När vi nu är åskådare- och i viss mån hjälpredor -till småbarnsföräldrarna i våra liv, så ville man så gärna att dom skulle ta till sig ovanstående citat.
Men att säga det, skulle inte gagna vår relation, så vis är jag att förstå det.
Så jag (och maken) är tysta och försöker hjälpa så gott vi kan.
Vi plockar undan, lagar mat, leker med barnen, lagar saker, diskar, plockar undan mer och håller samtalstonen neutral.
Vissa saker måste man bara komma underfund med själv.
Och det går ju inte att komma ifrån att det är mycket när barnen är små. Det är fullt med aktiviteter, som gärna vill hopa sig på samma dag. Det är tider att passa, mat att laga, tvätt att tvätta, ryggsäckar att packa, tårar och snor att torka, blöjor att byta, godnattsagor att läsa. Det är trotsåldrar att ta sig igenom och vara den ansvarstagande vuxne som säger rätt saker och är konsekvent. Det är funderingar som inte går att rycka på axlarna åt utan att ta sig tid att diskutera igenom och förklara, att vara den trygga.
Och mitt i allt det där så är man inte mer än människa, man har ett jobb att sköta som kräver sitt, och så vill man hinna med egna intressen och även hinna vara just en vuxen, inte bara förälder.
Ack ja, livspusslet är inte helt enkelt att lägga.
Men så här i backspegeln så känner man ju att tiden gick så fort, så fort.
Hur viktigt är det inte att uppskatta nuet?!
För det kommer aldrig tillbaka!
ps. Jag har verkligen uppskattat min dag! Har cyklat, simmat och yogat. Stickat, bakat och lagat mat. Och fått vara med barnbarn!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar