Mat och mys

 Över grannskapet ekar glassbilens truddelutt, den här tiden varje fredag, kommer den troget. Det var längesedan jag köpte något, även om jag tycker Sundborns punsch är väldigt god, så tycker jag att den är lite väl dyr.

I eftermiddags gjorde jag dessutom egen glass, av Dulche de leche, grädde och apelsin-skal och -saft. Tyckte inte att smeten var någon höjdare, men förhoppningsvis blir det gott. Tänkte servera en skopa med trädgårdshallon och en chokladkaka, som dessert i morgon, då vi får middagsgäster. Har förberett dessert och varmrätt idag. Har gjort en älgköttgryta med kantareller och rotfrukter som ska serveras med en potatispuré och rårörda lingon. Ostbricka innan glassen. Och allra först ska vi bjuda bubblande cremant och skagen-snittar. 

Det är trevligt att planera, laga och bjuda till bords. I morgon ska jag först städa, och sedan duka lite extra fint, stryka linneduk och servetter, plocka lite snödroppar och pynta med stenar och stearinljus. 

Det är trevligt att ha middagsgäster, att samlas runt en måltid och prata och skratta om högt och lågt, det är livgivande och viktigt.

Det är också trevligt och viktigt att äta och dricka gott, när man bara är en eller två. Att laga gott och att duka fint, det förhöjer så mycket stämningen och humöret. Mat är inte bara "att bli mätt", det är en del av livet med många olika intryck.

Och apropå livet och olika intryck!! Den här bilden med kommentaren är oslagbar. Dottern skickade den i morse och jag har gått och små-myst hela dagen. Språkets utveckling hos en liten 2 1/2-åring! Obetalbart!!

Nu är det fredagsmys som väntar - och då blir det go-middag med rödvin! Trevlig helg!

Plåster på såren

I natt kunde jag inte somna, det var som förgjort, trots att jag kände mig så trött när jag väl släckte lampan. Kanhända var det starka månskenet en del av problemet, min mamma skyllde i alla fall alltid på fullmånen, och påstod att hon sov uruselt då.

Jag vred och vände på mig, täcke av, täcke på. Ligga på sidan, ligga på rygg. Numera har jag alltid en kudde mellan benen, då jag har värk i en muskel i skinkan som fäster vidare ner i låret. Det avlastar litegrann med en kudde, men så fort jag vänder mig, så hamnar den ju fel, och måste rättas till.

I alla fall, så började jag ligga och fundera på olika sängplatser jag haft genom livet. Ja, något ska man ju tänka på!! Det var i och för sig ganska skoj. De allra första barndomssängarna var fortfarande tydliga. Hur jag älskade att krypa ner hos min 12 år äldre storasyster, och jag minns att jag låg nära henne, på rygg, med min böjda arm runt hennes hals. Måste varit obehagligt för henne. Eller när jag hälsade på hos min mormor och morfar och fick ligga i en utdragssoffa precis under gökuret, som flitigt gol varje kvart. Jag mindes vår 140 cm säng, som jag envisades med att vi skulle ha, vilket blev lite trångt när vi hade två barn som kom över på nätterna. Jag mindes tältnätter med glädje - jag älskar att sova i tält. Jag mindes mysiga boenden från våra resor på senare år.

Oj som jag mindes. Kanske att det bidrog till att jag inte kunde sova.....

'

Och kanske det bidrog till ett visst mått av otur under dagen.... T ex så fick jag för mig att jag skulle sticka en tunn, lång spets-sjal av ett entrådigt ullgarn från gömmorna. Två gånger la jag upp och började sticka på jumperstickor, men maskorna gled av och jag tappade räkningen, så jag repade upp och försökte istället sticka på en rundsticka i trä. Här satt maskorna bättre, men sen gick det upp en flisa i trät vilket gjorde att maskorna fastnade, och efter tre nya försök, gav jag upp och repade upp allt.

 

Så skulle jag ge mig på att göra tummen på fingervantarna jag stickar. Det blev tre försök, massor av svordomar och hela tiden fel. Nu har jag knölat ner det stickprojektet i en påse och gömt i garderoben, så får vi se om det kommer ljusare tider.

Jaha, och så när jag cyklade ner på stan för ett ärende, så tappade jag mitt pannband.

Men efter gympa, lunch ute i solen och så en promenad på det, så tog jag itu med ett nytt syprojekt istället. Ett tyg som har säkert 4-5 år på nacken, men nu har jag klippt till en sommarblus och börjat sy.

Vi får hoppas att det flyter bättre än stickningarna.

Dock tänker jag göra kväll nu. Vi har ätit fisk, så då blir det glass till efterrätt - det är sen gammalt. Egentligen sedan vi hade småbarn, fisk var inte populärt, men genom att locka med glass, så slank det alltid ner.

Och jag tror bestämt att vi ska ta varsitt glas mörk rom också.

Det kan jag behöva - som plåster på såren...

Min onsdag

Igenkänning på detta!´

Jag står i köket och bakar och dottern sitter vid datorn. Nästan som när hon kom hem från skolan en gång i tiden och satte sig med läxorna, medan jag stod och fixade i köket. Ganska mysigt med sällskap, även om vi inte pratar jättemycket, eftersom hon är mitt uppe i arbete och jag lyssnar på radio och stökar med mitt. Hon stannade hemma och jobbade idag, eftersom hon känner sig risig, med ont i halsen och seg och tung i huvudet. Stackarn, hon har ju nyss varit sjuk. Men det verkar som att dom här bacillerna håller i sig länge. Varken maken eller jag är av med vår hosta, och snuvan är fortfarande konstant och irriterande. Vi går ändå på gym, och tar långa promenader. Ibland får man helt enkelt inte känna efter för mycket.

Väntar på att barnbarnet ska komma och hämta bullar nu. Han bad mig baka, när vi sågs i lördags, har ju lovat baka, så länge han måste gå på sin mjölkproteinfria diet. Imorgon skulle han visst på utflykt med skolklassen, så då passar det ju bra att han kan få ta med bullar. Passade också på att baka bullar till oss, göra småkakor och så står en rotfruktspaj i ugnen i detta nu, ska bli kvällens middag.

Maken kom precis hem från senioruniversitetet, nöjd och glad, efter två bra föreläsningar. Den ena om fotboll, den andra om etruskerna, hans intresse är brett! Sen var han extra glad, eftersom han träffat på en bekant som, liksom maken, inte ledsnat på att åka långfärdsskridskor, så imorgon ska dom bege sig ut på isarna. 

Själv är jag rätt nöjd med att man idag konstaterat att det här i Uppsala-området är s k meteorologisk vår, dvs dygnsmedeltemperaturen överstigit noll grader, sju dagar i följd.

Livets önskelista

Ja visst kan mammografi kännas ganska hårdhänt och nog blir man lite mörbultad i sina små bröst, men vilket privilegium att helt gratis få gå och kontrollera status, med jämna mellanrum. Och det är ju snabbt överstökat. Sköterskan jag hade idag, var dessutom så glad och trevlig - jag menar det kan knappast vara ett jätteroligt jobb....

Nu är det bara att vänta på besked. Min mamma fick bröstcancer vid 62 års ålder, själv är jag 67, och har hittills klarat mig - hoppas det så får förbli!

Sofia Sievertsdotter skriver om Livets Önskelista

Det är lättare att köpa en present till någon som har skrivit en önskelista. Det gäller även livet. Ju tydligare vi ser, känner och målar upp vart vi är påväg desto större sannolikhet att vi också kommer dit. Men än viktigare är att veta varför vi vill någonstans, eftersom intentioner driver oss.

När vi klarlägger vad vi vill, och eliminerar blinda fläckar som hindrar intentionen, kan livet läsa vår önskelista. Vi kanske inte får exakt det vi trodde, men vi får med säkerhet det vi behöver. När vi tydliggör vår önskelista tar livet oss i hand.

 Jag önskar mig många saker, men allra högst upp på min önskelista, står såklart att jag vill få vara frisk!

Premiär-måndag

Idag kunde vi sitta ute och dricka lunch-kaffe för allra första gången i år! Det smakar alltid extra bra då!

Premiär även för solglasögon och hög solskyddsfaktor i ansiktet, jag är ganska känslig för sol, och får lätt eksem. Därför satt jag inte så lång stund heller, tog en långpromenad istället. Maken satt kvar och läste, men han har en tålig hy, dessutom blir han extremt lätt brun. Vi är lite av "black and white", han och jag....

I förmiddags, startade jag upp ett nytt sy-projekt, en linneklänning. Behöver sy färdigt nu i början av mars, för snart är det dags att så frön till sommarens rabatter, och då behöver jag utrymmet på skrivbordet i mitt sy-rum, som då tillfälligt förvandlas till "för-gronings-rum". 

Dottern kom hem vid lunchtid, och har sedan dess suttit i möten. Så nu har källarens gästrum förvandlats till både kontor och bostad, för en månad framöver. 

Jag ska gå ner i köket och göra gnocchi till lammragun, som jag lång-kokade i lördags. Vi ska väl ha en lite festligare måndagsmiddag, så att hon känner sig välkommen.

Mors Mars!

Så har vi trätt in i månaden mars. En vårmånad. Och med tanke på att regnet strilar ner utanför fönstret, så är det i alla fall mer vår än vinter i detta nu! 

Maken är på fotboll, jag har precis avslutat med att städa huset. Inget jag brukar ägna mig åt på söndagar, men i helgen har vi haft barnbarn på besök och imorgon ska vi få en inneboende. Yngsta dottern och hennes pojkvän har köpt en lägenhet med inflytt om en månad, men den dom bor i nu, måste tömmas i morgon. Nu ska dom dela upp sig, så dottern kommer hit och pojkvännen flyttar hem till sina föräldrar.

Första söndagen i mars innebär också Vasaloppet, och det innebär i sin tur scones-frukost framför teven. De två äldsta barnbarnen kom hit igår eftermiddag och har sovit över, lilla Eva fick vara här medan bägge bröderna och deras pappa var på pool-spel i bandy hela förmiddagen.

Det är inte så ofta de två äldsta barnbarnen sover över här nuförtiden, ibland har dom varit hemma själva om föräldrarna ska iväg. Jag tänker att snart kommer det förmodligen bli mer regel än undantag, säkert inte så roligt att vara hos "oss gamlingar" när intressesfären växer till sådant som inte vi "förstår oss på". 

Men när lilla Eva gått hem till sig, Jennifer blivit skjutsad till gymnastikträningen och Vasaloppsvinnaren korats, så fick jag med mig 12-åringen på en långpromenad, och det kändes varmt i hjärtat. En 12-åring har många funderingar. En lite rastlös längtan till att bli lite mer vuxen och självständig, en känsla av att skolan är så tråkig, han undrar hur hans pappa och syskonen var som barn, vilken var mest förståndig? Gjorde dom något dumt någon gång? Vad fick dom i månadspeng? Och hur blir det nästa jul, vilka ska vara tillsammans då? Frågor, frågor. Och farmor försöker svara så gott hon kan, och jag känner ett litet vemod i hjärtat när jag tänker på att sådana här stunder är så sällsynta-men att jag är så tacksam för dom. Lilla, Stora Eric! Låt mig få "behålla honom" länge till!

Skål för fina minnen!

Jag har inte riktigt förstått att snön plötsligt försvunnit så snabbt! Har ju travat runt här mellan hemmets fyra väggar, iklädd mjukisbyxor, tofflor och poncho och försökt hitta tillbaka till energin och slippa snörvel och hostande.  Det är drygt nio dagar sedan jag tog en promenad, och då var det bara en liten kortis.

Men jag började dagen vid symaskinen, och blev färdig med min kjol. Och det var så roligt att vara igång med sömnaden, att jag bestämde mig för att klippa till långbyxor i samma tyg som kjolen.

Men sen lyfte jag blicken och kikade ut.

Så när maken lagat lunch och vi ätit, bestämde jag mig för att ta en promenad.

"Man ångrar aldrig en promenad", som maken gärna påpekar....

Det första jag upptäckte, var att det tjocka täcket snö under rosorna i trädgården försvunnit. Så pass att den första lilla tuvan av snödroppar vågat sig upp. Bara tunna knoppar än så länge, men snart så!

Det andra jag upptäckte, var de bara gärdena! Plötsligt är alla skidspår försvunna och det återstår bara en slaskig sörja och rapsen som tittar fram. Den som dessutom sprider en ganska obehaglig doft, tillsammans med upptöade hundbajskorvar, känns inte alltför angenämt.

Men det väckte också en saknad i mig. Att jag inte längre kan få sällskap av lilla vovven på mina promenader.

Så precis att det kom upp en minnesbild på snapchat! Den här bilden togs för två år sedan, när vi dessutom hade bulldoggen Frasse på besök, och båda sitter och suktar efter makens semla!

Sen dök minnesbilder upp i mitt huvud! Så jag började leta bland mina foton, tagna från vår resa till Normandie maj 2025. En söndag när vi bilade "route de citre" besökte vi en liten sömnig by "Cambremer" för att leta matställe. Men det mesta var stängt eftersom klockan var före 12. Den här lilla dockan som satt i ett kyrkfönster och spelade flöjt kändes ändå som ett plus att få ha träffat.

Och inte långt därifrån hittade vi en Ciderbonde "Caves de Manoir" som bjöd provsmakning av både cider och calvados. Som synes blev det en låda inhandlad.
Och idag, efter ett långt varmbad -efter promenaden- korkade jag upp den sista flaskan härifrån.

Skål för fredag!

Skål för fina minnen!

För alltid!

Jag undrar hur länge det skulle dröja innan jag skulle bli less?

Förmodligen aldrig någonsin!!

Det är väl därför jag inte förstod mig på folk som var oroliga inför sin pension. Hur skulle dom stå ut med att vara hemma?

Alltså, hemma är verkligen min favoritplats!

Och nu när jag varit krasslig, och inte ens haft någon kraft eller lust till mina "dagsljuspromenader", så har jag verkligen bara varit hemma

Och jag älskart!!!

Jag har ägnat dagen åt min kjol, och det har flutit på riktigt bra, så jag är en bit påväg.

Efter lunch, när maken skulle iväg på senioruniversitetet, så fick jag en sådan lust på att baka! Alltså det måste finnas kakor i huset den här årstiden (varför inte alla årstider...?)!

Och finns det något "sinnligare" än att knåda en deg?! En fluffig, uppjäst, lite varm och skön deg!

Det hela har resulterat i skorpor och chokladkakor.

Dessutom ska jag till middag göra pizza.

När sonen, för några år sedan inköpte en pizza-ugn, och har bjudit oss på de mest fantastiska pizzor, så tänkte jag, att nu är det dags att sluta laga egna.

Men idag fick jag ett "pizza-sug", så jag satte en deg som nu jäst i fyra timmar. Jag har låtit en tomatsås stå och puttra i en och en halv timme och nu har jag värmt ugnen så högt som temperaturen tillåter, och ska dränka in en plåt i olja. Så får det gå som det vill, men pizza blir det till middag ikväll!

Så tillbaka till min första undran om hur länge jag skulle "stå ut" med att "bara" vara hemma.....

Jag gissar; För alltid!

Favorit, förhoppningsvis i repris!

 Ibland råkar man få tag i ett plagg som man bara älskar! Den här skrynkliga, intetsägande kjolen, på bilden nedan, är en av mina, genom tiderna, absoluta favorit! Inköpt på Boomerang-butikens rea för drygt tio år sedan, har den hängt med som en flitig sommarföljetong. Den borde ha kasserats för flera år sedan, för hela fållkanten är liksom uppnött, liksom att det uppstått nöt-hål vid gylf och fickor, och tyget är blekt och flammigt. Men ack så svårt att göra sig av med den!

Idag bestämde jag mig för att försöka göra en ny kjol i samma modell. Sagt och gjort, jag gick lös med sprättkniv och sax. Bit för bit åkte delarna isär.

Vid inprovningarna kan man se, hur mycket mörkare tyget varit!

När alla delarna var isärklippta, la jag varje del på ett mönsterpapper och ritade av.  Det som är lite svårt, är att vissa delar töjts ut av användandet och inte stämmer ihop med varandra. Men jag försökte verkligen vara noggrann, för jag vill att det här ska bli bra!

När vi var i Andalusien i november, besökte jag en fantastiskt tygaffär med stort sortiment, i Malaga. Där hittade jag ett tvättat linnetyg på rea-bordet som jag inte kunde låta bli att köpa. Kommer att bli perfekt till den här kjolen. Det kommer dessutom att räcka till ett par sköna vida sommarbyxor. 

Och nu är jag igång med sömnaden! Det känns riktigt spännande! 

Men nu tänker jag ta kväll. Trodde att jag skulle följa med maken, som lovat bort sig som barnvakt, men han tyckte att jag skulle stanna hemma. -Dumt att vi är två som sitter och hostar där, påstod han. Och faktum är att jag känner mig väldigt tacksam för att slippa. Har redan tagit en dusch och krupit i pyjamas och morgonrock!

Enig med Ernst!

Jag har sagt det otaliga gånger; Nej, jag är ingen trädgårdsmänniska! Men jag njuter av vackra trädgårdar, och så här innan säsongen dragit igång, så kan jag sukta över vackra blomsterrabatter, buskar, stensättningar och överdådiga bersåer.

Och i ett svagt ögonblick i oktober, så antog jag ett erbjudande och beställde fem dahlior till priset av fyra. Idag var jag tvungen att åka och hämta dom, om jag inte ville betala en extra avgift.

Så det var första gången sedan i torsdags som jag stack näsan utanför dörren. Visserligen bara för att gå till bilen, men ändå en utflykt.

Och titta bara så praktfulla exemplar av blommor - på bilderna....

Än får dom ligga ett tag  i det svala källarförrådet, innan jag ska ge mig på att plantera dom och så småningom försöka få till min prunkande dahlia-rabatt!

Vi får väl se hur det går, än lever hoppet!

 

När jag kom hem och packat upp knölarna och lite andra växter jag passat på att inhandlat, så kände jag mig lite frusen och en smula trött. 

Då värmde jag lite vin med socker, kanelstång och en skiva citron - en snabb gluwhein, och slog mig ner i laminon för att läsa ut ännu en bok. 

Som ni kan se, så dricker jag ur min Ernst-mugg, som min kära bror köpt till mig. "I det enkla bor det vackra", ett av alla hans förtjusande citat. Förtjusande om ni frågar mig, löjliga om ni frågar maken...

Men jag läste faktiskt ngn psykolog som skrev att Ernst citat kan göra människor lyckligare, genom att dom sätter fingret på det där ursprungligt enkla, som många av oss tycks ha glömt. Hans filosofi betonar ofta att lycka är något man skapar genom sin inställning och genom att ta hand om de små stunderna i livet.

Där är vi eniga, jag och Ernst.

Maken får tycka vad han vill!

Upp som en sol - ner som en pannkaka

 I morse, när jag vaknade, efter drygt nio timmars, nästan host-fri sömn tänkte jag att nu får det vara nog! Beslutsamt steg jag upp och började plocka bort sängkläderna, hängde ut täcken och alla kuddar på vädring, satte på en tvättmaskin med lakan, vädrade sovrummet. Ut med bacillerna! Sen ställde jag mig och tvättade håret (behövligt efter drygt tio dagar...). 

-Ta inte i för mycket nu, kommenterade maken. 

Men jag fortsatte med att tömma papperskorgar och vattna blommor, sätta på ytterligare en tvätt och hänga den, bäddade rent i sängarna.

Klockan 10.30 tog det stopp! 

