Varför är det alltid så att man ser mycket bättre från håll?

Januari kan kännas tuff! Alla mysiga helger är till ända, pengarna är slut, mörkret är fortfarande ganska kompakt, baciller florerar, tröttheten känns tung och man förväntas ta nya tag och jobba på.

Som min yoga-lärare så klokt sa idag; Det är inte säkert att man verkligen orkar ta tag i alla nyårslöften och sätta fart mot nya mål. Det är fortfarande vinter, mörkt och kallt. Vi behöver mer fokusera på vila och trygghet. De nya målen kan vi ta tag i senare, när ljuset börjar återvända. Mörker och kyla finns här av en anledning!

Nu har inte jag känt av någon överväldigande trötthet eller några dåliga energier. Visserligen sover jag väldigt mycket och väldigt gärna. Jag lägger mig tidigt och ligger gärna kvar länge, men det är ingen jobbig trötthet. Jag känner mig nöjd och glad och tillfreds! Kanske befinner jag mig i den här bubblan...

Men nu ikväll har jag pratat med båda mina döttrar, och där var det mer trötthet de luxe. Inte fysiskt men mentalt. Det är motsträvigt på arbetsplatserna, det är livet som pockar på och förväntar sig stordåd, men  själv vill man bara spjärna emot och gå i ide! Och en moders instinkt är såklart att man direkt vill hålla om, stoppa om och bjuda på varm choklad.... -Det blir bra, lilla vän, mamma är här....

                                                

Och själv, så här utifrån, ser mamman det hela i ett annat ljus. Men det är ju bara MITT ljus, som lyser över mig....

Och var och en måste självfallet ta tag i sin egen verklighet och göra det bästa av situationen. Jag  lyssnar på vad dom har att säga och skickar mina "klok-ord", men dom själva måste göra jobbet, och försöka inse att det alltid finns glädje att se och välja.

Sen försöker jag ändå komma med små insatser och hjälpa till, det hör väl till en mammas lott.... Men jag frågar mig ändå;

Varför är det alltid så att man ser mycket bättre från håll??