Nu så är vi tillbaka i vårt lilla radhus i Uppsala, efter lite barnvakts-sejourer. Först här i Uppsala, med tre aktiva syskon som skulle skjutsas till olika aktiviteter, lagas mat till, nattas, underhållas och umgås med. Efter våffel-lunch i lördags hämtade föräldrarna och vi for direkt till Leksand. Eller närmare bestämt Hjortnäsheden, där husbygge pågår för fullt. Vi fick ett underbart mottagande av lilla Majken som sken som en sol och skulle upp i famnen och kramas. Sen har vi hängt med henne oavbrutet, omväxlande med att laga mat och delvis hjälpa till med det vi kunde på bygget.
Vi turades om att läsa sagor, leka kurragömma och bygga med klossar. På söndagen gick jag och Majken i skogen och plockade blåbärsris, hälsade på myror och tittade på bajs. Hela eftermiddagen lekte vi vid Siljans strand med stenar, pinnar. Det var troll, det var affär, det var gymnastik och soldans. Fantasin är oändlig med en 2 1/2-åring, och det är inga svårigheter att underhålla.
Mamman målade, pappan spikade panel och farfar, morfar och två fastrar hjälpte till. Full aktivitet rådde.
På kvällen hade jag lagat middag, så föräldrarna kunde hålla på så länge som möjligt.
I morse kl 05.00 åkte pappan iväg till sitt arbete, dottern (mamman) skulle skjutsa till förskola och åka och till sitt jobb. Vi skulle fixa lite på bygget och sen skulle vi sammanstråla på lunch, vi skulle hämta på förskolan och så äta middag tillsammans innan vi skulle åka hem igen.
Det var bara det att vi fick ett sms kl 06.30 i morse om att lilla Majken kräkts ner hela sängen två gånger. Kunde det vara kräksjukan tro? Något som tydligen går på förskolan.
Planerna ändrades. Maken och jag åkte till bygget och målade ett tak och ett rum och spacklade en brand-dörr. Det är så mycket kvar att göra! Och det är bara om en dryg månad som det är tänkt att flytten ska gå. Jag får tänka på annat för att inte stressa upp mig - vilket ju inte gagnar något eller någon alls...
Det är ju inte mitt bekymmer, men det är ju vårt barn och hennes familj som det drabbar - och ens barn kommer ju för alltid att vara en del av en själv, det kan inte hjälpas. Och då är det inte så konstigt att känslorna och tankarna finns där.
Jag beundrar deras flit och deras idoga arbete. Och det blir så fint och välgjort.
Och titta på utsikten från sovrummet!
Den skulle man ju inte säga nej till!
Men att sätta igång och bygga ett eget hus?!!!
Nej tack, det ska vi inte göra!!
Nu håller vi tummarna för att inte vi fått någon "kräk-sjuke-bacill", men vi har just ätit middag med god aptit, så jag tror inte det är någon fara!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar