En vanlig onsdag i oktober

 En vanlig onsdag i oktober. 

Började min morgon med några elevsamtal. Att tala om för elev att han nog måste duscha och byta kläder lite oftare. Att bekräfta för en annan elev att hans framgångar och ansträngningar för att sikta mot ett högre idrottsbetyg faktiskt verkar lyckas.

Att möta klassen och få lov att stampa med foten och hytta med näven när ord som bög och kuk flyger över klassrummet.

Att senare på eftermiddagen få besök av fyra flickor som kom och berättade om hormonstinna pojkar. Som berättade om obekväma blickar och kränkande kommentarer. Om pojkar som kliver innanför bekvämlighetszonen. Om pojkar som uttrycker sig plumpt och oförskämt. Om pojkar som skrattar och "skojar" på fel sätt utan en tanke på att det sårar.

Att ha en lektion där det plötsligt kliver in tre killar som uppträder hotfullt och kränkande mot en elev i gruppen. Och som när jag motar ut dom, inte alls skäms och är ångerfulla utan fräser åt mig; -Du rör mig inte. Men jag höll i en tygrulle som jag använde som ett utmotningsverktyg, nästan som ett vapen!

Att sitta i möte och prata elever och inse hur många som just i detta nu är otrygga och ledsna. Elever som har ångest varje morgon för att gå till skolan. 

Det händer mycket under en dag i skolans värld.

Därför var det väldigt skönt att komma hem. Dottern och pojkvännen -som överraskande dök upp från Borås i går- hade tappat upp ett bad. Lilla vovven som kom och gläfste och viftade på svansen. Maken som stod och stekt lammfärsbiffar och gjorde rotfruktsgratäng. 

Det blev en lång, mysig middag med prat och skratt. Som gjort för att glömma dagens drabbningar och bara koppla av!

Hur kunde det plötsligt bli så mörkt?

Jag vaknade till för att gå på toaletten i natt. Kändes det som. Trodde jag.

När jag kom tillbaka till sängen gick maken upp och jag fattade ingenting. 

Det visade sig att klockan var 6.

Utanför fönstret var det mörkt.

Hur kunde det plötsligt bli så mörkt?

När jag cyklade hem från jobbet vid halvsex så var det nästan lika mörkt, OCH det tokregnade.

Nu gäller det att hitta ljusglimtar.

Stulen text

 Stulen text, men jag tog den till mitt hjärta direkt när jag läste den i morse på Fröken Fridas Instagramkonto. Fotot togs på Söders höjder för 2 år sedan.

God morgon till doften av falnande gröda.

Av ångande åker och nalkande höst.

God morgon till vila och trädkronor röda

God morgon till allt som ges plats i ditt bröst.

Kanelbullens dag

Det bidde ett par vantar, det som jag startade sticka i går eftermiddag. Nu har jag precis varit till brevlådan och postat iväg dom till barnbarnet som har namnsdag på tisdag. Hoppas postnord sköter sig så att dom kommer fram i tid!

Det är roligt att överraska, kanske särskilt när det inte förväntas av en. Jag ska skicka ett till namnsdagsbrev den här veckan. Imorgon ska jag ner på stan för att hitta något att stoppa i det. 

För nu har jag bestämt mig för att vara frisk. Nej, jag har inte slutat snora och jag är fortfarande en smula tjock-skallig, men kanske behöver jag bara komma ut i friska luften och röra på mig. Det känns som jag bara växlat mellan att sitta och ligga de senaste 9 dagarna. Nu börjar ryggen säga ifrån, så nu får det  vara nog!

Och visst har jag ätit kanelbullar! Maken bakade sina specialare, efter Roy Fares recept, och på eftermiddagen tände vi ljus och njöt av nybakade, varma bullar och starkt kaffe med mjölk, allt medan regnet strilade mot köksfönstret!

Hur gick det till?

 Hur gick det till? Att jag nästan började låta som min gamla mamma?!! 

Dock, hejdade jag mig i sista stund och kände mig skamset påkommen.  Av ingen annan än mig själv!

För jag minns mycket väl hur irriterad jag blev när mamma gång på gång sa; -Jag förstår inte hur ni orkar! Ni håller ju på jämt. Hur ORKAR ni?

Jo visst var man i farten hela tiden. Med fyra barn och alla deras aktiviteter. Med jobb, hem och så egna fritidsaktiviteter. Visst höll man på. Men det hade ju mamma och pappa också gjort när dom var i samma situation.

