Kram - Det kommer bli bra!

7-åringen, han som blir mer och mer självständig. Han som på nolltid lärt sig simma, åka hockyrör, spela innebandy, dribbla en fotboll, läsa enklare texter, spela schack och tv-spel, klättra högt och cykla fort. Han som grimaserar och torkar bort pussarna farmor ger på kinden. 

Så plötsligt släpper han allt och kastar sig i om mina ben och ger mig den bamsekramen!!

Så har vi 5-åringen här hemma som kommer från förskolan och sätter på Lalehs

 Det kommer bli bra och står och sjunger hela texten med klar och tydlig barnstämma.

Det är väl klart att det kommer att bli bra med så mycket kärlek och hoppfullhet!!

 

Det lilla ljus jag har....

                                                 

.... det ska få lysa klart! Idag skulle fina pappa Arne fyllt 100 år. Och vi skulle haft det där kalaset. Istället blev det ett enkelt ljus vid minneslunden. Den lilla lågan syntes inte så tydligt i dagsljuset, men nu när mörkret sänkt sig, så speglar den sig i vattenytan och lyser för dig pappa. Du är i mina tankar idag. Och även i mina syskons. Min äldste bror ringde och dom skulle ha en "födelsedagsmiddag" tillsammans med sina döttrar. Kalaset skjuter vi upp till sommaren. Men du vet väl redan allt, där du sitter uppe i din himmel och kikar ner på oss ?!!

Och det är som om himlens änglar lagt ner sina vita fluff-moln på slånbärsbuskarna, och solen skiner i kapp med humöret och allt är glittervackert och underbart.

Och varm i hjärtat blev jag också av barnbarnens framsteg på skridskoisen!! Förra veckan var 5-åringen osäker och rädd där han krampaktigt höll farfar i ena handen och pappa i den andra när han tog sina första skär på isen. Idag SPRANG han med kusinerna på isen. Vilken lycka! Det ramlades, restes och åktes. Ramlades, restes och åktes. Ingen hade ont i fötterna eller frös. I nästan två timmar pågick isdansen och det var en fröjd att få ta del av detta!

Sen måste jag säga att det var en fröjd att värma sig i bastun och efteråt dricka en kall öl! 

Jag skålar för pappa, och jag hoppas att han från sin änglahimmel såg sina barnbarnsbarn åka skridskor!

Det hade han tyckt vara roligt. Jag kan riktigt höra honom skratta!!

Låt tilliten bära mig utan hänsyn till tvivel och oro!

En bukett med vår. Ranunklar, fransiga tulpaner och doftande ginst! Jag borde nog blivit florist!

 Idag har vi firat äldsta barnbarnet som fyller 7 år. (Hur nu det gick till, var det inte alldeles nyss han föddes?!!)

Det var spännande att få besöka deras "nya" hus, dvs det tillfälliga boende som de hyr fram till augusti, då förhoppningsvis, det egna huset ska vara färdigrenoverat.

Och när mina tankar far iväg till mina vuxna barns vardagar och liv och jag funderar över hur dom ska få livspusslena att gå ihop, då behöver jag ord som dessa;

"Att leva i rädsla är att leva med hämmad potential. Att oroa sig är att ge bort kraft. Att döma rädslan, leder till att den växer sig än starkare. Motsatsen till rädsla är tillit. Tillit är att agera trots rädslan och lita på att livet kommer att bjuda in till en ny dag.

En dag i taget kan vi ta oron i ena handen och tilliten  den andra. Gå mot rädslor som hindrar oss att flyga och kasta oss ut i livets famn. Vi kan placera tvivlet i en ask och istället snickra på våra drömmar. Vi kan bygga mod och låta självförtroendet välja riktning.

Låt tilliten bära mig utan hänsyn till tvivel och oro."

Sofia Sievertsdotters ord. 

Fredag!

Ännu en vecka har passerat och tack och lov terminens utvecklingssamtal avklarade! Visserligen är det en hel del efterarbete att ta itu med nästa vecka. Men nu, NU, tar vi först helg och njuter ledighet!

Sonen lagade en italienk Salciccia-pasta och bjöd ett Nebbiolo-vin därtill, så jag måste säga att det där med inneboende är helt ok!! Nu har vi pausat "På spåret" medan föräldrarna lägger barnen och sen blir det till att bänka sig framför teven. 

Det blev inget skrivet igår. Jag var utmattad efter natten, då jag legat vaken och chattat med dottern som reste från Borås till Uppsala med en sjuk hund. Pojkvännen satte sig i bilen och reste ner på eftermiddagen, tog en hamburgare i Borås och så vände direkt tillbaka. Fick en fortkörningsbot i Jönköping  men anlände vid halvfyratiden till Uppsala.  Sov några timmar och begav sig till veterinären. Det kändes och klämdes och det togs blodprov (då dottern svimmade och för ett tag var det fyra personal som hade fokus på henne istället för på hunden.....) Man har nu skickat remiss till Ultuna för en röntgen. Det lutar åt att det är en cysta på äggstockarna, som förmodligen kräver operation. Vilket inte täcks av försäkringen. Stackars lilla vovven äter inte, dricker inte och har svårt att gå och svårt att kissa. Men inte blev det någon akut-tid idag, så nu antar jag att det dröjer till på måndag. Bara att hålla tummarna för att det går att åtgärda så smärtfritt som möjligt.

Ska slå ifrån mig oron nu när barnen är lagda och På spåret väntar! 

