Många år har jag gått och suktat efter att få resa till Cornwall, och tänk att det nu blev av! Jag och maken har spenderat 14 härliga dagar i denna vackra del av Storbritannien.
Först tänkte vi gå med någon researrangör som organiserar vandringsresor, där man får sitt bagage kört till olika destinationer och går från punkt A till punkt B. Men eftersom jag haft ett krånglande knä, så kände vi oss lite osäkra på hur pass jag skulle klara själva vandringen. Istället hyrde vi bil och la upp vår egen rutt. På så sätt fick man möjlighet att gå helt i sitt eget tempo, och i värsta fall bara göra en bilresa. Det som talade emot det var väl att man skulle få gå dags-sträckan fram och tillbaka om man inte hittade någon "rund-tur", men det kändes inte som något stort problem. Och skulle jag inte haft maken, så skulle nog inte jag valt detta alternativ heller. Att köra bil i vänstertrafik kändes inte bekvämt.
Vi flög till Heathrow och hämtade ut vår bil, en Vauxhall med växellåda, och direkt kastade vi oss ut i trafiken, tre-filiga motorvägar och mycket trafik, och jag satt och lutade mig mot maken, då jag tyckte det kändes så konstigt att ha vägrenen på vänstra sidan! Första dagen körde vi till Salisbury, för att slippa köra hela sträckan på 45 mil (svenska mil alltså) till Cornwall.
En fin gammal stad med en mäktig katedral och det var skönt att flanera runt efter flyg- och bilkörning. Nästa dag körde vi till en oerhört charmig liten by Padstow. De små gränderna hade pyntats med flaggor och plötsligt dök ett stort gäng dragspelare och dansare upp och stämningen var på topp. Tydligen fortsatte man fira våren, dagen efter 1 maj.
Vi köpte kartböcker och tog en fika och bilade till vårt boende som denna natt var i Mawgan Porth på en golfanläggning mitt ute på landet med milsvidd utsikt över landskapet. Ett stort, fräscht rum med sköna sängar. Dagen efter bilade vi tillbaka till Padstow för att starta upp vår vandring. Det var soligt och 13-14 grader varmt, perfekt vandringsväder!
'
Redan nu fick jag börja "nypa mig i armen", för att faktiskt fatta att jag befann mig här och att det "är på riktigt"! Vilket enastående landskap. Den här dagen gick vi 20 km och det var en förhållandevis lätt vandring. På kvällen åt vi färska musslor på en liten trevlig pub i Mawgan Porth.
Dag två bilade vi till Newqui, en liten större stad full av liv och rörelse. Extra mycket folk denna helg, då engelsmännen hade ledig dag den 6 maj och fick en långhelg. Levande musik och massor av glada människor överallt. En fantastisk strand med massor, massor av surfare! Vi bodde på ett riktigt trevlig bed & brekfast ett stenkast från strand och stadskärna, som ägdes av ett par, han irländare och hon polska. Dom hade inrett väldigt trevligt, det var fräscht och rymligt och vi bodde högst upp med fin utsikt. Det blev också vår första solnedgång i havet!
Vi fick höra att man var så glad över solen, då det tydligen regnat konstant från november till veckan innan vi kom ner. Men när vi vaknade på söndagen så föll det återigen regn. Då fick vi användning för våra regnkläder! Dagens tur kunde vi starta genom att gå över en torr flodbank, där flera grupper med unga flickor red på hästar i regnet, när vi många timmar senare kom tillbaka till denna plats, var det flod och vattnet var över en meter djupt, så det blev en rejäl extraväg för att komma till en bro. Regnet upphörde före lunch och solen tittade fram igen. Vandringen var relativt enkel, inte så stora höjdskillnader. Markeringarna för leden bestod av träpålar med ekollon, ibland ekblad och gula pilar. Ofta gick man igenom hagar med betande får eller nötkreatur.
Så blev det måndag, och min födelsedag! Vi startade med en härlig frukost, faktiskt en av topp tre på resan på Lyncroft Bed & Breakfast. Sedan bilade vi till St Agnes, som skulle bli utgångspunkt för dagens vandring. Nu började vandringen bli mer ansträngande och ibland var det nästan lite obehagliga höjder. Maken höll sig lite längre in, medan jag utmanade mina obehagskänslor och traskade på de smala stigarna med tvärbranta stup ner mot vattnet. Den här delen bjöd även på gammal industri-historia med många gruvhål och flera vackra gamla tegelbyggnader där man processat tenn.
På kvällen anlände vi St Ives, en vacker kustby, där många konstnärer genom tiderna hållit till. Det märktes verkligen på alla små gallerier vi passerade när vi gick för att äta en superb födelsedagsmiddag, med solnedgång i havet utanför fönstret.
