När blev jag felprogrammerad??

Igår fick jag en trevlig överraskning. Mina arbetskamrater skickade en bukett vår-injektion med bud! Milda aprikosa färger i olika höjd med fluff, passade min sinnesstämning utmärkt!

Jag hade bestämt mig för att försöka hålla mig vaken på eftermiddagen, hade redan sovit tre timmar på förmiddagen. Inte orkade jag läsa, ingen lust att handarbeta eller se på någon film.  Men se då plockade jag fram kortleken och satte mig vid köksbordet och la patiens, dom två varianter jag lärde mig som barn hos min moster Inga i Sannerby. Det blev nästan som en nostalgitripp och höll mig -om inte på benen- så i alla falla vaken!

Imorse när jag vaknade efter 10 timmars skönhetssömn så tyckte jag att jag kände mig ganska pigg ändå. Maken dukade frukost och tänk vilken lycka när jag bet i den rostade mackan. Jag kände smaken av apelsin- och citronmarmeladen! Smaken av citrus och socker!! Inte bara den halkiga konsistensen och de torra, smuliga brödet som jag tuggat i mig under 10 dagar tillbaka. Jag blev så lycklig! OCH när jag tvättade händerna, så kände jag hur tvålen doftade. Lycka igen!

Därför bestämde jag mig mitt på dagen för att brygga mig en kopp kaffe. Jag värmde mjölk och fyllde på med nymalet, nybryggt kaffe, i precis de proportioner jag brukar. Satte mig tillrätta och drog in den goda doften och så sippade jag försiktigt på den heta drycken. BLÄ! För att i nästa sekund spotta ut det igen! Det smakade vedervärdigt! Skit, lervatten, bensin, vad vet jag inte. Men definitivt inte kaffe!!

Men hoppfullheten dog inte med det, för jag plockade fram lite garn och halv-lade mig i soffan och startade upp ett nytt projekt. Jag hade kraft att hålla mig vaken och jag hade fått tillbaka handarbetslusten. 

Maken satte sig att titta på Sirius fotbollspremiär och jag gav honom lite nötter och ett glas vin medan jag plockade fram det som skulle bli middag. Jag älskar ju att ha ett glas vin bredvid mig när jag lagar mat, så jag hällde upp ett till mig med. Det doftade som det brukar (vårt "husets vita" Chateau Ste Michelle). Jag tog en försiktigt sipp och lät det dansa runt i munnen. För att sekunden efter spotta ut det rakt ner i vasken! Var tvungen att fråga maken om det blivit dåligt, men han sa att det smakade precis som vanligt.

När blev jag felprogrammerad??

Förhoppningsvis är jag ändå påväg åt rätt håll nu när smak, lukt och ändå lite livskraft återvänt. Jag ser fram emot en ny vecka med försiktig optimism!

 

Kort inlägg

 Man kan beskriva väder på många olika sätt. Idag har det varit ett riktigt Aprilväder, dvs omväxlande med snö, hagel, regn, blåst närapå stormbyar och så plötsligt solglimtar.  Jag har legat och iakttagit från min liggande position i soffan.  

En riktigt bra väderbeskrivning hade Fröken Frida på ett instagraminlägg idag! Hon skrev; Vaknar till piskande snöstorm som efterapar pärlsocker på rymmen från en hushållsassistent.

Det är en fredag utan fredagsfeeling. Det känns som jag satts på paus och tänker inte knäppa på mig själv förrän krafterna återvänder.

Tjo faderittan och champagne (I wish)

 När jag från min halvdvala emellanåt kikar upp så är detta lilla hundhuvud precis så nära som det verkar. Med tanke på hennes andedräkt så är jag precis då inte så ledsen över att jag tappat luktsinnet. Hon har parkerat ihoprullad mot mitt bröst med huvudet på min arm och så har vi legat idag. Jo, hon har egentligen flyttat, men dottern och vovven kom hit idag eftersom det skulle vara hantverkare i lägenheten. Det blev ett tröstande sällskap!

För nu har jag legat i sju dagar. En hel vecka som bara försvunnit som i ett töcken. Det blev plötsligt en vardag; att stiga upp vid 8-8.30, få i sig en kopp te och sen förflytta sig till soffan under en filt. Jag har varit behjälplig med middag vid 18-tiden, fått i mig lite grann, lagt mig framför teven och "sett" vad som helst för att hålla mig vaken till kl 21. Någon form av rutin måste man ju ändå ha.

Så fort jag förflyttar mig så blir jag yr och snurrig och jag får ta stöd eller sätta mig ned. Och då pratar vi inget  "Tjo faderittan-snurr" som att man druckit några glas champagne och ska slå klackarna i taket...

Men sådana tider ska väl komma så småningom hoppas jag. Tills dess får jag nöja mig med att slötitta på Bonde söker fru......

Pensionärsvarning....

 Ikväll hade sonen lagt ut en totalkrossad spegel på Insta-story, med en kommentar om huruvida det var yngste sonen eller han själv som skulle få 7 års olycka.

Det var då jag fick uppenbarelsen!

Det är skatjävlarnas fel att vi drabbats av Covid-19!!