Lite trött och en smula orolig!

 Alltså hur kul är det här.....??

Har hela eftermiddagen suttit och haft utvecklingssamtal via Teams. Eleverna har varit på plats i klassrummet, och föräldrarna hemifrån. Man har fått se tapeter, sovrum, fejkade bakgrunder på alper eller sandstränder och en förälder satt så nära kameran på datorn att jag såg rakt in i hennes uppförstorade näsborrar..... Dessutom ser man sig själv, i allra vackraste februariskrud, glåmig och blek......

7 samtal på raken och jag var lagom hes när jag cyklade hem, men tack och lov så hade sonen gjort i ordning middagen, så den var bara att plocka ur ugnen. Och det fick bli ett glas rött till, det behövde jag efter samtalen, skyllde jag på när maken sa; -Vin ikväll igen?!  Men då kontrade han med att han i princip har utvecklingssamtal flera gånger om dagen varje dag, när han t ex måste berätta för en patient om en behandling som kanske kommer att kosta 40 000 kronor. Och då kontrade sonhustrun med att hon hade minst lika jobbiga samtal med sina klienter (hon är socialtjänsteman) när hon måste avslå en dylik behandling, för att det bara får kosta 20 000 kronor.

Och visst är det väl så, att vi alla har mer eller mindre ansträngande arbetsuppgifter, olika verkligheter att ta i tu med på våra respektive arbeten. Just utvecklingssamtal och möten hör inte till mina favoritarbetsuppgifter. I morgon har jag andra halvan av klassen. 

Sen är det även en annan händelse som gnager i mig. Lilla älsklingsvovven som bor hos dottern i Borås har betett sig jättekonstigt ända sedan igår morse. Hon verkar ha ont i nedre delen av magen. Hon kan inte vara still och komma till ro, hon varken äter eller dricker, och igår morse sprang hon in i duschen när dottern stod där. Hon som avskyr allt som är blött. Så nu är akut-tid hos veterinären bokad i morgon förmiddag. I Uppsala. Pojkvännen har kört ner och hämtat dom, nu är dom på väg tillbaka, och beräknar vara framme vid halvfyra tiden i morgon bitti.

På det behövde jag terapi, så jag ägnade en del av kvällen åt att baka småkakor och en äppelpaj. Bakning lugnar oroliga nerver. Sen får vi se om det räcker för hela natten.......

I en röd liten stuga...

 .... fast det här är egentligen ett fyrstjärnigt hotell. På Dala-vis blir det flera röda stugor i klunga och på samma gård en större röd stuga. Detta är en bild på Åkerblads hotell, beläget i Tällberg, där jag nyss bokat fyra rum för två nätter. I september. Det gäller att vara ute i tid. Vi hoppas att vi ska få gå på bröllop då. I fjol började vi boka rum i mars-april för ett bröllopsdatum i slutet av augusti, och då fick vi söka runt på flera hotell för att hitta. Nu har vi bokat det som ligger ganska nära festlokalen. Och så håller vi tummarna för att bröllopet kan bli av den här gången.  

I fjol trodde man ju inte det var möjligt att pandemi-eländet skulle dra ut så på tiden och göra så mycket olika evenemang omöjliga. Nu känner man skepsis till det mesta med framförhållning. Man suckar lite uppgivet och tänker; vi får se.

Men hoppas gör vi! Och planerar gör jag. Jag håller t ex redan på att fundera över vad jag ska ha på mig, och så håller jag på att fila på en sångtext till brudparet. 

Och det där uttrycket som lyder; ta inte ut något i förskott, för du blir bara besviken. Om det tycker jag inte, för det stämmer inte alls, ta ut i förskott, för då har du ju roligt åtminstone en gång! I bästa fall två!

Godnatt

Torra ögon, vabruari och snökristaller

 Det följer ju med en del oönskat med åldern kan man lugnt påstå. T ex rinnande ögon, särskilt i vind och kyla! Och samtidigt känns ögonen torrare. Hur går det ihop?

Min trevliga och duktiga optiker förklarade det för mig idag, när jag var på en kontroll, och så fick jag ett tips. Ögonvätskan är tunnare och består inte längre av den olja som produceras under ögonlocken. För att hjälpa till och få en mer oljig ögonvätska, ska man varje kväll massera på ögonlocken. Sätta fingrarna emot de undre ögonlocken och liksom trycka och krama dem uppåt, flera gånger. Samma sak med de övre, fast åt andra hållet. Då ska de körtlar som producerar oljan bli aktiverade. Det känns värt att prova i alla fall.  

Och idag har vi trätt in i "vabruari". Sonhustrun hann precis komma hem efter lämning på förskolan, sätta sig och börja arbeta vid datorn, så ringde en förskolefröken och sa att den yngsta pojken var snuvig och behövde hämtas....

Alltså hallå! Det är minus 10 grader utomhus. Alla blir snuviga!!! Nu har det väl ändå gått hysteri i detta med covid-rädslan?! 

Men, hon fick hämta pojken och han kom hem och har lekt för fullt hela dagen. Frisk som en nötkärna och inte det minsta snuvig. Men nu måste han ändå vara hemma till åtminstone på torsdag. Galet, tänker jag, fast jag inte behöver bry mig.

Bättre då att tänka på vinterns vackra sceneri på min skidfärd idag. Snökristallerna fortsätter gnistra. Det är vitt och blått i flödande solljus, många minusgrader och fantastiskt vackert vart man vänder sig. Bara att njuta!!