År som sätter spår

 För ett par veckor sedan upptäckte jag att mitt nuvarande pass går ut i slutet av Mars månad. Jag bokade in mig för att fixa ett nytt. Blev överraskad att det fanns tider så snabbt! När jag skulle hitta tid till det förra var det helt fullt i Uppsala inom överskådlig tid, så jag fick lov att ta mig till Västerås. Det var då jag skulle fylla 60 och hade en "överrasknings-resa" på lut. Men nu, fem år senare, gick det alltså betydligt snabbare! 

Fem år, sätter sina spår. Jag skulle "piffa till mig" så jag fräschade upp håret med torrschampo, täckte mörka ringar under ögonen med concealer, strök lite solpuder över det gråbleka ansiktet och hade till och med läpp-penna och läppstift på läpparna innan jag cyklade ner till polishuset. När det var min tid fick jag gå in i ett litet bås med draperi, identifiera mig med körkort, mäta mig, skriva en namnteckning och lämna fingeravtryck och så ta foto. Jag ordnade anletsdragen och kameran knäppte av. Fick lov att ta om det, då jag tittat för högt upp. När jag betalat visade hon en bild på resultatet. Jag stirrade tillbaka på den sura, trötta tanten och trodde för en sekund att det var en bild på min gamla trötta mamma, men sen gick det upp för mig att det var jag. DET VAR JAG!! Hur kunde det vara möjligt??? Så där ser jag inte ut när jag tittar mig i spegeln på morgnarna. -Herregud vad gammal jag ser ut, utbrast jag till polisen bakom disken, och hon skrattade bara till och sa att det skulle ta en vecka att få färdigt passet.

Jag tror att jag var lite i chock och sorg när jag cyklade hem för att ta ut lilla vovven på eftermiddagspromenad.  Hon gick långsamt, långsamt idag och jag sa högt till henne; - Ja du Majsan, det är du och jag. Två gamla tanter som promenerar här. Men är vi verkligen så sura och trötta?? Jag som känner mig så glad och full av liv!!

Jo, jag vet att jag är äldre. Redan efter 50 år tyckte jag att det gick lite fortare med åldrandet utseendemässigt, och efter 60 var det tydligt märkbart. Det är ju bara att acceptera! Men varför i all sin dagar, måste man se allvarlig ut i ett pass? Det gör faktiskt att bekymmers-rynkan mellan ögonen blir mer markant och de nasolabiala vecken från näsvingarna mot mungiporna ser djupare ut, och dessutom får mungiporna att peka nedåt, så man ser riktigt sur ut. Fast man bara är allvarlig. Det är inte rättvist. Jag menar, om man finge skratta, skulle man visserligen vara rynkig, men skratt-rynkor är så mycket trevligare!!

På körkortsfotot till höger är jag 42 år. På passfotot till vänster är jag 60 år. På det foto jag tog idag, ser jag ut som 80 +. Och visst måste åren sätta spår. Men varför så skoningslöst??

När lilla vovven och jag så småningom närmade oss hemmet igen, så ryckte jag upp mig en smula och tänkte; -Ok, gå här och sura då, men då blir du ju den där surtanten. Om du istället ler och visar upp dina skratt-rynkor så känns det garanterat bättre! Och där har jag landat just nu! 

På solskenshumör!

 

Det kan ha berott på en hel natt med god sömn. Det kan ha berott på solstrålarna. På fågelkvittret som nästan var öronbedövande. Att min syster kom förbi på en spontanfika och vi smorde oss med solskyddsfaktor och satt i lä och drack kaffe och småpratade på förmiddagen. Det kan också ha bidragit att lilla vovven var på osedvanligt gåvänligt humör i dagsmejan och att vi båda, länge stod och betraktade de här två änderna som i solnedgångsljuset med jämna mellanrum dök under ytan för att hitta något ätbart. 

Men mest av allt, tror jag mitt solskenshumör idag, berodde på den här bilden som jag fick mig tillsänd.

 Jag har vetat om det ett tag, men fr om idag är det officiellt! Efter sommaren ska jag bli mormor! Kan man vara annat än på solskenshumör??!!

Kanske.....

I vattenspegeln ser jag trädkronorna och himlen, nästan klarare och tydligare än i de "verkliga" träden. Kanske behöver det inte vara sämre för att det är upp och ner?!

Kanske kan man se livet klarare när man utsätts för prövningar?! Kanske kan man uppskatta allt mer när man ser det ur en annan synvinkel?! Kanske får man nya perspektiv som leder till nya möjligheter, när allt plötsligt blir förvrängt?!

Jag har haft tre finfina dagar, men två nätter utan så värst mycket sömn, och tröttheten har en förmåga att göra mig lite skör i tanken. Det "dyker upp" saker som jag går och grunnar på, allt ifrån världsläget till saker och händelser alldeles nära inpå.

Men nu ska jag ta och ägna mig åt praktiskt arbete, när jag ska tillreda en lasagne till söndagsmiddag. Och då skingras nog mina tankar. Med lite skön musik i högtalarna, ett glas rödvin att smutta på allt medan jag hackar lök och fräser köttfärs, kokar bechamelsås och river ost. 

Kanske fyller även de dystra tankarna en funktion!?
 

Yoga-tankar och andra aktiviteter

 Yogan på Friskis & Svettis på Torsdagar är så bra! Han som leder klassen är så seriös, så pedagogisk och tydlig. Det är bara att blunda och följa med. Ibland är det nästan som att jag tror han kan läsa våra tankar, och jag kommer på mig själv med att generat le. Samtidigt får han mig att hitta rätt i positionen, får mig att förstå hur andningen ska hjälpa mig att slappna av, får mitt sinne att stilla sig och tiden går så fort! Eldandningen som vi utför, skulle för några år sedan fått mig att börja fnissa, men nu köper jag allt med hull och hår och bara följer instruktionerna, och verkligen känner hur energin kommer  till mig! 

Dagen har förutom yoga-pass innehållit besök hos min kära frisör, hundpromenad, veckostädning och lägenhetsvisning.

Dottern hade bett om en förhandsvisning på en lägenhet i Luthagen, nära min gamla låg- och mellanstadieskola. Det är ganska spännande att gå och titta på lägenheter och olika planlösningar. Den här  såg intressant ut på bilderna, men i verkligheten var den inte lika fräsch. T ex så var det ett trasigt golv och mögelangripet kakel i badrummet, och i protokollet stod det att besiktningsmannen föreslagit att man skulle duscha med öppen dörr.... Det stod också att ugnsluckan var svår att stänga. Vi upptäckte att den inte gick att stänga över huvud taget.  56 kvadratmeter för 2 095 000 kronor som utgångspris. Jag rådde dottern att ha is i magen och avvakta. Hon ringde sin kompis som är mäklare och han rådde till det samma, eller att lägga ett lågt bud.

Vi får se, jag förstår att hon börjar längta efter något eget, även om hon sa häromdagen "det är bekvämt att bo hemma", så vet jag att hon är så redo att stå på helt egna ben.

Ikväll har jag och lilla vovven huset för oss själva. Maken är på tvådagarskurs i Stockholm och intar sin middag på Operakällaren.  Dottern är ute och äter med en god vän. Jag har precis ätit och ska ta ett bad.

Imorgon bitti ska jag ta tåget till Älvsjö och besöka Sy-festivalen. I morgon kväll väntar vi hem äldsta dottern, svärsonen och bulldoggen. Dom ska utkassera hennes 30-årspresent vilket innebär en helg i Stockholm med hotell, restaurangmiddag och musikalen Hair. Vi ska vara hundvakter. På lördagkväll får vi hit äldste sonen på middag, resten av hans familj är i Söderhamn  och firar sportlov. Jag återkommer här tidigast söndag!

Färgsprak i livets hjärta!

