För alltid!

Jag undrar hur länge det skulle dröja innan jag skulle bli less?

Förmodligen aldrig någonsin!!

Det är väl därför jag inte förstod mig på folk som var oroliga inför sin pension. Hur skulle dom stå ut med att vara hemma?

Alltså, hemma är verkligen min favoritplats!

Och nu när jag varit krasslig, och inte ens haft någon kraft eller lust till mina "dagsljuspromenader", så har jag verkligen bara varit hemma

Och jag älskart!!!

Jag har ägnat dagen åt min kjol, och det har flutit på riktigt bra, så jag är en bit påväg.

Efter lunch, när maken skulle iväg på senioruniversitetet, så fick jag en sådan lust på att baka! Alltså det måste finnas kakor i huset den här årstiden (varför inte alla årstider...?)!

Och finns det något "sinnligare" än att knåda en deg?! En fluffig, uppjäst, lite varm och skön deg!

Det hela har resulterat i skorpor och chokladkakor.

Dessutom ska jag till middag göra pizza.

När sonen, för några år sedan inköpte en pizza-ugn, och har bjudit oss på de mest fantastiska pizzor, så tänkte jag, att nu är det dags att sluta laga egna.

Men idag fick jag ett "pizza-sug", så jag satte en deg som nu jäst i fyra timmar. Jag har låtit en tomatsås stå och puttra i en och en halv timme och nu har jag värmt ugnen så högt som temperaturen tillåter, och ska dränka in en plåt i olja. Så får det gå som det vill, men pizza blir det till middag ikväll!

Så tillbaka till min första undran om hur länge jag skulle "stå ut" med att "bara" vara hemma.....

Jag gissar; För alltid!