Så sedan dess har jag suttit i vår Lamino med filt runt benen och omväxlande läst, omväxlande slumrat. Det var kanske inte "riktigt nog"....

Så tänker jag på min, inte helt angenäma upplevelse, häromnatten. Jag hade fortfarande feber och sov lite oroligt, vaknade mitt i natten och tänkte förvirrat; -Men oj, jag la väl aldrig in det där köttet jag köpte över disk i affären idag! Det blir ju dåligt om det står framme i värmen. Så jag reste mig och gick nerför trappan till köket - när jag stod där och plötsligt insåg att jag drömt alltihop. Inte hade jag varit till affären och köpt kött. I samma sekund slog mig det obehagliga, att det kanske är den här typen av upplevelser man får stå ut med om man blir dement! Att man är så övertygad om att man gjort saker så att de blir sanna-och så den tomhet och förvirring som uppstår när man inte riktigt förstår att det inte ens har hänt. Sen kunde jag inte släppa dom tankarna på hela nästa dag. Det var som att jag åldrades 20 år och stod inför bara sjukdomar och elände, att jag bara var som en belastning för make och barn. Snacka om självömkan!!

Ur det träsket kravlade jag mig i alla fall. Jag har ändå läst två böcker och sett en fransk film de dagar som gått, och jag har väl sovit 10-14 timmar per dygn. Lite sämre ställt med aptiten, men igår lagade maken en torsk som jag faktiskt kunde njuta av.

Och så letade jag upp målbilder -att ha att se fram emot. Inte för att jag vill att vintern ska försvinna, men för att det här är något som lockar mig oerhört mycket; kajaker, tält, en kobbe och solnedgång!

Bra sätt att skingra dystra tankar!

Vissen....

Här sitter jag och kurar skymning. Har tänt ljus, hällt upp ett glas chardonnay och har Cat Stevens på Spotify i högtalarna. Tulpanbuketten på bordet är vissen. Lika vissen som jag känner mig, näsdukarna ligger framme, som den uppmärksamme kanske ser?

Och så sitter jag och lägger patiens. Något jag endast gör när jag är riktigt, riktigt uttråkad men ändå har en liten smula av energi, som endast räcker till just denna sysselsättning.

Fast när jag tänker efter, så är det ändå en liten, liten smula trivsamt.....

I alla fall om man jämför med att ligga kvar i sängen och snörvla.

Jag fick jobbigare symptom i natt, så har varit ganska låg idag och legat kvar i sängen. Dottern och barnbarnet åkte hem till Leksand på förmiddagen, inte helt kuranta, men behövde ändå komma tillbaka till någon form av vardag. Plus att nu måste dom lägga in en högre växel på husbygget för att hålla datum!

Jag får alltid en liten gråtklump i halsen när jag ska vinka av dom. Visar det inte, men idag var jag ändå extra skör, pga måendet, så när jag väl kom in i huset så fällde jag några tårar. Den här gången blev inte deras vistelse riktigt vad vi önskat. Barnbarnet har mått risigt och varit extra mammigt, så hon ville gladeligen åka hem till pappa och ville inte ens ge oss en kram vid avfärden. Men jag förstår det. Hon börjar växa upp och hennes vardag består av så mycket som är henne närmare, vi finns i periferin och ses bara då och då. Det är helt naturligt.

Tror att det var därför jag satt på Cat Stevens, något som var "bara jag", innan familjebildning och barn.

Det gäller att inte glömma bort henne!

För det är ju ändå henne jag är närmast och som jag ska leva med så länge jag lever.

Jag hoppas bara att hon snart kommer att känna sig piggare.....

 

Faller en, faller alla......

 Igår var det fettisdag! Visst fixade jag iordning semlor på kvällskvisten, men dom intogs tillsammans med alvedon och coccilana! 

För inte klarade jag mig undan bacillerna! Natten mot tisdag fick jag feber och hosta. Så här har vi gått sedan dess och turats om med att sova, trösta lättkränkt febersjuk 2 1/2-åring, få i oss vätska och försöka hålla ett gott humör. 

Aptiten har inte direkt varit på topp, men visst skulle vi äta semlor igår, det hade jag sett fram emot. Och ja, dom slank ner, även om man haft bättre aptit!

Det visade sig dessutom att även resten av barnbarnen ligger sjuka i samma symptom, lite trist, eftersom det är sportlov den här veckan. Men sånt styr man inte över, nu hoppas vi bara att det ska vända snart!

För det är som vanligt så att; när man är sjuk, har man bara en enda önskan! Att bli frisk!!!

Ovälkomna efterdyningar av helgen

Jag har varit och gymmat, duschat, druckit te, tvättat två maskiner, varit och hämtat en barnvagn som jag har borstat ren med såpa, jag har klippt pelargonskott och satt i vatten och däremellan tröstat barn. 

I detta nu ligger dottern, barnbarnet och maken och sover.

Klockan är bara elva på förmiddagen, det här blir nog en lång dag.....

'

I fredags var det lite mer aktivitet tillsammans. Lilla Majken fick äntligen åka buss, som hon tjatat om de, senaste gångerna hon hälsat på oss! Vi åkte ner på stan och lånade böcker på biblioteket och sen gick vi och köpte nya strumpor, Majken fick välja färg.

                                            

På alla hjärtans dag, i lördags, fick jag en fin bukett krispiga, röda tulpaner som var lite fransiga i kanterna, jättefina. Det var yngsta dottern som kom hit med, för att också få tillbringa dagen tillsammans med syster och Majken, innan vi gemensamt skulle ta oss iväg på...

...ett storslaget 12-årskalas, hos äldsta barnbarnet med familj. Hela stora familjen var bjuden så det var livat och högljutt men trivsamt och trevlig. Och som vanligt en fantastisk tårt-kreation av 12-åringens mamma.

Natten till söndag slog så feber och hosta till! Visst hade Majken varit lite snorig och småhostig, men inte som nu. Gårdagen blev lång och seg, och på eftermiddagen började maken känna sig hängig. I morse kom dottern upp och kände sig hängig. Nu hostas det och snörvlas från olika rum i huset. Dom är smittsamma, dom där små gulliga liven!

Hittills har jag klarat mig, och jag gör allt vad som står i min makt för att det så ska förbli.

Framtiden får utvisa hur det blir.

Nu får vi i alla fall behålla dotter och barnbarn lite längre, dom kan inte åka tillbaka till Leksand i det här skicket.

Lätt som en plätt?

Nu är det fyra år sedan jag började "räkna ner" till pensionen. Jag arbetade min sista termin 2022. Satt i februari och lyssnade på ett knastertorrt webinar om hur man skulle tänka kring sin egen pension. Gick till en bankrådgivare som hjälpte mig, men inte vet jag om jag blev något klokare. Jag tycker det är så fruktansvärt tråkigt med ekonomi och pengar. Det ska bara fungera, så att det "går runt". Sen så inser jag ju, att tack vare att jag är gift och har en make med stabil ekonomi, så har jag/vi det oförskämt bra. Om jag varit ensamstående så hade jag fått avstå från väldigt mycket av det jag tar för givet idag! Och jag är medveten om det och otroligt tacksam för det!!

Att jag tänker på det just idag, beror på att jag hörde på lokalradion, efter Dagens Eko, där dom pratade om det "orangea kuvertet". 

Och jag inser ju att det känns som att tiden går alltför fort! Men den går ju precis i samma takt som den alltid gjort. Tiden är väldigt rättvis. Det är bara att inse, att det är DU som måste FÖRVALTA den väl, så att du känner att du använder den på rätt sätt!

Lätt som en plätt?!!

I vilket fall som helst, så ska jag nu ägna min tid åt att laga middag. Och de kommande dagarna kommer jag fullständigt att ägna åt ett kärt besök som anländer imorgon, en härlig familjemiddag med födelsedagsfirande och att bara vara! Återkommer nästa vecka!

Livet blir som stjärnor och kristaller...

 ....så löd en av textraderna i en klämkäck dansbandslåt på dagens spinningpass!

Det var flera år sedan jag var på ett spinningpass, men idag bokade jag in mig på ett. Och det var då, när dom spelade den där låten.... Jag tyckte att jag hade gett allt, svetten rann och jag  hade knappt någon luft kvar i lungorna, benen brände och ledaren ropade glatt; Kom igen nu, det är uppförsbacke! Det var då jag mindes varför jag inte varit på spinning på länge. 

Jag blir så arg! Det är så fruktansvärt jobbigt. Tråkigt. 

Älskar annars att cykla. Oj, ja vi har varit på otaliga cykelsemestrar som yngre och på senare år har jag upptäckt terräng-cykling. Men spinningcykling plockar fram mitt sämsta humör!!

Sen erkänner jag att jag efteråt, är både stolt och nöjd och skönt trött i kroppen.

Maken drog iväg tidigt i morse. Han frågade redan igår om jag ville följa med och åka långfärdsskridskor vid kusten idag. Men jag kände av mitt knä, sedan åkningen i söndags, och tänkte att det nog behöver någon annan form av träning, vila från just skridskoskären. Han fick med sig två andra skridskokompisar och dom har fortfarande inte kommit hem, så jag gissar att dom har åkt långt.

Så både för det och för att jag fick vara själv idag, är jag nöjd att jag stannade hemma. Jag behövde nämligen lite egentid för min överrasknings-kalender, som jag skapade när maken fyllde 70 år. Han ska ju få en aktivitet i månaden till och med oktober, alltså under hela året som 70-åring. Jag har gjort klart mars månad, men idag fyllde jag på med april och maj. Jag har bokat, betalat och gjort iordning collage inspirerade av aktiviteten och sen skrivit kort och stoppat in i kuverten som sitter i kalendern. Det är jätteroligt! Både att hitta på aktiviteter och sen att skriva, klippa och klistra. Det här är ju en födelsedags-present som även kommer mig till gagn! Den första i varje månad får han öppna och läsa.

November bjöd på whiskeyprovning och så en flaska parfym på plats i Nerja i Spanien.

December bjöd på Champagneprovning och middag på Spritmuseum i Stockholm.

Januari bjöd på musikal på Stockholms stadsteater.

Februari bjöd skid-dagar i Grövelsjön.

Och jag ser jättemycket fram emot mars-överraskningen!

Börjar småfåglarna få vårkänslor?

När vi cyklade till gymmet i morse var det mörkt och minus nio grader. Vi passerade träd och buskar som var vackert rimfrostpyntade - och, från dessa buskar hörde vi plötsligt en konsert av fågelkvitter! Vilket ljuvligt, men otippat läte!! Börjar smågfåglarna få vårkänslor eller?

Fick samma härliga fågel-konsert, när jag efter lunch tog min dagsljuspromenad. Det kvittrade och kvillrade i slånbärssnåren, solen sken och det kändes alldeles underbart. Men lite märkligt ändå, känns lite för tidigt. Fast inte mig emot. Dom får gärna kvittra hur mycket som helst!

Det gav mig inspiration till att börja med vårgarderoben! Jag tog mig för att rita mönster och klippa till en klänning på eftermiddagen. 

Inte lika mycket "kvitter" från yngsta barnbarnet, när vi talades vid på sena eftermiddagen. Hon har fått sin lilla tunga täckt av blåsor, och det gjorde så ont, så det var mest gråt och tårar i samtalet. Vi får hoppas det går över snabbt, meningen är att  vi ska få besök på torsdag och över kommande helg. Men jag minns nog dom där usliga blåsorna. Tror alla fyra barn fick gå igenom det. Jobbigt att äta, dricka och prata och tungan ville dom helst ha utanför munnen. Inte finns det någon lindring att få heller, bara att låta det läka ut, och det kunde ta sin tid.

Jag tar och lyssnar på lite mer fågelkvitter, inte från dagen, men från en vårdag framöver.

Vårfågelkvitter att se fram emot!

Skridsko-söndag!

 Skidspåren här i trakten är inte så bra längre, men däremot har isen lagt sig på Ekoln, så idag blev det till att ta sig ut på långfärdsskridskor. Mitt krånglande knä höll ju bra i skidspåren och nu var det dags att testa skridskor. 

Inte mer än sju minusgrader och bara en lätt vind på 2-4 sekundmeter. Vi packade matsäck och stod på isen redan 09:20. Det är skönt att vara ute tidigt, innan det är så mycket folk. Och eftersom maken är en erfaren skridskoåkare, så behöver jag inte vara orolig. Fast det ska erkännas, att en liten smula orolig är jag alltid ändå. För att ramla. Min skridskoteknik är inte så avslappnad och jag kommer lätt ur balans om isen är ojämn eller har sprickor. Och isen är ju så hård, så man vill helst stå på benen! Jag kan heller inte åka så snabbt, så jag känner att jag sinkar maken, men han bedyrade i morse att han gärna ville åka med mig. Det är ju gulligt. Vi åkte genom Gorran till Sjöö slott, en bit in i Lårstaviken och sen förbi Krusenbergs herrgård och tillbaka till Skarholmen, där vi startat. Det blev en sträcka på tre mil. 

Har gått ok med mina knän, även om jag känner att, framförallt det vänstra, ömmar och är stelt. Men när vi kom hem, kokade jag varm choklad och vi tittade på klippet från OS störtlopp och amerikanskan Lindsey Vonn´s krasch. Och i jämförelse med hennes mående, är mitt - förmodligen - rena paradiset!!!

Har precis kommit från bastun och det är dags att fixa söndagsmiddagen.

Känns riktigt bra!

105 år!

Den här dagen, för 105 år sedan, låg 23-åriga Rut Lydia Elisabeth och krystade fram en liten pojkbebis, som kom att döpas till Gustav Arne. Gustav efter sin far Gustav Herman. På fotot ovan, har Arne hunnit bli 19 år och är anställd i en lanthandel i Stäringe. Han har sin arbetsrock över de vanliga kläderna. Medan han arbetade här, kom han att börja sällskapa med Eva Augusta, och två år senare födde hon deras första son Kjell Arne Thomas. Min äldste bror. Sen kom dom att få ytterligare tre barn, dom flyttade runt en hel del och det var nog inte alltid så lätt att få pengarna att räcka till. I synnerhet inte när Arne fick polio. 

Det är jag som är det yngsta barnet, en sladdis som kom 1958, då när Arne återhämtat sig någorlunda, kunde gå med käpp, hade skolat om sig till kamrer och hela familjen hade flyttat från Bergsjö i Hälsingland till Uppsala. 

Så många frågor jag nu har, som jag skulle vilja ställa till min pappa Arne. Han var en gladlynt person, men inte så väldigt pratsam, den delen stod mest min mamma Eva för, och hon kunde ibland bli en smula bitter i sina berättelser. Jag hade så gärna velat höra pappas version av deras gemensamma liv. 

Idag tog jag en långpromenad och avslutade den med att tända ett gravljus och placera i minneslunden. Jag saknar min pappa!

En annan som varit saknad, veckan som gått, var maken! När vi kom hem i torsdags kväll, låg ett handskrivet brev i hans läsfåtölj, från Eva snart 5 år. Ett riktigt kärleksbrev, som mamman skrivit och hon dikterat. Där stod hur mycket hon älskade farfar och att hon hoppades att han skulle komma hem snart för hon saknade honom! Dom hade varit här och letat efter en försvunnen hjälm. 

Farfar blev så till sig, så den här eftermiddagen vigde han åt Eva. Dom är och åker skridskor och sen skulle dom gå och fika någonstans.

Min skärmfria vecka tillbringade vi i Grövelsjön. Här där snön är riklig och helt vit och orörd, förutom där spårmaskinen gjort finfina skidspår, eller där vilda djur tagit sig fram. Här där fjälltopparna sträcker sig mot himlen. Här där tystnaden är total och luften lätt att andas. Även om den var ovanligt kall de här dagarna. Termometern låg mellan minus 15 - minus 28 grader. Men det är en torr luft, så med många lager kläder och i skor och vantar extra värmepåsar, så fick vi underbar skidåkning. En vasalopps-sträcka på tre dagar, det får man väl ändå vara nöjd med?!! 

Och naturen sätter avtryck i själen, det är så galet vackert här i Grövelsjön!

Är kanske vintern den vackraste årstiden??!!

Skärmuppehåll på G

 

I morse kl 05:00 vaknade jag av att något lyste i mitt ansikte! Jag öppnade mina ögon och tittade ut genom fönstret, för att upptäcka att det var månen!! Den sken så klart och skarpt att det verkligen lyste upp sovrummet och rakt i mitt ansikte. Trodde det var fullmåne, men det fattas lite, och när jag söker på nätet, så ser jag att den är full först den 1 februari. Den här månen kallas Snömåne och den lär bjuda på klarhet och reflektion. Det är en tid när känslor kommer upp till ytan och vi får möjlighet att se våra inre landskap med större tydlighet. Jag läser att man bör använda denna tid för att sätta  intentioner för den kommande våren. Snömånens rena energi hjälper dig att se möjligheter med kristallklar klarhet!

Det låter väl bra?!!

Fick för övrigt en smärre chock, när maken och jag parkerade våra cyklar i stället vid Friskis&Svettis kl 07:00 i morse. Då smällde det flera gånger på rad, och det smällde rejält! En kort sekund tänker man på kriminella nätverk och deras sprängningar, men sen kom vi båda på att det är dags för doktorspromotion, när man skjuter kanonsalut från Uppsala Slott. Man börjar kl 07:00 och fortsätter på eftermiddagen. Ett skott för varje doktor, och just den här gången promoveras 115 doktorer, så det blir en del skjutande! Tänkte på dom stackarna från försvarsmakten och undrade om dom måste bära  gammaldags, tidsenlig klädsel, tunna yllerockar med guldknappar - det var minus 14 grader på morgonen......

Temperaturen steg och solen kikade fram mellan moln, så efter lunch, när maken åkte på Sirius träningsmatch, då tog jag en promenad och njöt rimfrostvackra buskar och träd! Jag gick där och undrade om inte vintern ändå är den allra vackraste årstiden!!     

                                      

På eftermiddagen tände jag värmeljuset med aroma-doft av "Kraft och glädje", en doft som sprider sig på hela nedervåningen. Och jag är kinkig vad gäller dofter, men just den här, älskar jag. Ljus-behållaren köpte jag på Öland, fåglarna är från Pia Ulvesson, en keramiker i Uppsala.

Maken kom hem genomfrusen efter fotbollsmatchen. Han tappade upp ett varmbad - och jag tappade upp varsitt glas mousserande vin! 

Och medan han badade, satt jag och virkade och funderade på ditt och datt....

T ex, om min mobiltelefon börjar kunna läsa mina tankar! O, hemska tanke!! Men i morse, när jag skrollade genom internet, så dök plötsligt reklam för "extra varma vinterhandskar" upp i flödet! Precis det som jag gått och grunnat på hur jag ska hitta, eftersom jag varit så frusen om händerna, när vi åker skidor. Men jag har inte googlat på det, och det gör mig ju lite fundersam. Vet ju det här med algoritmer. När maken kollat på något på nätet, så kommer det direkt upp i mitt flöde. Så han kan inte söka på saker i smyg. Och jag får ju massor med bilder och filmer på hundar, I synnerhet bulldoggar eller taxar, vilket jag älskar att titta på. 

Det är ju en galen värld vi skapat!! Och nu det här med AI, som vi bara är i allra första fasen av, men som kommer att "ta över" känns det som. 

Minns hur skrämmande man tyckte det var med datorer, då när det började komma. Skulle det komma att ta över hela mänskligheten??

Allt som är nytt och dessutom väldigt komplicerat att ta till sig och förstå, är man förstås rädd för. 

Blir vi människor "fördummade" av flödet? Vart kommer allt att leda? Kan man lita på det man ser?

Frågorna är oändligt många men frågan är om svaren är lika många??

Såg ett debattprogram på tv igår. Tyckte nog mest att det var ganska tramsigt, men Anders Hansen gav en del svar i form av forskningsresultat, som kändes skrämmande.

Det pratades också skärmtid på det där tv-programmet.

Jag ligger på ca 2 timmar per dag. Då ligger läsning av dagstidning ca 20-25 minuter, lyssning på SR-radio 15-30 minuter, titta på SVT-play  30-45 minuter och så instagram och google. För mig känns det mycket, men jag vet ju att jag hade elever som låg på 8-10 timmar per dag, då för tre år sedan. Kanske är det ännu mer idag. Och det är väldigt skrämmande! Blir vi inte fördummade?? Glömmer vi bort hur vi ska umgås med människor??

Men nu ska jag sluta fundera över dylikt! Har stoppat in ett bröd i ugnen och ska ställa mig och förbereda älgfärsbiffar och kantarellsås till fredagskvällens middag. Sen kan jag meddela att jag kommer att ta ett skärmuppehåll på ca en vecka. Ingen dator och minimalt med mobiltelefon.

Trevlig helg och på återhörande!!

Tacksam

 Det är alldeles för tidigt för fastlagsris, det vet jag mycket väl, men efter att ha städat huset idag, och dagsljuset fortfarande var kvar på eftermiddagen, så började jag "vädra" lite vår, och gick upp i skogsbacken och bröt lite blåbärs-ris att sätta i köksfönstret. Det får dela fönsterbräda med den sista julamaryllisen som blommar ståtligt. Jag tycker i alla fall att det känns lite, lite vårligt och fint!

Maken har varit ute på skridskoisen vid Strängnäs idag, och tack vare kylan så verkar det kunna bli fler och större sjöar som lägger sig, så till helgen ser han fram emot mer åkning. Själv avvaktar jag med skridskoåkning, pga mitt krånglande knä. Men jag kunde ändå gå på ett gympapass, som ett avbrott i städningen idag.  

Och lagom till maken kom från isen, så hade bastun blivit varm, och nu efteråt, sitter jag och slappar med en sheet-mask över ansiktet. Ser lite ut som ett spöke, men det känns svalt och skönt på mitt knall-röda fejs, efter bastuvärmen.

Det blev nästan lite "fredags-känsla", trots att det bara är torsdag. Men så länge känslan är behaglig, så spelar det väl ingen roll vilken dag det är! Bara att känna tacksamhet!

Som Sofia Sievertsdotter skriver så vackert i "Ord För Dagen" :

Tacksamhet är lyckans moder. Om vi finner åtskilligt att tacka för, kommer vi också att uppleva åtskillig lycka. Vi kan tacka för att vi lever nära naturen. För att vi är många som vandrar på en hållbar bana för en upplyst värld. För att hjärtan slår, För att vi får vara människor bland många.

Påminn mig idag om att jag är en bit av naturen, en våg på havet och en del av mänskligheten, Gör mig ödmjuk inför livet, men ge mig också mod att använda det. Gör mig grundad i min ideologi och påminn mig om att uttrycka tacksamhet. 

cka tacksamhet.

Vem står ut med hårdrock kl 07:00??

 

Musik är viktigt!! Jag älskar att lyssna till musik och kör Spotify många timmar per dag. Men det gäller inte all musik. Som t ex hårdrock, vilket jag ofta knappt vill kalla för musik. Mer ångestvrål....

Och i måndags och i morse var det någon som spelade hårdrock på gymmets högtalaranläggning!! Vem står ut med hårdrock klockan sju på morgonen?? Visserligen är jag på gymmet för att träna, och vissa kanske tycker att den här typen av "musik" ger energi, men jag tillhör inte den kategorin. Hittade inte ens någon takt som kunde stämma in i mitt träningsschema. 

Min morgonmusik hemmavid, det är en spellista med Nils Landgren. Trombon tillsammans med hans mjuk-hesa stämma, det är perfekt morgonmusik. Min städmusik är BAO på hög volym tillsammans med dammsugaren. Min laga-mat-musik är  Albin Lee Meldau, Viktor Noren, Simon Superti, Mando Diao m fl. Min fest-stämningsmusik är gammal storbandsjazz eller varför inte Benjamin Ingrosso. Ja det finns många.

Men idag var det alltså riktigt skönt att träningen  var färdig så man fick cykla hem och duscha och dricka te.

Och ner i varv kom jag ordentligt på eftermiddagen när jag var på helkroppsmassage med spa-musik i högtalarna. Så nu är jag redo för att ge mig ut i kylan och cykla ner till 7 Flaskor för att äta och dricka gott med vänner. Där får vi se vem som jobbar, det är (i mina öron) sämre musik om "spanjoren" jobbar, så vi får väl se. (Eller höra)

Vill inte vara en bakåtsträvare, men........

 Ibland undrar jag om det ändå inte var en lite smula bättre förr i tiden......

Fast jag vill ju inte vara en bakåtsträvare, visst vill jag "hänga med". Det är fantastiskt att man kan betala sina räkningar via mobiltelefonen, medan man ligger i sängen och scrollar. Det är otroligt bra att man kan boka teaterbiljetter och resor (fast jag undrar fortfarande varför man ska behöva betala "serviceavgift" trots att man gör allt arbete själv....). Det är härligt att få uppdateringar från barn, vänner och bekanta i realtid. Att kunna googla på ord eller företeelser som man vill veta mer om. Att kunna lyssna på nyheterna var som helst, att höra en ljudbok eller podd. Att kunna höra av sig med sms. Och så vidare!

Men när jag nyss ringde sonen, trots att jag glömt bort att han har träning på tisdagkvällar. Han svarade ändå, med andan i halsen, och när jag frågade om han var stressad, sa han lite svävande att han höll på att packa ihop fotbollsprylar i bilen. Så jag började framföra mitt ärende, när han abrupt avbröt mig och irriterat sa; - Vi får höras sen, jag måste sluta nu.  Men jag undrar då; Varför svarade du??

På så sätt var nog tillvaron betydligt lugnare förr. Var man inte hemma, så var man inte, och kunde inte svara i telefon. Nu är man nåbar precis överallt. Inte alltid bra, det är ju verkligen en stressfaktor. Eller som en mamma sa till mig för flera år sedan (när vi hade tonårsbarn); Tidigare kunde man kolla upp att ens tonåringar verkligen var hemma hos den kompis dom sagt. Numera, kan dom ringa och säga vad som helst-samtidigt som dom kan vara var som helst!