Den här tisdagen fick ett färgsprakande avslut! Se bara på bilderna!

När man har en dotter som arbetar i modebranchen, och tar hem tre stora sjok med tygprover på herr-näsdukar som ska beställas från Italien. Och jag får vara med och tycka! Vilken ynnest för en textil-intresserad!!

Och så lagade maken en vegetarisk anrättning i lika glada färger. Han har fått byta matlagnings-dag från tisdag till onsdag, eftersom han börjat jobba måndag-tisdag. 

Jag, som egentligen är en ganska lågmäld person, i både personlighet och till det yttre, kan ändå känna mig lite upplivad av lite färgsprak.

Eller som Sofia Sievertsdotter skriver;

Det finns en väntan. En inre plats där tystnad vägleder dina steg. En plats där förväntan är samma sak som lycka, där ord och tankar hittar hem, En plats som längtar, som ville den omfamna dig.

Det  finns en väntan som rullas ut som en vit matta. En morgondag som du inte vet någonting om, men som vet allt om dig. Ett rum att samlas i, en plats att återvända till, en sanning som består. 

Det finns en väntan bortom tid och rum, En ogripbar fjäril som följer varje steg du tar, i färg. Väntan är vacker, den visar att du lever, Visar att din väg ännu inte har vandrats hela vägen hem, Visar att livets hjärta fortfarande pumpar i dig.

Fettisdag

 Vad annat kan man ha på bild idag om inte en semla (eller tre....)!!

Maken har redan hunnit äta en halv på jobbet i förmiddags. Dottern, som varit i Stockholm för fotografering av vår och försommarkollektioner, har inte ätit någon-"eftersom fotomodellerna inte äter sådant", men däremot hade hon noterat att det varit kö utanför de konditorier hon passerat på vägen hem. Maken hade hört att vi svenskar sätter i oss 6 miljoner semlor just idag!! VA? Hur är det möjligt, tänker jag!!

Och jag, som varit ledig hela dagen, har inte tjuvstartat ätandet. 

Tänk att jag fortfarande, varje morgon, vaknar med tanken; -Å, idag en ledig dag! Känslan av lov, håller verkligen i sig och jag är så tacksam! 

Idag laddade jag ner Biblio, en app från biblioteket, och jag hittade en ljudbok som visade sig vara en riktig "bladvändare" - eller kan man säga så, när det gäller ljudböcker....??  Det du inte ser av Katherine Webb, en historia som utspelar sig både i då- och nu-tid. Jag blev totalt uppslukad, och det visade sig att jag suttit och lyssnat och vävt 4 timmar och 20 minuter utan att ha en aning om att jag förbrukat så lång tid! Var liksom fortfarande kvar i historien, när jag gick på eftermiddagspromenaden med lilla vovven! Då är det bra! Längtar till att höra fortsättningen, men det får bli imorgon. Nu ska jag fixa te och servera semlorna till maken och dottern och mig själv. 

Inte färdig med vintern

Det var nästan med barnslig förtjusning jag trampade iväg till gymmet i morse. Jag sträckte ut tungan och försökte fånga snöflingor i yrsnön som nästan föll vertikalt i blåsten! Glad är jag eftersom jag inte alls är klar med vintern! Vill ha mer snö och minusgrader innan våren kommer och tar plats!

Det föll så pass att jag måste skotta gången fram till huset, även om det töade och kom lite regnstänk före lunch. Lagom till eftermiddagspromenaden hade det frusit på och blivit skarsnö och solen kikade fram. Någon mer än jag var inte heller färdig med vintern, men det var nog ändå väl optimistiskt att ge sig ut på skidor. Så jag hade inte dåligt samvete över att jag och lilla vovven gick i skidspåret.

Maken och jag planerar att åka till fjälls längre fram i Mars, så då hoppas jag på rejäla skidspår, packad ryggsäck med varm choklad och äggmackor, kalfjäll och knotiga fjällbjörkar med skägglav hängandes från grenarna.