Jag skrev ju här på bloggen om hur vi fick bekämpa skat-bo i vår stora rönn längst ner i trädgården. Det blev inte mindre än fem stycken skatbon innan dom förstod vinken. Rönnen är sig inte ens riktigt lik, eftersom maken fick gå lös med såg på särskilt täta grenar. Jag skrev ju om min oro att det faktiskt kunde betyda olycka, att mota bort skator från trädgården. Nu är det väl så gott som bekräftat??!!

För övrigt vaknade jag utan en tryckande huvudvärk i morse. Det kändes så skönt att jag var tvungen att ta en lång varmdusch och sen skala morötter och färskpressa jos till frukost.

När jag fått i mig en kopp jos och en mugg te så var jag färdig för viloläge igen. Totalt utpumpad efter dessa ansträngande aktiviteter......

Det och att jag nu sitter och slötittar på Goväll känns lite av pensionärsvarning . Det är väl inte såhär fortsättningen av livet ska bli.......??

Ior och Tiger

När glaset är halvtomt, tåget redan gått och inget annat heller går riktigt din väg, är det inte fel att påminna sig om att det -nästan- alltid kunde varit värre. Du har ju åtminstone inte drabbats av någon naturkatastrof.

Jag är väl inte direkt någon muntergök i skrivandets stund. Febern har stigit, huvudvärken håller i sig, jag är lätt illamående o saknar både smak och lukt. Jag har sovit bort i princip hela dagen.

Beklagade mig kanske en liten smula för maken i morse.

Men vad hade jag för det.....

När jag sa; -Usch så tråkigt att hela påskhelgen bara försvann i ett töcken.

Då kontrade han med; -Ja men tänk så bra att vi passar på att vara sjuka när det är helgdagar, då behöver man inte vara borta så mycket från jobbet.

När jag flyttade mig från sängen till soffan för att få någon slags skillnad på dag och natt, samtidigt som jag grymtade över att mina krafter inte räcker till något annat än att ligga och tomglo. Då tog han en promenad. Han sa;  jag måste röra på mig annars blir jag tokig.

När jag försökte få någon timme att gå satte jag på avsnitt 37, säsong 6 av den australiensiska serien om fårfarmarna på landsbygden. Relations-serie av det snällare slaget.

Maken tittade på Vetenskapens värld, och lyssnade på någon podd om kvinnliga flygpionjärer.

Det är lite som att jag är Ior och maken är Tiger.....

 

När lammsteken pekar finger åt en....

 Den här påskhelgen ska jag förtränga, den är inte värd att minnas. Det är nu fjärde dagen jag tillbringar i halvdvala, under en filt. Visserligen flankerad av påsk-haren och lilla vovven, men så värst mycket påsk-känsla har inte infunnit sig. Med huvudvärken från helvetet, hosta, febergräns, matt- och orkeslös och allt mitt lukt och smaksinne har försvunnit. Jag känner absolut ingenting. Möjligen smått illamående och dålig aptit. Jag har gjort mina lovar till kylskåpet som var rejält välfyllt lagom till påsk. Där var en stor lammstek, flera förpackningar sill att lägga in, många flaskor rosé-bubbel som väntades på att korkas upp. Ostar, prinskorvar och lax. Jag vet inte om jag feberyrat, men jag inbillade mig att lamm-steken pekade finger åt mig från sin kylskåpshylla.

Vem var jag att vara så övermodig och tro att jag skulle klara mig från smittan? För det gjorde jag nu inte. Fick provsvar i morse. Jag är positiv i Covid-19. Hur nu de kan kallas positivt.

Så det blir till att fortsätta tillbringa tid under filten. Och fr om ikväll får jag inte längre sällskap av lilla vovven. Ikväll flyttar dottern och lilla vovven ut på allvar, och ihop med pojkvännen. Tills nu har hennes kläder och grejer hängt kvar, under Borås-tiden, men nu ekar rummet snart tomt. Och eftersom jag i mitt mående och sinnesstämning är lite extra skör just nu, så känns det faktiskt väldigt, väldigt sorgligt. Nu är definitivt "barn-perioden" i mitt liv över. Vart tog alla år vägen??

Firande med förhinder

Vad är det för en dag? Vad är det för en dag? Jo det är ingen vanlig dag, för det är Ingrid och Halshos födelsedag, Hurra, Hurra, Hurra!

Det här var förstås några år sedan, men en riktigt vårfin bild är det!

Den här bilden togs i somras, på vår gemensamma semestervecka i Ramundsberget.

Så mycket glädje som dessa två människor gett mig genom åren. Dottern har jag ju levt med i 26 år, pojkvännen har jag känt i snart 6 år. 

I morse fick dom uppvaktning på sängkanten!

Sen var det meningen att vi skulle haft familjemiddag med premiärgrill.

Det var bara det att i natt har maken legat och hostat sig igenom så gott som varenda minut. T om så pass att han ringde återbud till jobbet i morse, och det hör inte till vanligheterna. 

Själv kände jag mig "pollensnuvig", men vid frukosten hävdades att jag lät förkyld på rösten. Sen började jag känna att jag fick lite ont i halsen och hade huvudvärk. 

Det var bara att ställa in och ringa återbud till middagsgästerna. 

Jag plockade bort iläggs-skivorna på bordet och dukade om.

Det blev en mindre middag för fyra.

Jag tyckte faktiskt inte ens att maten smakade särskilt gott.

Nu har vi fått tid för Covid-test på påskaftons förmiddag.

Vi får väl se hur detta artar sig......

Det bidde ett födelsedagsfirande med förhinder!