Minns 22 juli 2011

”Jag vet när gårdagen för ett ögonblick bröts, det finns exakta dokument. Det var klockan nio noll tre, och radion var på, med strömavbrott i Sydsverige, där västvinden först slog till, och attentat i Tel Aviv, där människor ströddes ut över gatan. Det kan hända igen, man blir beroende av att döda. I morgon väntas vädret klarna på många håll, och det finns ansikten, vana vid att blunda, som lyckas klamra sig fast vid solen. Men något är oåterkalleligt förbi. Här. I Orienten. Och överallt där verkligheten slår igenom.” (Peter Björkman)

Förra året den här dagen var flickorna och jag på Öland, vi hade rest runt på fantastiska ställen och var på vandrarhemmet på kvällen för att laga mat och äta, när plötsligt alla människor (det var fullbelagt) samlades framför teveapparaten i samlingsrummet och hemska scener spelades upp för våra ögon. Jag minns hur det blev alldeles tyst bland alla oss som stod där; förstummade, förvånade, förskräckta mitt i det somriga semesterparadiset.
Några veckor senare var vi i den lilla norska staden Levnnger, norr om Trondheim, för att besöka goda vänner. Där bevittnade vi ett begravningsfölje genom staden, en av ungdomarna som den 22/7 blivit dödad på Utöya, kom från den här staden. Uppslutningen var enorm.
Sådana här ögonblick/datum som för alltid präntas in i  våra minnen som mörka, svarta hål. Låt oss få tro att det inte blir flera datum av detta slag!

I min egen lilla oskylda tillvaro sitter jag och väntar hem maken,  vi ska bege oss på kantarelljakt!