När något negativt blir positivt!

När morgonsolen färgade himlen och jag tittade på mobilen så hade jag igår kväll kl 23 fått meddelande på 1177. Ett negativt svar, jag har inte covid! Tack och lov!

Tog kontakt med skolan, skulle inte hinna till första lektionen, men nästa lektion efter lunch skulle jag ta.

Så jag hann sticka färdigt lilla vovvens nya tröja, fästa trådar och blocka. Och jag hann städa hela huset och koka en broccolisoppa till middagsmålet.

Så bästa fikat kl 11, när värsta städningen var gjord, med extra starkt kaffe, saffransbulle och tända ljus,  oerhört tillfredsställande känsla.

Inte fullt lika tillfredsställd kände jag mig när jag cyklade hem från jobbet vid 18.30 ikväll. Vi har ett relativt nytt betygssystem på skolan, och jag gjorde bort mig och råkade "låsa" två klasser, när jag bara skulle spara. Så nu har jag lite att rådda med imorgon. Lite tid, många arbeten att bedöma, ingen bra kombo. Men, men, det är de näst sista betyg jag någonsin behöver sätta.

Och så är jag så tacksam över att det inte var covid den här gången, bara en vanlig förkylning.

Så negativt kan alltså vara väldigt positivt!!

 

Hopp

När man har gjort det man kan och känner att man inte kan göra mer, då är det bara en sak man har kvar, och det är hoppet.

Håll i hoppet, släpp inte taget!

Och skulle man ändå släppa taget, då får man ta nya tag och leta upp en ny ballong......

 

Dåligt samvete?! Släpp det!!

... i morse öppnade jag mitt självtest-kit. Spritservett för att torka händer. Ett litet plaströr med koksaltlösning som skulle tas in i munnen och gurglas runt i 10 sekunder för att sen spottas ut i den lilla behållaren igen. Därefter skulle man samla saliv, minst 4,5 ml, vilket kan låta lite, men det tog mig flera minuter att få ihop. Sen var det en pinne som skulle köras runt i vardera näsborre ca 10 sekunder för att sen sköljas runt i salivröret. Urk, tänkte jag vilket jobb, att sen sitta och analysera alla människors spott-snor vätskor.

Klädde mig varmt och promenerade till uppsamlingsstället av covid-test. Termometern visade minus 19 grader. När jag passerade ett bygge på vägen, så tänkte jag för andra gången idag, urk, vilket jobb. Hur håller man värmen i händer och fötter när man ska vistas ute hela dagarna och stå högt upp på en byggställning.

Fick rimfrost i hår och ögonfransar på min väg. Men sen gick jag hem i värmen och satte saffransdeg.

Så jag bakade saffransbullar med en fyllning av mandelmassa, smör och vanilj,

och jag tillverkade julkort med garn, paljetter och lim.

Och allt gjorde jag med en känsla av dåligt samvete!

Hade inte corona funnits så hade jag varit på plats och jobbat! Visserligen har jag blåsor i näsa och mun, snyter mig oavbrutet och har känningar i bihålorna, men annars mår jag ganska bra. 

I dagsläget är restriktionerna sådana att jag nu måste hålla mig hemma och vänta på provsvar. Och just nu verkar det vara ett extra högt tryck så svaret kan komma att dröja upp till fyra dagar. 

Fruktansvärt dålig tajming, med tanke på betygsättnings-tider.

Sen tänkte jag om.

Vad står och faller med detta? Det är bara terminsbetyg. Det får bli som det blir.

Och om ett år, inför nästa jul, då kommer jag att kunna vara hemma och gå omkring och baka och pyssla bäst jag vill, utan dåligt samvete. Tänk så skönt!!

Med lite perspektiv så kan man se saker på olika sätt.

Och om jag går och mår dåligt medan jag ändå måste vara hemma, så förstör jag ju bara för mig själv, det blir verkligen inte bättre på jobbet för att jag har dåligt samvete.

Det enda som händer är att min egen tillvaro blir sämre i detta nu!

Så släpp det!

 

A balanced diet is chocolate in both hands......

