Med döttrar i huset går det inte en dag utan att ngn kroppsdel diskuteras! Varför är det så?! Utseendefixeringen har blivit värre sedan jag själv var ung. Idag exponeras alla ständigt. Med mobilkameran tar man kort överallt hela tiden, och det gäller att se bra ut. Visst höll vi väl också på och gjorde till oss inför kameran ibland, men eftersom man bara hade 24 eller 36 bilder på en rulle som man fick vänta på en dryg vecka för att få se, så var det inte alls på samma sätt. Möjligen någon gång kunde man tränga ihop sej med en kompis i en sådan där fotoautomat där man kunde ta passfoton. Och nog hade jag också komplex för min kropp, det har väl de flesta tjejer, men det gick aldrig så långt som till självsvält (lååångt därifrån) eller något annat skadligt beteende. (Om man bortser ifrån att jag plockade ögonbrynen så kraftigt med en dålig pincett att jag nöp små blodiga sår i huden, eller att jag blonderade håret så att det blev helt kritvitt och när jag skulle färga utväxten blev det en orange nyans i hårbotten...) Tack och lov har det inte gått så långt som till självskadebeteende hos mina egna döttrar, dom har en ganska sund inställning. Tränar regelbundet och tänker på vad dom stoppar i sej på ett bra sätt. Däremot pratar den yngsta om att hon absolut ska "fixa sina läppar" och jag kvider. Så vansinnigt fult (som jag tycker att det är) med dessa "anknäbbsläppar" som står rakt ut.
Men vad hjälper det att ens mamma säjer; -När du blir vuxen och tittar tillbaka på gamla fotografier från den här tiden kommer du att inse hur vacker du är! Dom måste själva gå igenom och uppleva ! Har något av det man säjer och gör gått in hos dom så kanske dom säjer samma sak till sina egna barn en gång i framtiden.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar