring uppför floden Acheron. I strömt, ganska så kallt vatten, i en canyon med branta klippväggar, där det stundvis sprutade vatten direkt ut ur berget. Ibland nådde vattnet bara ankeln, ibland fick man lov att simma.  Jag frös så jag skakade den 1 1/2 timme det tog att nå slutmålet, en brant bro och så fick man ta sig samma väg tillbaka. Men det var alldeles fantastiskt roligt och spännande. Lite extra krydda gav självklart historien från den Grekiska mytologin om att det var i denna flod som vägen till dödsriket låg och det var också här som uttrycket Akilleshäl lär ha myntats, när havsnymfen Thetis doppade sin nyfödda son i vattnet för att göra honom odödlig, men missade hälen, eftersom det var den hon höll i. Kanhända är vi nu odödliga??

Trots magsjuka, herpes och halsinfektion hade vi en härlig vecka!

Och varför satte jag då rubriken "bajspåsar och blöjor"?

Tja, vi har nu varit hemma sedan i måndagskväll med huset fyllt av döttrar, hundar och ett stycke litet spädbarn.

Så i kundvagnen, vid veckans matinköp i tisdags, låg även bajspåsar och blöjor.

Det har varit alldeles underbart att få ha vårat senaste lilla barnbarnstillskott här, inklusive hundar. Men det tar samtidigt lite på krafterna med spädbarn i huset, som har sina alldeles egna behov. Det här med att bära omkring otröstliga barn, höra hur dom gråter på nätterna pga gaser och magknip för att tarmarna inte kommit igång riktigt. Och eftersom mina döttrar är en förlängning av mig själv, så känner jag allt i mitt känslominne. Tröttheten, uppgivenheten, oron. Lika mycket för mamman som för barnet.

Men i detta nu sitter hon i bilen påväg hem till Insjön och vi håller på att planera helgen när vi ska packa om och ge oss ut på nya äventyr.

Utan både blöjor och bajspåsar!