Okej. Idag blev det kexchoklad till lunch och efter middagsdisken smällde jag i mig en dubbeldajm!

Skulle säga att det är typiska symptom för en förkylning i min värld! Jag blir alltid fruktansvärt sötsugen när jag är förkyld!

Det är bara det att i dessa tider så kan man inte ta något för givet, så därför sitter jag nu här med ett själv-test för covid och jag har varit tvungen att sjukskriva mig fr om i morgon och till jag får testsvar.

Fruktansvärd dålig tajming, eftersom detta är sista veckan innan betygsättning, och jag har massor att göra på jobbet. Elevarbeten att få in i mål så att jag kan sätta betyg t ex.

Egentligen hade jag faktisk tänkt ignorera min snuva. Men efter att ha veckohandlat på Ica Maxi och sett hur folk omkring mig reagerade när jag fick nysa 4-5 gånger på min väg genom butiken så insåg jag att folk fortfarande är rädda för smitta. Så jag åkte hem och läste nuvarande råd från folkhälsomyndigheten, och insåg att jag bara måste göra min samhälleliga plikt. Hur mycket det än tar emot.

Men jag får helt enkelt försöka göra det bästa av situationen. För jag mår inte dåligt. Visserligen känner jag mig en smula tjockskallig, har blåsor i mun och näsa, hostar, nyser och måste snyta mig oavbrutet. Men jag har idag sytt två "presentkorgar" av ett otroligt gammalt tyg, en rest från då jag gick på mellanstadiet och dansade folkdans med Uppsala Ungdomsring. Vid uppvisningar skulle alla ha likadana kjolar i något hemvävt tyg. Möjligen är det samma tyg som i Häverödräkten, jag är lite osäker, men skulle kunna se efter, eftersom maken har den dräkten. Jag sydde den till honom i 30-årspresent! 

Tycker det ser lite "juligt" ut, och med ett svart trikåfoder kan det tjäna som en brödkorg. Just nu är dom fyllda med rödvin, torkade trattkantareller och frökex. En tredje-advent-gåbortgåva.

Om jag nu kommer iväg bort......

Tiden får utvisa. Och under tiden, fortsätter jag att stoppa i mig choklad!

 

Kan jag ha varit dalkulla i ett tidigare liv?

I Fredagskväll parkerade vi bilen inne på gården på Vintergatan 7 i Insjön. En ljuslykta brann på bron och inne i huset doftade nybakt bröd och mjuk pepparkaka från köket. Det var dukat med räkor och ostbricka och vi fick se alla drygt 800 bröllopsbilderna!

Morgonen efter åt vi frukost i det vackra köket innan vi klädde oss för att åka på julmarknad i Tällberg.

Lissjul i Tällberg. Här var bygatan kantad med marschaller. En farbror iklädd en fotsid vargskinnspäls stod vid en brasa och delade ut varm glögg och en kör stod och sjöng julsånger så det rök ur deras munnar.

Siljan låg lugn och rimfrosten var magiskt vacker över landskapet. Tänk att vi var här på bröllop för knappt tre månader sedan!

Sen bröt solen fram,

och färgade horisonten i öst alldeles guld-orange. Tidig kvällspromenad med bulldoggen. Bitiga minus 11 grader, och det var skönt att komma in i värmen. Tända i kakelugnen och öppna upp en flaska champagne.

Godmorgon Insjön! Så här såg det ut klockan 8 i morse.

Vi tände andra adventsljuset till frukost.

En tur till skogen, där vi fått löfte att ta granris till bron.

Sen fortsatte vi till sjön Valsen. Det blev premiärtur för långfärdsskridskor. Hård, lättåkt kärnis under ett tunt snötäcke, och det blev en skön tur runt sjön. Granskogen stod nära strandkanten och det var alldeles tyst, förutom det sjungande ljudet av skridskorna mot isen.

Nu är vi tillbaka i Uppsala. Jag längtar redan tillbaka. Det är något med det där huset som får mig att känna mig så hemma, så jordad. 

Kan jag ha varit dalkulla i ett tidigare liv??