Och så får jag en liten oroskänsla i magen, som i eftermiddags när jag var hemma hos mina äldsta barnbarn, och den äldsta kom från skolan, och det första han frågade efter var sin mobiltelefon. Inte för att jag förväntat mig att han skulle omfamna mig med kramar och berätta om skoldagen, men det måste finnas annat än skärmtid som är värdefullt!! Det känns så torftigt annars.

Jobba snabbare.....

 I dagarna är det exakt sju år sedan äldsta dottern och hennes Nicklas köpte sitt hus i Insjön. Vi tyckte det kändes konstigt, eftersom ingen av dom hade någon anknytning till orten, dottern gick sista året på sin utbildning  i Göteborg och hade inget arbete och han hade sitt arbete på västkusten. Men till sommaren 2019 gick flyttlasset och dottern fick strax därefter jobb på Clas Ohlsson. Och som jag älskade det huset! Dom renoverade sovrum och gjorde en walk in closet, dom byggde en stor altan och ett nytt, fantastiskt fint badrum och kombinerad tvättstuga. Här bodde dom när lilla Majken föddes. Men sen hände det oväntade. Plötsligt köpte dom en tomt i Hjortnäsheden med utsikt över Siljan. November 2024 flyttade dom från Insjön till ett tillfälligt litet härbre i Övermo/Leksand. Femtio kvadratmeter för tre personer och en hund. Och under tiden byggs det flitigt på Piparsbacken. Båda arbetar heltid, men varje ledig stund tillbringas på bygget. Det mesta gör Nicklas med en hel del hjälp av sin pappa, men dottern är med och isolerar, målar, lägger tak och det hon kan, när hon inte måste passa två och ett halv-åring och sköta marktjänst.

Så här har hon skrivit på anslagstavlan i bygget;

                                                 

Jobba snabbare! Mata på, mata på, mata på!

Vi skulle vilja hjälpa till med barnpassning mer, men det blir lite krångligt med tanke på avståndet och att vi helst inte kan "knö ihop oss" i härbret utan behöver hitta tillfälligt boende. Vi har hyrt en liten stuga och vi har hyrt på folkhögskolan när vi varit där, och det har fungerat bra. Och vi kommer att försöka åka upp under mars för att vara behjälpliga så att dom kan hålla inflyttningsdatum i början av maj.

Det är otroligt spännande att följa deras arbete och jag är oerhört imponerad. 

Men än är det mycket kvar att göra! Jag håller tummarna för att det ska gå vägen ända in i mål!

Så här en vanlig söndag i januari!

 Jag har rensat i mitt Instagramflöde! Tagit bort flera konton som jag bara fortsatt följa av gammal vana, fast jag egentligen tröttnat på dom, tyckt att dom stagnerat och bara upprepar sig. Och så blir jag så less på alla konton som dyker upp i flödet med intentioner om nystarter vad gäller mindset, kropp och träning, kost och hälsa, hur man ska "föryngra"sig, hur man ska sova bättre, leva mer miljömedvetet, städa bättre, klä sig ungdomligare osv, osv, i all oändlighet.  Mycket känns så "fejk", och jag undrar vad som är sant och falskt. Vad är från AI och vad är från en riktig människa? 

Hörde på nyheterna om en vietnamesisk -nu kommer jag inte ihåg  vad dom kallades, ngt med fabrik... som gick in på svenska nyhetshändelser i facebook flödet och spred lögner, och varje gång man klickade på länken för att få veta mer, så tjänade den här "fabriken" pengar. Alltså, man blir ju mörkrädd när man hör dylikt!!! 

Vad hände med vanlig ärlighet? Vad hände med sunt förnuft? Vad händer med mänskligheten?? När vi har högt uppsatta presidenter som vänder kappan efter vinden och smutskastar folk till höger och vänster, som mobbar och sprider falska rykten, som är maktgalna och struntar i allt annat än sin egen position?

Ibland kan man bli riktigt ledsen och förtvivlad när man gräver under ytan och hamnar i detta "träsk".

Men då får man sätta på sig skygglapparna och känna tacksamhet för det man har och det man är. Blunda för tokigheter och ta en dag i taget.

Idag tog jag t ex en långpromenad och slöt upp med en god vän för en riktig go-fika på kafe´. Ett välbesökt sådant, där människor njöt av kaffe och bullar, prat, samvaro och söndagsfrid, så här en vanlig söndag i januari! Där och då kände jag hoppfullhet och kärlek till mänskligheten. Försöker stanna kvar i den känslan!

Kyliga damer

 Sent igår kväll messade yngsta dottern mig och frågade vad jag hade för planer idag. Jag hade precis avbokat ett cirkelfys-pass, pga ett krånglande knä, och hade inga planer alls, vilket hon ändrade på!

Vid 10-snåret i morse kom hon promenerandes över, då pojkvännen jobbade lördag, och hon avskyr att vara ensam. Vi satt och småpratade innan jag vispade ihop en våffelsmet och vi gräddade våfflor till lunch. Intogs med vispad grädde och hjortronsylt!! Sen skulle maken på Sirius träningsmatch och dottern och jag bilade till Butiken på Landet, som annonserat om rea. Jag behöver en grå kofta  och "villhöver" lite annat nytt till garderoben. Dottern älskar kläder och ville gärna följa med!

Det slutade såklart med att dottern hittade ett par manchesterbyxor som hon provade och som satt som vore dom skräddarsydda åt henne!! Själv hittade jag ingenting! Precis som det var sist vi var här, för ett och ett halvt år sedan.....

Men huvudsyftet med bilturen var egentligen mitt förslag om ett "vinterbad". Dottern var med på noterna och vi körde till Vårdsätraviken.

Maken hade varit förbi badet häromdagen, för att kolla skridskoisen, och påstod att det var helt öppet vatten. Så vi var lite oroliga när vi parkerat bilen och såg att det låg snö på viken, vilket betydde att isen faktiskt lagt sig. Men som tur var, hade man huggit upp en vak vid badbryggan, och en ishacka hängde vid badstegen, så om det skulle frusit lite, kunde man hugga upp med den. Vi fick sällskap av två damer som kom samtidigt och tog varsitt dopp, emellan dottern och mig. Visst var det lite kylslaget, men känslan efteråt är ren och skär eufori! Och det var väldigt trevligt att få sällskap av dottern! Efteråt åkte vi hem och värmde upp bastun, vilket inte heller maken hade något emot, när han kom från matchen.

Så lördagen blev en kanondag! Och i detta nu står en Coq au vin och puttrar på spisen, så snart blir det go-middag!

Och damerna är vid det här laget inte längre så kyliga!