Jag ser mig själv som en ganska så lugn och sansad person som inte hetsar upp mig över småsaker. Men jag erkänner att jag oroar mig (i onödan) över händelser kring mina barn, barnbarn eller andra mig närstående personer som jag älskar och bryr mig om. Även om jag nog blivit bättre med åren, och jag inser ju faktiskt att oro inte hjälper - som någon sagt; "att oroa sig är som att betala ränta på ett banklån man inte tagit".
Men så kom den där lins-kontrollen hos min optiker i augusti, när han hittade något i ögonbotten som inte skulle vara där, så remiss skickades till en ögonläkare. Ända sedan dess har det legat och "gnagt i bakhuvudet", och jag har inte velat planera in något efter den 13 oktober, dvs idag, när besöket skulle göras. Sedan en vecka tillbaka har jag sovit dåligt, drömt mardrömmar och i min värld både fått glaukom, gula fläcken, cancer och blivit blind.
Så jag var riktigt nervös när jag stegade in på mottagningen. Jag fick det bästa bemötandet av en glad, vänlig och mycket pedagogisk optiker som gjorde flera olika tester och fotograferade och scannade mina ögon och sedan fick jag vänta på läkarens utlåtande. Hon konstaterade att jag varken hade någon tumör, glaukom eller fel på gula fläcken men däremot en ärrvävnad som skulle kunna misstolkas för en tumör. Troligen något som jag haft väldigt länge, men när jag berättade om min oro så sa hon så snällt att jag ska få bli kallad om ett halvår igen, så ska dom hålla koll på om det där ärret förändras eller förstoras.
Jag var så lättad och så lycklig!! Det kändes som att jag fått livet tillbaka!!! Och trots att jag hade pupiller stora som hela iris och jag fick kisa hela cykelturen hem, trots att det var mulet, men jag var extremt ljuskänslig, så bara bubblade det i kroppen av glädje! Det är ju faktiskt det viktigaste av allt, att man får vara frisk!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar