Tårar...

Det blev en del tårar i lördags. Vi var många som snörvlade i kyrkan och under talen på middagen så blev både brud och brudgum rörda till tårar. 

Jag hade en tanke om att bruden-dottern skulle bryta ihop och gråta veckan efter bröllopet, när allt var över. Det som hon planerat för under två år.

Men den som bölade hela förmiddagen idag. Det var jag......

Inte alls av sorg, men jag fick någon slags mental och känslomässig krasch. Jag tittade på bilder, lyssnade på musiken och grät. Som synes på bilden här nedan gick det åt en del pappersnäsdukar under vigselakten. Fotograf Jona Granath.

Sen tog jag mig i kragen och satte igång att städa huset och tvätta lakan. Kunde ju inte sitta där och böla.

 Och för att ytterligare distrahera mig åkte jag till blomsteraffären och köpte hem lite fägring. Köpte också ett par vackra höst-buketter och åkte hem med till sönerna med familjer. Har liksom gjort tidräkning fram till bröllopet. Nu när det är över är det dags att bejaka hösten och ta itu med livspusslet i vardagen!  Kanske blir det fler tårar, men jag hoppas i så fall att de är av liknande anledning som under helgen. Glädjetårar eller känslotårar. Möjligen lite sorgetårar efter någon riktigt bra film också....

Magisk bröllopshelg!

Ibland känns det som att tiden rusar extra snabbt!!

Från fredagmorgon till söndaglunch känns det som tiden skenat!!

Förberedelser. Två systrar sida vid sida. Som ler och långhalm har dom följts åt i alla år. Det här med att den ena nu ska gifta sig. Det är stort!!

Frukost på bröllopsdagen. Sen fortsatte förmiddagen med förberedelser varvat med att dricka Mimosa!

Fast brudgummen föredrog whiskey. Det måste provknytas fluga många gånger innan det blir perfekt.

Frisören var på plats redan kl 08.00 och sen tog sminkningen vid. Lillasyster är näst intill en expert, och hon tog sig an både modern, systern och sig själv.

Leksands kyrka är stor, men idag var gästantalet corona-anpassat till 40 personer. I fjol, på bröllopet som sköts upp, var det bjudet drygt 100 gäster. En av gästerna som inte blev bjuden i år, min bror, brudens morbror. Han dök plötsligt upp ändå och satte sig vid pianot och spelade Make you feel my love som han lyckats få sonen att sjunga till.  Rysvarning på den!!

Så var det utgång genom Sabelhäck, Det var fotografering. Det var förflyttning till Tällberg där det först var brudskål och tårta vid Strandpaviljongen, därefter middagssittning med trerätters, tal, sång och lekar i  4 1/2 timme på Åkerblads hotell. Sedan vidtog festen på Strandpaviljongen, en fest som varade till solen gick upp. Full fart och värsta draget på dansgolvet med konfettikanoner, skrål, sång, skrik och tokdans. Lättklädda herrar som tillslut kastade sig nakna i Siljans kalla vatten. Men då hade undertecknad dragit sig tillbaka. Höll ändå ut till kl 3.

I förmiddags var det lugnt, tyst och stilla när städning och undanplockning vidtogs.

Och nu är vi tillbaka i Uppsala. Vi kan inte riktigt fatta att det är över nu. Det blev liksom som ett vakum. Man är uppfylld av känslor och minnen. Så rik på kärlek! Så glad för att det blev så lyckat, att brudparet var så nöjda och att dom är så lyckliga. I natt sover dom kvar i sviten på Åkerblads hotell. Imorgon är dom lediga, sen vidtar vardagen igen.

 

Förväntningar och nervositet......

Söndagen bjöd en skogsutflykt med äldste sonens familj. Vi plockade svamp och fikade. Alla tre barnen var med, sonen hade en potta hängde i ryggsäcken, minstingen fick dricka kall bröstmjölk och korgarna blev fyllda med Karl Johansvamp. Solen sken och jag fick en fästing.

På kvällen dök äldsta dottern upp med fantastiska dahlior från den egna trädgården!

På måndagen var det träff med yngsta barnbarnet när modern och farmodern turades om att göra lashlift och färga brynen inför stundande bröllop.

Det har varit hundpromenader och skönt umgänge hela veckan.

