Den här bilen, fast i en vacker, ljusblå färg, stod på vår vändplan när jag kom hem från jobbet idag.
Och tänk att det var vår nya bil, som maken hämtat hem på eftermiddagen!
En Toyota Auris Hybrid Touring Sports-modell. Oj, oj vilket långt namn! Det är den femte bilen vi äger, den andra som är sprillans ny.
Jag har ingen som helst känsla för bilmodeller, så köp av bil överlämnar jag helt och hållet till maken. Nu är det förvisso även han som betalar och i det här fallet ska den stå som s k förmånsbil, så det är väl inte mer än rätt att det är han som får välja!?!!
För min del ska en bil bara fungera, och jag vill helst köra samma bil hela tiden. Så det lär nog dröja ett tag innan jag törs sätta mig och ratta den här. Ska visst finnas en massa automatiska grejer. Det blir väl som med den nya spisen, som jag ännu inte vant mig vid, den piper och jag fattar inte varför, jag gormar och pratar med den och längtar stundvis tillbaka till den gamla.....
Men visst har man ett visst känslomässigt förhållande till sina gamla bilar. Det hänger ihop med vilken period i livet som den köptes, och vilka resor man gjort i dem.
Vår allra första lilla blåa Saab som vi kallade för James och som jag övningskörde i. Den som vi gjorde vår allra första bilsemester i tillsammans. Den har såklart ett särskilt romantiskt skimmer över sig.
Nästa bil en Ford, kändes så modern, med den gjorde vi första semesterresan som tvåbarnsföräldrar.
Den stora Mitsubichibussen, som köptes när fjärde barnet kom och maken var fotbollstränare. Hur många fotbollsungar fick inte åka med oss på träningar, matcher och på läger i den?!
Och så Toyota Avensis, sprillans ny, som äldste sonen körde in i garaget med när den nästan nyss kommit hem och han övningskörde. Alltså, han skulle köra in i garaget, men missade hålet och repade hela ena dörren så den fick lov att lackas om!
Många minnen blir det när man börjar tänka tillbaka.
Man kan undra vilka resor som kommer att göras med den här nya bilen!!
.png)
