Vissen....

Här sitter jag och kurar skymning. Har tänt ljus, hällt upp ett glas chardonnay och har Cat Stevens på Spotify i högtalarna. Tulpanbuketten på bordet är vissen. Lika vissen som jag känner mig, näsdukarna ligger framme, som den uppmärksamme kanske ser?

Och så sitter jag och lägger patiens. Något jag endast gör när jag är riktigt, riktigt uttråkad men ändå har en liten smula av energi, som endast räcker till just denna sysselsättning.

Fast när jag tänker efter, så är det ändå en liten, liten smula trivsamt.....

I alla fall om man jämför med att ligga kvar i sängen och snörvla.

Jag fick jobbigare symptom i natt, så har varit ganska låg idag och legat kvar i sängen. Dottern och barnbarnet åkte hem till Leksand på förmiddagen, inte helt kuranta, men behövde ändå komma tillbaka till någon form av vardag. Plus att nu måste dom lägga in en högre växel på husbygget för att hålla datum!

Jag får alltid en liten gråtklump i halsen när jag ska vinka av dom. Visar det inte, men idag var jag ändå extra skör, pga måendet, så när jag väl kom in i huset så fällde jag några tårar. Den här gången blev inte deras vistelse riktigt vad vi önskat. Barnbarnet har mått risigt och varit extra mammigt, så hon ville gladeligen åka hem till pappa och ville inte ens ge oss en kram vid avfärden. Men jag förstår det. Hon börjar växa upp och hennes vardag består av så mycket som är henne närmare, vi finns i periferin och ses bara då och då. Det är helt naturligt.

Tror att det var därför jag satt på Cat Stevens, något som var "bara jag", innan familjebildning och barn.

Det gäller att inte glömma bort henne!

För det är ju ändå henne jag är närmast och som jag ska leva med så länge jag lever.

Jag hoppas bara att hon snart kommer att känna sig piggare.....