Även om så gott som all tid rört sig kring det stundande bröllopet. Det diskuteras färg på concealer och foundation, på  ögonskuggor och läpp-pennor, på rouge och high lighter. Det provas sminkningar och håruppsättningar. Det ordnas med manikyr och pedikyr. Det provas skor och bh:ar. Det gräms över väderlek och logistik kring allt. Det fixas festprogram och kartor till festlokal. Det är en stress utan dess like.

 Och jag lider med döttrar med pms och prestationsångest. Lider med brudens oro för om det ska bli bra väder, tillräckligt med alkohol, att alla gäster ska hålla sig friska och kunna delta, att folk ska ha roligt, att det inte ska dyka upp några finnar i ansiktet, att frisören ska göra ett bra jobb, liksom bröllopsfotografen. Osv, osv i all oändlighet.

I ögonblick av förtvivlan har hon utbrustit; -Jag längtar till allt är över! Och mitt modershjärta lider. Alla förväntningar om att det här ska bli "den bästa dagen i ditt liv". Var kommer det ifrån? Vad hjälper det att jag säger att hon inte har ansvar för att gästerna ska ha roligt. Att det är vars och ens ansvar att se till att det blir bra för brudparet, för det är deras dag! Att det oavsett vädret kommer bli det bästa bröllopet, det mest unika för att det är just deras! 

Men i stunder som NU, när jag hör hur döttrarna sitter uppe i badrummet och lägger sista handen vid sminkningen och jag hör hur dom nynnar på låtarna från bröllopets spellista och skrattar gott åt glow och contour, läppglans och nyfixade naglar. Då är min kärlek större än någonsin.

Oavsett vad och hur så kommer det här bli den bästa, bästa dagen. På lördag! 

Imorgon kväll ska jag handla och förbereda till middagen innan bröllopet för okänt antal människor, liksom frukosten på bröllopsdagen, också för okänt antal människor. Så nu djupandas jag och återkommer efter den stora, stora dagen!!

Skogspromenader är rena terapin!

Jag har just stigit upp från badet och nu sitter jag och slappar i soffan innan det är dags att ta itu med middagen.

Det doftar september-skog i hela huset. Dels av svamptorken som susar i hallen, fylld till brädden med bitar av KarlJohan-svamp. Dels av makens storkok på Aroniabär. En omgång sylt och en omgång marmelad.

 September är en härlig månad. Luften är lite kallare och lätt att andas, det känns friskt och det är fortfarande frodigt överallt i trädgårdar i parker och i skogar. Njutbart i flera bemärkelser.  Att gå i skogen idag fick mig att skingra tankarna som malt på i huvudet ända sedan kl 04:00 i morse. Tankar som inte gagnar något alls, men som bara ligger kvar på repeat. Vad hjälper det att maken säger att "du kan inte göra något åt saken". Det vet jag mycket väl, men det bryr sig inte tankarna om! Men som sagt, efter vistelsen i skogen så blev det lite lättare. Skogspromenader är rena terapin! 

Imorgon ska vi ut i skogen med äldste sonens familj och deras tre små barn. Då tänker jag att det mer blir en upptäcksfärd än svampletande. Och så viktigt picknick-fika förstås. På kvällen imorgon kommer äldsta dottern hit och stannar några dagar för "fin-lir-fix" inför bröllopet. Det innebär att jag gör ett litet uppehåll här några dagar. 

Nu är jag redo för att laga en kycklingpasta med KarlJohansvamp. vitt vin, salvia och en skvätt grädde!

Och medan jag lagar mat ska jag lyssna till de nysläppta Abba-låtarna på Spotify!!

Fåfängans dragningskraft......

 I våras beställde jag konsultation hos en läkare som ger injektioner och fillers. Jag ville bli av med min "arg-rynka" mellan ögonbrynen till dotterns bröllop. 

Så jag beställde tid, betalade dyra pengar och gick och sprutade. Tog samtidigt en injektion av fukt. En s k Profhilo. Det var sammantaget 3 olika behandlingstillfällen. Gick snabbt men var inte särskilt njutbart. Samtidigt som jag efteråt fick två rejäla blåmärken i ansiktet, nedanför mungiporna.  Sen väntade jag tålmodigt på att få se något resultat. Det enda resultat jag fick se, var de där blåmärkena.......

Idag hade jag bokat tid för att "reklamera" behandlingen.

Det jag fick veta var att jag "dragit nitlotten" I 90 % av fallen, så tar behandlingen Profhilo. Och vad gäller botox-behandlingen, så hade jag tydligen också otur. Ibland så hjälper inte en botox-spruta när man är 55+.

Otur var ordet (sa Bill). Dyrt var det också (sa Bull).  Men all kred till min läkare. Hon var såklart inte heller nöjd över resultatet. Idag kompenserade hon mig med en peeling med extra syra-bas. Som det sved! Efteråt fick jag en "kyl-mask" med extra fukt. Sen fick jag med mig krämer hem. Nu får vi se om det blir någon skillnad på mitt "dragspel" som hon kallade rynkorna på kinden......

När jag sa till henne att jag ångrade mitt ingrepp, ångrade att jag inte bara kan acceptera ålderns intåg så sa hon; -Måste man verkligen det?  Hon hade själv börjat med injektioner när hon hade svårt att acceptera sitt åldrande ansikte. Hon är 2 år yngre än jag, och helt slät..... Men så här efteråt tänker jag att pengarna jag la ut (på något som ändå inte hjälpte) skulle räckt till något roligare. T ex en träningsresa.

Men nu är det som det är.

Och det är fredag, vilket känns riktigt bra!

Maken hade varit ute och träningscyklat medan jag "fåfängat mig". Det håller en ung på annat sätt! Vi satt i alla fall ute och drack cava. Visserligen med infravärme och fleecefiltar, men i alla fall......

From little seeds grow mighty trees

 Tänk så olika förutsättningar olika barn får i livet! Det slår mig särskilt under varje utvecklingssamtalsperiod.  Man kommer eleverna närmare just då.  27-30 elever i varje klass och lika många olika typer av människor, hemförhållanden och sätt att leva på.  

Bland eleverna är det dom säkra, dom osäkra, dom barnsliga, dom mer mogna, dom ansvarstagande och dom som inte bryr sig alls, dom som är glada och fulla av energi, dom som är så trötta att dom faller ihop över bänken,  dom kaxiga och dom som knappt vågar se en i ögonen.

Bland föräldrarna är det dom som till fullo ger ansvaret till sina barn, det är dom som är överbeskyddande, eller dom som tycker att det mesta hänger på skolan, dom som vill lägga sig i det mesta och dom som inte orkar för att dom har nog av sina egna bekymmer, det är dom som intresserar sig för sina barns kunskapsutveckling och dom som tycker att det är viktigast att barnen har det bra socialt, dom som är tillbakadragna och försiktiga och knappt vågar ifrågasätta och så det motsatta, dom som går på och kräver.

Det är tur att man har lite livserfarenhet i bagaget när man ska möta och samtala med alla dessa olika människor. Det är också skönt att man haft egna barn som man följt genom skolåren och kan relatera till. 

Att bry sig om varje individ tror jag är viktigt. Och i den bästa av världar önskar man att varje barn fick samma möjlighet att växa från frö till träd. Både som människa och i sin utbildning.

Nu är det en del efterarbete kvar, men sen dröjer det tack och lov ett halvår innan nästa samtalsperiod, och då är det den allra sista i mitt liv som lärare! Det tycker jag känns skönt! 

Jag ska hålla mig tipp topp!

Hjälp mig idag att sakta in och möta höstens första dag. Låt mig minnas sommarens skratt året runt. Gör mig öppen för kallare vindar, röda löv och tända ljus. Låt mig leva tillsammans med naturens årstider. (Sofia Sievertsdotter)

Jag kan inte direkt säga att jag "saktat in" då dagen bestått av lektioner på förmiddagen och efter lunch fyra timmar av utvecklingssamtal. Är ganska trött på min egen röst som mal på och mal på om samma sak om och om igen. Imorgon blir det samma visa. Lektioner på förmiddagen och samtal på eftermiddagen.

Desto skönare var det att ta en riktig långpromenad efter middagen. Det var faktiskt ganska mörkt när jag kom hem. Solen går ner redan 19.50.

Så här höstens första dag har jag startat med vitaminer och mineraler och kost-tillskott. Även om jag inte slutar med kött, fisk, smör, socker och vin så kan man tillsätta sådant som gör gott för hälsan! Dessutom pressade jag en citron och rev ingefära till en shot i morse. Det är många elever sjuka på skolan, och jag är livrädd för att dra på mig något nu när det bara är en och en halv vecka till dottern ska stå brud.

Här ska allt motas och jag ska hålla mig tipp topp!!

Tankens kraft!!