Nästa dag var det riktigt varmt i luften och vi fick en strapatsrik kustvandring söderut. Det myckna regnandet tidigare hade ibland gjort underlaget blött och lerigt, i synnerhet när leden delades med kreatur! Just den här dagen skrämde jag vettet ur både mig själv och en stackars padda som legat i en lerpöl, när jag försökte ta mig torrskodd över, men misslyckades! Vi var rejält svettiga och törstiga och precis då dök (där man minst av allt kunde tro det) en trevlig pub upp, och det blev varsin pint. Tillbakavägen gick över fält och beteshagar med säkert 40-50 gammaldags färistar och stenmurar att ta sig över.
Den 8 maj bilade vi till parkeringen vid den kända amfiteatern Minack Open Air och startade vandringen härifrån mot Lands End. Fortfarande stora höjdskillnader och hisnande vyer. Dryga 20 km blev dagens sträcka. Själva Lands End var inget särskilt att se, men vi fick kaffe och smörgås här och kunde se spektaklet med den berömda skylten där folk låter fotografera sig. Vandringen var enastående vacker och vi kunde gå lite olika vägar, visserligen kom vi lite fel på återvägen, men det gjorde att vi fick se hundratals med mjölk-kor som tålmodigt stod i kö i väntan på att bli mjölkade!
Vi hade bokat boende i Penzanze. Återigen fick vi ett rum högst upp, flera smala trappor att kånka bagaget uppför, och jag tordes inte tänka på hur det skulle gå om det skulle börja brinna....
Efter alla höjdskillnader, skulle torsdagen bjuda på lite lättjefullt strosande på platt mark, när vi utgick från vårt boende och gick asfalterad strandpromenad till det berömda St Michaels Mount, slottet på ön, som man kan nå bara då det är ebb. Massor av människor förstås, och vi nöjde oss med att bara beskåda ön och slottet på håll. Marazion, en av Englands äldsta städer hade också trevliga gränder och torg att strosa i. Eftermiddagens tillbringade vi i varsin solstol med varsin öl vid en allmän havs-pool. Vi ångrade att vi inte tagit med badkläder!
Så blev det fredag och vi bilade till Englands sydligaste plats; Lizard! Här parkerade vi vid det lilla torget och började vår vandring västerut. Det fanns olika stigar att välja på och märkningen var inte helt enkel följa, men vi fick många fina naturupplevelser och kanske lite omvägar, men vad gör det när allt, precis allt är så magiskt vackert. Ljud, ljus, dofter, färger och ALLT!
Har heller aldrig varit svårt att hitta ställen att få i sig lite lunch på. Den här dagen blev det med utsikt över en fantastiskt fin badstrand. Engelsmännen måtte vara ett härdat släkte, det badades flitigt på alla stränder. Surfarna hade våtdräkt, men resten gick gladeligen i och roade sig i det härliga vågorna. Vi saknade trots allt inte våra badkläder jättemycket, då man sa att temperaturen låg på 11-12 grader! På eftermiddagen checkade vi in på The top house inn, ett 200 år gammalt värdshus och den sydligaste puben i hela Storbritannien. Rum högst upp med fantastisk havsutsikt. Det blev en drink i solen med en lokal gin i vackert glas och på kvällen åt vii färsk, lokal krabba i en pastasås som smakade ljuvligt! Solnedgången från hotellsängen gick inte heller av för hackor!
Från Lizards körde vi vidare mot Falmouth, en trevlig liten stad med en av Englands djupaste naturhamnar. Det märktes att sjöfarten var livlig, mycket segelbåtar, färjor, fiskeskutor och lastfartyg. Idag blev det en tur på SWCP runt själva staden och så strosade vi i gränder och njöt av folkvimlet i hamnen. Fish and chips blev en favorit under vår vistelse, jag tror vi beställde det 5 gånger, alltid med gott resultat, pinfärsk fisk, perfekt panering och delikata krossade ärtor med en gnutta mynta i!
Det blev alltså vår sista vandringsdag. Vi hade nu tillryggalagt 25 mil på South West Coast Path. En oförglömlig upplevelse som jag varmt kan rekommendera alla som har något intresse av att vandra i vacker natur, träffa oerhört trevliga människor, bo på mysiga platser, dricka god öl och njuta!
Innan tillbakafärden mot Heathrow stannade vi en natt i Winchester, en vacker stad med mycket gammal historia, var t om huvudstad en gång i tiden! Den här dagen regnade det, och jag tycker att bilden nästan ser lite höst-lik ut.
Avslutar med orden jag skrev på mitt instagraminlägg;
Att vistas i Cornwall, är som att befinna sig mitt i en feelgood-roman av Jenny Colgan! Precis allt är lovely, adorable och nice. Jag blir omväxlande kallad darling och love av de förtjusande cornish people. Kan deras värme och hjärtlighet till viss del bero på att alla här verkar vara hundägare?! Det är oerhört dogfriendly överallt. Vi vandrar South West Coast Path, en amazingly breathtaking upplevelse! Natirem med både det karga, vilda och betesmarker och brukad jord, och så alla dessa stränder med tidvattnet, havets bränningar och solnedgångar. De pittoreska fiskebyarna med sina bagerier, bokhandlar, pubar och gallerier. Och självklart saknar inte "min"feelgood romantik!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar