Vörda vinterns mörker

 Jag är väldigt svag för bulldoggar, särskilt de franska! All mimik i deras ansiktsuttryck, deras kroppsspråk och personlighet!

Mindre trevligt är allt dregel, slem och fisar......

Vi är hundvakter ett dygn, husse, matte och lill-matte åkte till Stockholm i förmiddags. Frasse är inte odelat tacksam över att bli lämnad hos "mormor och morfar". Länge stod han och kikade genom fönstret i yttterdörren. Sen har han följt med oss och velat vara nära, vart vi än går. Vill inte bli lämnad ensam.

Nu har han stökat runt i soffan och när jag skulle sätta mig, fick jag leta upp en torr fläck, för det var rejäla dregel-fläckar på flera ställen. Nu har han lagt sig i fåtöljen, och jag gissar att det kommer att  vara en dregelfläck, även där. Försöker intala mig att det inte är äckligt utan ren och skär kärlek.....

Det går sådär.......

Men så läser jag en favorit ur Sofia Sievertsdotterns bok "Innan jag dör, vill jag förstå varför jag ödslade så mycket tid", och allt får perspektiv;

Jag ska sätta segel på mina dagar

lita på vinden vila i vågorna glida på ytan

Jag ska summera min tid

innan minnena bleknar

innan händlserna flyter samman

innan människorna och mötena späds ut

Jag ska vänta in vårens rodnad

bada i sommarens färger

skörda höstens frukter

vörda vinterns mörker

medan jag fortfarande finns.

Trevlig lördagkväll!