 

När gav du din tandläkare champagne senast??

Maken har meddelat sina patienter att han slutar jobba i januari. Det har väckt upp reaktioner!

Jag har svårt att förstå att man kan bli så nära sin tandläkare, men samtidigt så vet jag ju hur otroligt personlig och hur genuint duktig i yrket min käre make är. Har alltid känt mig trygg med honom, ända sedan han gick på tandläkarhögskolan. Och han har jobbat länge, sedan 1981, och en del patienter har följt honom sedan dess. Han har patienter utomlands och i andra delar av Sverige, som vägrar byta tandläkare, utan hellre reser, för att få komma till honom. 

Nu kommer han hem varje dag med choklad, blommor, böcker och andra presenter, med presentkort och med champagne! Han får handskrivna kort och brev där patienter berättar hur mycket han betytt. Folk gråter och undrar hur det ska gå för dom. Han blir rörd och gråter ibland själv. Det är jobbigt och jag vet att han ibland vacklar över om han gör rätt, men någon gång måste han ju sluta jobba.

I mitt stilla sinne tänker jag; Kan jag verkligen ersätta hans patienter i uppskattning över att han finns? Kommer han att kunna nöja sig med att bara vara hemma hos mig?

I mitt stilla sinne tänker jag att mina elever inte kommer att göra detsamma för mig. Jag är nog betydligt enklare att ersätta.......

Men så har jag dom bara i 3 år också. En del patienter har maken haft i 40 år!

I mitt stilla sinne tänker jag att det blir bra. En ny tid kommer.

Och jag är alltid redo för ett glas champagne!

 

Glöggens dag!

 Tänk så trevligt. Jag råkade se på ett instagram-inlägg idag, att det är glöggens dag. När jag cyklade hem efter arbetslagsmötet i minus 10 grader och beckmörker så såg jag fram emot att få värma lite glögg och tända ljus. Halleluja!

Maken berättade om fina isar och lät skridskor och ispiggar ligga kvar i hallen inför, förhoppningsvis, nya åkturer i helgen. Och jag bara älskar det här vintervädret. Minusgrader, rimfrost och hög, klar luft. Det är lätt att andas och allt är vackert. Natten är stjärnklar och månen hänger som en tunn skiva på himlavalvet. Man blir alldeles lycklig i själen! 

Även om inte mina elever märkte så mycket av den "lyckliga själen" i morse. Började dagen med mina mentorselever som skulle hålla i ett klassråd, och jag blev så irriterad. Det är ett fåtal pojkar som "håller hov" i min nuvarande klass. Dom tar plats och hörs och lägger an en tråkig ton och attityd. Andra elever har tröttnat på att försöka höras, då dom ofta blir förlöjligade eller suckade åt.  Det handlar om att klaga så mycket som möjligt, men inte inse sin egen del i det hela. Man tycker att skolan är tråkig, dålig och jobbig. Tanken att man själv är delaktig finns inte. Tanken att man faktiskt behöver vara delaktig för att det ska bli roligare, finns inte. Tanken att det kanske måste vara lite jobbigt att studera, finns inte. 

Jag kände mig grinig när jag gick mot slöjdlektionen. Och när jag så skulle hjälpa tre pojkar att starta igång knyppling och samtidigt två andra elever stod och tjatade på att jag måste hjälpa dom, då blev jag så less och höjde rösten och röt att dom måste faktiskt vänta på sin tur eller försöka själva istället för att stå och störa så jag inte kan hjälpa någon ordentligt.. En pojke frågade lite försiktigt; -Är du på dåligt humör? Du kanske borde byta jobb?  Så småningom lugnade jag mig lite och jag fick lov att le, när jag efter lektionen läste i loggböckerna och tre av eleverna skrivit; -Idag var vår lärare Barbro väldigt hjälpsam och glad. - Idag var Barbro snäll och jag fick så bra hjälp. -Idag gick det inte så bra för mig, men min snälla lärare hjälpte mig.

Jag vad ska man säga? Man får väl se det positivt att dom inte säger; -Vad glad du är idag. Som om det skulle vara en sällsynthet.....