Klockan börjar närma sig ett och jag borde gå och sova. Ska skjutsa maken till jobbet imorgon bitti klockan 07.00. Det är mitt jobb nu när jag fortfarande har ledigt! '
I morse skjutsade jag honom till Akademiska sjukhuset för en ny röntgen. Nyckelbenet har lagt sig i en rätt ok position, det lutar åt att han slipper operation, men först om två månader kan dom ge hundraprocentigt besked. Jobbar gör han, med viss urskiljning av patienter så går det tydligen ändå ganska hyfsat.
Men vid middagsbordet ikväll, då han satte en brödsmula i halsen och fick hosta, höll alla vi andra runt bordet andan. DET gjorde fruktansvärt ont, maken bleknade och blev tårögd. Usch och fy.
"Alla vi andra" var finbesök från Norge, bästa Andreas som vi följt sedan han var 2 år, bägge sönerna med respektive, barnbarn, hundar och en av döttrarna. Vi hade så trevligt runt middagsbordet och när alla som arbetar gått hem till sig eller gått och lagt sig satt Andreas och jag kvar vid köksbordet och pratade.
Så sommaren dröjer sig kvar.
Fortfarande ljumma och sena kvällar/nätter!
onsdag 6 augusti 2014
måndag 4 augusti 2014
Jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo!
Utsikten tog andan ur en. Jag har aldrig tidigare i mitt liv bott så vackert. Det var en dröm som gick i uppfyllelse, och jag ville inte vakna!!
Det kändes instängt att vara tillbaka i stan och från köksfönstret titta rakt in i vårt förråd och grannarna mittemot.
Jag har en dröm om att någon gång få bo nära havet! Nu har jag fått än mer smak för det!
söndag 3 augusti 2014
Fortsättning följer...
...en dryg vecka senare; förra lördagen tog en ände med förskräckelse!
Maken hade så ont efter cykelvurpan. Han tog sig upp från sängliggande och på något sätt tog han sig en trappa ner och satte sig i en fåtölj för att försöka sova. Jag låg på helspänn och lyssnade och när han vrålade rakt ut av smärta, flög jag nerför trappen bara för att hitta en avsvimmad, av svett sjöblöt make i stolen. Han vaknade till, jag tvättade av honom med kalla tvättlappara och han hävdade bestämt att jag inte fick ringa till sjukhuset! Jag halvlåg på soffan och stirrade på honom till frampå småtimmarna när han själv insåg att det inte gick längre. Han kom nämligen ingenstans. Jag fick ringa ambulans.
Tio minuter senare kom två ambulansförare och sprutade i maken morfin för att kunna få honom från stolen och in i ambulansen. Vi bestämde att jag skulle stanna kvar hemma för att inte oroa tjejerna.
Jag slumrade till efter klockan fem och sov orolig i knappt två timmar. Vid halvåtta ringde en morfinpåverkad, halvlullig make och berättade att två revben och nyckelbenet var av.
Jag hämtade honom på akuten och vi körde till apoteket för att få ut mer morfin och andra värktabletter. Det var inte lätt för honom att komma i och ur bilen. Min smärttålige make kved, svettades och bleknade för varje rörelse.
Tillslut kom vi hem och pallrade upp kuddar i sängen för att ordna en någorlunda dräglig plats att sitta på. Spypåsar i högsta beredskap eftersom han förutom smärtan mådde riktigt, riktigt illa.
Frampå eftermiddagen, när makens bror, sjukgymnasten, varit på besök och peppat, beslöt vi oss ändå för att packa in oss i bilen och köra till Hunnebostrand.
Det gick. Jag körde, maken halvsov bredvid, förutom i rondeller och väggupp när han vaknade till och kved.
Veckan har gått, det har varit underbart. Imorgon ska jag lägga upp och visa bilder.
Imorgon säger maken att jag ska skjutsa honom till jobbet. Han ska prova att ha patienter. Läkaren ville sjukskriva honom i fyra veckor. Jag har slutat tycka och lägga mig i. Efter 39 år tillsammans vet jag att det inte är någon ide´
Fortsättning följer.....
Maken hade så ont efter cykelvurpan. Han tog sig upp från sängliggande och på något sätt tog han sig en trappa ner och satte sig i en fåtölj för att försöka sova. Jag låg på helspänn och lyssnade och när han vrålade rakt ut av smärta, flög jag nerför trappen bara för att hitta en avsvimmad, av svett sjöblöt make i stolen. Han vaknade till, jag tvättade av honom med kalla tvättlappara och han hävdade bestämt att jag inte fick ringa till sjukhuset! Jag halvlåg på soffan och stirrade på honom till frampå småtimmarna när han själv insåg att det inte gick längre. Han kom nämligen ingenstans. Jag fick ringa ambulans.
Tio minuter senare kom två ambulansförare och sprutade i maken morfin för att kunna få honom från stolen och in i ambulansen. Vi bestämde att jag skulle stanna kvar hemma för att inte oroa tjejerna.
Jag slumrade till efter klockan fem och sov orolig i knappt två timmar. Vid halvåtta ringde en morfinpåverkad, halvlullig make och berättade att två revben och nyckelbenet var av.
Jag hämtade honom på akuten och vi körde till apoteket för att få ut mer morfin och andra värktabletter. Det var inte lätt för honom att komma i och ur bilen. Min smärttålige make kved, svettades och bleknade för varje rörelse.
Tillslut kom vi hem och pallrade upp kuddar i sängen för att ordna en någorlunda dräglig plats att sitta på. Spypåsar i högsta beredskap eftersom han förutom smärtan mådde riktigt, riktigt illa.
Frampå eftermiddagen, när makens bror, sjukgymnasten, varit på besök och peppat, beslöt vi oss ändå för att packa in oss i bilen och köra till Hunnebostrand.
Det gick. Jag körde, maken halvsov bredvid, förutom i rondeller och väggupp när han vaknade till och kved.
Veckan har gått, det har varit underbart. Imorgon ska jag lägga upp och visa bilder.
Imorgon säger maken att jag ska skjutsa honom till jobbet. Han ska prova att ha patienter. Läkaren ville sjukskriva honom i fyra veckor. Jag har slutat tycka och lägga mig i. Efter 39 år tillsammans vet jag att det inte är någon ide´
Fortsättning följer.....
lördag 26 juli 2014
Vådan av att vara för snabb
Maken är snabb i allt vad han företar sig!
Ska vi ut och gå eller cykla, paddla kajak eller åka skidor, ligger han alltid en bit framför mig. Som skridskoledare har han hand om den snabbaste gruppen. Han hinner alltid med att göra många olika saker varje dag, oavsett om han är ledig eller om han jobbar. Effektiv är bara förnamnet.
Det är dock inte alltid av godo!
Vi har haft en mycket trevlig dag idag. Fullt hus med kära släktingar, god mat och dryck. En riktig trädgårdsfest.
Vid 21-tiden när de sista gästerna gått packade vi iordning inför morgondagens bilresa till Västkusten. Var och en donade med sitt, jag hade gjort min packning på förmiddagen så jag plockade undan och diskade efter kalaset.
Döttrarna sa god natt och det blev tyst i huset så jag trodde att även maken gått i säng. När jag gick upp med några prylar såg jag till min förvåning att det var tomt i sovrummet. När jag sen gick ut med soporna fick jag se att hans cykel var borta. Konstigt, tog han en cykeltur utan att säga något? Ja, ja kvällen var ljum och skön, han kanske ville röra på sig.
Jag gick ner i källaren och tog en dusch. När jag kom upp fick jag se makens cykel på altanen, ännu konstigare, där brukar den väl inte stå. Då får jag se någon komma stapplande på altanen och banka på dörren. Alldeles sned i kroppen, trasig skjorta, blodig arm och vad, blek trots solbrännan, stönande får jag hjälpa honom in.
Han hade fått för sig att han skulle cykla och köpa bilgodis till imorgon, och så hade han cyklat omkull i (såklart) hög fart och slagit i marken direkt på axel och skuldra. Han hade fått lega kvar länge innan han kunde ta sig upp. Hade försökt ringa mig för att få hjälp, men jag stod ju i duschen och hade inget hört. Jag fick försiktigt, försiktigt dra av skjortan och han bara kved. Och när maken kvider då har han verkligen ont. Jag försökte övertyga honom att vi skulle åka till akuten direkt. Men han är lika envis som han är snabb, så det var ingen ide´att tjata. Jag fick hjälpa honom av med resten av kläderna, blanda till dubbla Alvedon, tvätta de leriga skrubbsåren, sätta på plåster och hjälpa honom i säng. Han hade så ont, så ont, och nu ligger han på ena sidan i en konstig vinkel.
Hur ska detta gå?? Jag känner mig faktiskt orolig.
Kan han verkligen sova bort detta. Kanske blir det ett akutbesök imorgon bitti.
Går allt bra är det meningen att vi ska tillbringa kommande vecka i Hunnebostrand, och då blir det en paus i skrivandet här.
Jag hoppas att det går bra och att det inte är något allvarligt!!
Ska vi ut och gå eller cykla, paddla kajak eller åka skidor, ligger han alltid en bit framför mig. Som skridskoledare har han hand om den snabbaste gruppen. Han hinner alltid med att göra många olika saker varje dag, oavsett om han är ledig eller om han jobbar. Effektiv är bara förnamnet.
Det är dock inte alltid av godo!