Och idag, när sonen och äldsta barnbarnet tittade förbi efter en fotbollscup för att låna kofot och slägga, eftersom dom nu fått tillträde till sitt nyinköpta renoveringsobjekt till hus. Dom skulle hem och slänga i sig lunch och sen dra till Upplands Väsby för att köpa ngt dom sett på Blocket och sen åka till huset och börja riva. Och dränera. Och totalrenovera. På fyra månader. Samtidigt som två heltidsjobb på pendelavstånd ska skötas. Och två barn.

Det var då jag NÄSTAN sa de förbjudna orden. Men tack och lov så blev det ett; Lycka till, istället.

För vad gagnar ett: Hur orkar ni?

Det är ju bara min egen oro som finns i dom orden. En oro som bottnar i kärlek och omtanke. Men som inte fyller någon funktion i att komma till uttryck på det sättet

. Jag får stötta på andra sätt, det vet jag.

Och kanske är det jag själv som är lite trött! 

Jag vill helst sitta under korkeken...., jag menar, jag vill helst sitta vid köksbordet och sticka.

Kan vi bestämma det?!

Varje dag skördar jag en skål tomater. Gläds åt att den milda temperaturen håller i sig och att solen tittar fram då och då, så att så många som möjligt hinner mogna innan frosten kommer. Dom är så goda! Smakar mycket!

Och tack och lov för mina smaklökar! Förra helgen var dom tillfälligt helt borta, och jösses så tråkigt det är att äta när inget smakar något! 

Ikväll ska jag laga heta vitlöksräkor med pasta och dricka vitt vin. Kanske läge att fira?!  Fick svar på testet redan idag, och jag hade inte Covid-19. Maken blev nog mest glad, för han hade inte gillat att vara hemma från jobbet en hel vecka. Själv blev jag väl varken glad eller besviken. Å ena sidan hade det väl varit bra att haft skiten, men å andra sidan så kan jag gå tillbaka till jobbet tidigare.

Fast jag behöver bli av med huvudvärken och nästäppan först, det verkar vara segt och långdraget, elva dagar nu.

Men kanske behöver jag bara helgen på mig för att bli av med eländet. 

Vi bestämmer det. 

För jag har visserligen inte haft långtråkigt. Har plöjt igenom alla fyra säsonger av Weissensee, på Svt Play. Har lyssnat på klimakteriepodden, framgångspodden och Kammebornias stickpodd. Har verkligen vilat och sovit 10-11 timmar per natt och även en stund mitt på dagen. Och så har jag virkat färdigt på septembers projekt med nya grytlappar.

Men som jag längtar att få röra mig!! Ta långa promenader, cykla och börja gå på vattengympan igen.

Kan vi bestämma det kroppen? Du får två dagar på dig att bli helt frisk!!

 

Vänta och se!

Ett tag förbannade jag den dag jag planterade frön av Japansk lykta i trädgården. Den visade sig nämligen ha en enorm livskraft och den kom upp precis överallt! Även inne hos grannen. Men med idogt arbete och flit så är jag där och drar upp varenda liten reva som dyker upp i rabatten och nu har jag ett ställe, längst bort i ett hörn av trädgården där den får växa och sprida ut sig, och där pryder den sin plats med den äran!  Idag plockade jag in ett fång, för att få in en liten färgklick.

Idag var också första gången jag var ute och cyklade på nästan en vecka. Jag skulle på provtagning för covid-19. Jag hade bokat tid, kl 11, men när jag kom dit fem minuter i, så var det minst 10 personer före mig i kö, på mitt provtagningsställe. En visir- och munskyddssäkrad sköterska gick runt och tog personuppgifter och sen var det bara att vänta. Det tog en dryg halvtimme innan det var min tur. Två sjukskötare tog emot och förklarade hur det skulle gå till. En topsning i näsa och en i svalg. Inte särskilt behagligt, men snabbt överstökat. 

Innan jag gick på sjukskrivning, hade jag skrivit en ny placeringslista för min klass. Hann aldrig visa den. Nu har tre elever i klassen skrivit till mig i Teams-chatten för att få veta vem dom har blivit placerad bredvid. Jag svarade dom; Vänta och se, vänta och se.

Samma lika gäller nu för mig, angående svaret på testet. Har jag corona eller inte?

Vänta och se, vänta och se.