Vi har haft en mycket trevlig dag idag. Fullt hus med kära släktingar, god mat och dryck. En riktig trädgårdsfest.
Vid 21-tiden när de sista gästerna gått packade vi iordning inför morgondagens bilresa till Västkusten. Var och en donade med sitt, jag hade gjort min packning på förmiddagen så jag plockade undan och diskade efter kalaset.
Döttrarna sa god natt och det blev tyst i huset så jag trodde att även maken gått i säng. När jag gick upp med några prylar såg jag till min förvåning att det var tomt i sovrummet. När jag sen gick ut med soporna fick jag se att hans cykel var borta. Konstigt, tog han en cykeltur utan att säga något? Ja, ja kvällen var ljum och skön, han kanske ville röra på sig.
Jag gick ner i källaren och tog en dusch. När jag kom upp fick jag se makens cykel på altanen, ännu konstigare, där brukar den väl inte stå. Då får jag se någon komma stapplande på altanen och banka på dörren. Alldeles sned i kroppen, trasig skjorta, blodig arm och vad, blek trots solbrännan, stönande får jag hjälpa honom in.
Han hade fått för sig att han skulle cykla och köpa bilgodis till imorgon, och så hade han cyklat omkull i (såklart) hög fart och slagit i marken direkt på axel och skuldra. Han hade fått lega kvar länge innan han kunde ta sig upp. Hade försökt ringa mig för att få hjälp, men jag stod ju i duschen och hade inget hört. Jag fick försiktigt, försiktigt dra av skjortan och han bara kved. Och när maken kvider då har han verkligen ont. Jag försökte övertyga honom att vi skulle åka till akuten direkt. Men han är lika envis som han är snabb, så det var ingen ide´att tjata. Jag fick hjälpa honom av med resten av kläderna, blanda till dubbla Alvedon, tvätta de leriga skrubbsåren, sätta på plåster och hjälpa honom i säng. Han hade så ont, så ont, och nu ligger han på ena sidan i en konstig vinkel.
Hur ska detta gå?? Jag känner mig faktiskt orolig.
Kan han verkligen sova bort detta. Kanske blir det ett akutbesök imorgon bitti.
Går allt bra är det meningen att vi ska tillbringa kommande vecka i Hunnebostrand, och då blir det en paus i skrivandet här.
Jag hoppas att det går bra och att det inte är något allvarligt!!
fredag 25 juli 2014
Man kan inte få allt här i världen!
Maken och döttrarna drog iväg till kusten i morse. Dom har haft en helt underbar sol- och baddag Kanske sommarens allra varmaste dag! Själv valde jag att stanna hemma och städa och tvätta!
Ja, jag kan erkänna att ibland är jag lite knäpp!
Men man kan inte få allt här i världen, och just idag valde jag att ta reda på hemmet. Vi ska nämligen ha ett litet släktkalas imorgon för 20 personer och jag ville ställa iordning i lugn och ro. Det slutade ändå med att jag just satt ett bröd på jäsning i kylen över natten-och klockan närmar sig midnatt!
Det råkar nu vara så att jag tycker om att fixa och pyssla i hemmet, så jag har definitivt inte lidit någon nöd. Dessutom har jag inte bara jobbat!
Fick fin-besök idag igen och nu har jag tagit över en "tradition"!
Min mamma passade våra barn en hel del. Varje sommar fick något av barnen sitta i trädgården och plaska i en gul badbalja. Mamma fotograferade, framkallade och satte inom glas och ram. Jag fick fatt i dessa kort för ett tag sedan.
Från vänster till höger; Gustav född 1984, Johan född 1986, Karin född 1992 och Ingrid född 1995.
Tänk att jag tog rätt på den gula badbaljan, när vi röjde i mammas och pappas hus. Och idag var det mitt första barn-barns tur att plaska i badbaljan. Och farmor fotograferade.
Undrar hur många badbaljekort jag kommer att få??!!
Ja, jag kan erkänna att ibland är jag lite knäpp!
Men man kan inte få allt här i världen, och just idag valde jag att ta reda på hemmet. Vi ska nämligen ha ett litet släktkalas imorgon för 20 personer och jag ville ställa iordning i lugn och ro. Det slutade ändå med att jag just satt ett bröd på jäsning i kylen över natten-och klockan närmar sig midnatt!
Det råkar nu vara så att jag tycker om att fixa och pyssla i hemmet, så jag har definitivt inte lidit någon nöd. Dessutom har jag inte bara jobbat!
Fick fin-besök idag igen och nu har jag tagit över en "tradition"!
Min mamma passade våra barn en hel del. Varje sommar fick något av barnen sitta i trädgården och plaska i en gul badbalja. Mamma fotograferade, framkallade och satte inom glas och ram. Jag fick fatt i dessa kort för ett tag sedan.
Från vänster till höger; Gustav född 1984, Johan född 1986, Karin född 1992 och Ingrid född 1995.
Tänk att jag tog rätt på den gula badbaljan, när vi röjde i mammas och pappas hus. Och idag var det mitt första barn-barns tur att plaska i badbaljan. Och farmor fotograferade.
Undrar hur många badbaljekort jag kommer att få??!!
Å Kristina, från Vilhelmina
Den här dagen har gått undan, fortare än fort!
Maken och jag sov till strax före klockan nio. Ja lilla vovven låg också i sängen, när hennes matte inte sover hemma så "duger" mormor att krypa ner till, frampå småtimmarna!
Strax efter frukosten, som avnjöts på altanen, dök äldste sonen med hund upp. Han skulle komma och hämta sin cykel, som stod här.
Värmen var tryckande. Maken skulle ner och fixa pass, men sonen och jag tog hundarna och bilade till Kungshamn-Morga naturreservat för ett dopp.
När vi kom tillbaks var både maken och döttrarna hemma och hade dukat med färskt bröd, nybryggt kaffe och finfina jordgubbar. Det var bara att hugga in! Jag hade tid för att fixa mina naglar och cyklade ner på stan och gjorde det, riktig lyx att få sitta och bli ompysslad och småprata i 1 1/2 timme! När jag kom hem hade vi fått riktigt fint besök!
Lilla barnbarnet Eric, som lärt sig sitta sedan sist! Han är helt ljuvlig!!
Så skulle det rustas för namnsdagskalas! Nåja, det skulle komma gäster också, men maten hade namnsdagsbarnet valt.
Till förrätt; blinier med ishavsrom, räkor och creme fraiche
Till huvudrätt; oxfile på bröd och äppelskiva med champinjonsås och sallad
Till dessert; banan och citruskaka med jordgubbar och glass
Dagens namn i fruntimmersveckan är Kristina!
Vår Karin Anna Kristina är inte från Vilhelmina, men den schlagern är verkligen en riktig "gammal goding".
Tyvärr hittade jag den inte i original med Sven Ingvars, men håll till godo med denna version och sjung med vet ja, texten finns"
http://youtu.be/yihpeIZGlLI
torsdag 24 juli 2014
Vi har det allt väldigt bra!
Döttrarna skulle ut och roa sig ikväll så jag lurade med mig maken på en långpromenad, med förevändningen att vi måste se till gravarna. Dessutom behövde lilla vovven få lite motion eftersom vi mest legat still på badstranden idag.
Det var en sådan ljuvlig sommarkväll. Dagen har varit mycket varm, jag har mest hållit mig i skuggan, eller legat och skvalpat på en luftmadrass på Mälaren. Men nu ikväll blev det lite svalare och alldeles ljuvligt, nästan sådär som kvällarna kan vara nere vid Medelhavet.
Solen gick ned i en svag dimslöja och strålarna färgade den mognande säden alldeles gyllengul. Syrsorna spelade, svalorna flög högt med sina svirrläten. Det doftade av slaget gräs och fortfarande lite av blommande lindar.
Man fick nästan nypa sig lite i armen för att förstå att det var verkligt. Vill lagra dessa sommarminnen och ta fram när novembermörkret sänker sig på tidig eftermiddag, regnet smattrar och kylan kryper innanför kläderna.
Väl hemma, efter en och en halvtimmes rask promenad, tog jag en svalkande dusch och sedan gjorde jag iordning en miniostbricka och hällde upp varsitt glas vin. Tände stearinljus på altanen och så satt vi där och kurade skymning.
Vi har det allt väldigt bra!
Det var en sådan ljuvlig sommarkväll. Dagen har varit mycket varm, jag har mest hållit mig i skuggan, eller legat och skvalpat på en luftmadrass på Mälaren. Men nu ikväll blev det lite svalare och alldeles ljuvligt, nästan sådär som kvällarna kan vara nere vid Medelhavet.
Solen gick ned i en svag dimslöja och strålarna färgade den mognande säden alldeles gyllengul. Syrsorna spelade, svalorna flög högt med sina svirrläten. Det doftade av slaget gräs och fortfarande lite av blommande lindar.
Man fick nästan nypa sig lite i armen för att förstå att det var verkligt. Vill lagra dessa sommarminnen och ta fram när novembermörkret sänker sig på tidig eftermiddag, regnet smattrar och kylan kryper innanför kläderna.
Väl hemma, efter en och en halvtimmes rask promenad, tog jag en svalkande dusch och sedan gjorde jag iordning en miniostbricka och hällde upp varsitt glas vin. Tände stearinljus på altanen och så satt vi där och kurade skymning.
Vi har det allt väldigt bra!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)